So put your hearts in the air...♥ - Kapitel 50
"-Undrar vad som skulle hända om du var med idol" Skrattade jag.
"-Jag skulle nog åka ut direkt" Han log och såg mig förtrollande i ögonen.
"-Nähä, skulle du väl inte"
"-Jo, för jag skulle sjunga så dåligt jag kunde, för jag vill inte vara med, jag vill sitta här i soffan med dig" Jag skrattade och han kysste mig.
Måndag.
'Godmorgon älskling! När du läser detta är jag nog redan på flyget till Oslo. Det finns frukost i köket, jag saknar dig redan /E'
Jag kände ett stygn av ensamhet och saknad när jag läste orden. Även om han bara skulle vara borta så kort tid så saknade jag honom enormt efter bara ett par sekunder. Det var ensamt i lägenheten utan honom.
Jag tassade ut i köket i Adrian Hammond linnet, för när jag kände efter var jag nog rätt så hungrig. Eric hade förberett frukost till mig som stod i kylskåpet och en lapp låg på bordet.
'Glöm aldrig att jag älskar dig. Frukost finns i kylskåpet . ♥'
Han var för söt och snäll, jag fick nästan tårar i ögonen när jag tänkte på hur han kämpat och skrivit lappar och gjort frukost innan taxin kom kvart över fem på morgonen ...
*
När jag duschat och klätt på mig bestämmde jag mig för att hitta på något, kanske ringa någon? Jag provade ringa Jennifer, men hon svarade inte, även om jag ringde minst 3 gånger. Jag tänkte att jag kanske skulle hitta på något med Emelie, men bara tanken av henne fick mitt självförtroende att sjunka till 0.
Vem skulle jag ringa ... Jag bläddrade igenom kontakterna jag hade kopierat över från min gamla telefon. Gustav. Det var verkligen på tiden. Efter tre signaler svarade en trogen röst jag saknat så mycket, fast jag knappt varit medveten om det.
"-Gustav"
"-Hej! Det är Milena!!" Jag hörde glädjen i min egen röst.
"-Så nu ringer du, vart har du varit då? Skitit i oss va?"
"-Men va? Gustav, jag fattar inte .."
"-För den där Eric, vem är det? Så du har flyttat ihop med nån snubbe utan att tala om det. Jag ringde dina föräldrar, men du kan visst aldrig höra av dig" Han lät arg och jag kände mitt glada humör försvinna snabbt.
"-Gustav, snälla! Lyssna på m .." Han avbröt mig:
"-Varför skulle jag" Pip. Pip. Pip. Han la på.
Varför gick allt så dåligt för mig? En vän om dagen ska försvinna va? Varför hände allt detta mig, nu? Jag tryckte tillbaka tårarna som var på väg ut, klev i mina kilklackar, drog på mig min kappa och min vita tubhalsduk, tog min väska och gick ut och ner för trapporna med hårda steg. ALLA missförstod mig, alla igonererade mig när jag försökte prata - jag visste vart Gustav bodde.
*
Jag tog ett djupt andetag när jag stod utanför radhuset där Gustav bodde med sina föräldrar. Jag skulle få honom att lyssna på mig, för jag tålde inte mer av att bli lämnade av mina vänner - en efter en. Jag knackade, och hörde steg närma sig. Det tog ett tag tills jag hörde någon trycka ner dörrhandtaget. Jag gömde ansiktet i halsduken.
"-Hej." Jag hörde hur han försökte dölja surheten i hans röst. Det var så olikt honom.
"-Hej, får jag komma in, vi måste seriöst prata" Jag tittade på honom och han såg ledsen ut.
"-Kom in, jag har saknat dig" Han kunde inte dölja det, så jag gav honom en lång kram. Han var typ två meter, så jag fick sträcka på mig ordentligt.
Vi satte oss i varsinn ände av soffan.
"-Förlåt att jag var så sur i telefon" Han bet ihop.
"-Nej, men vad f*n är det med er egentligen?" Jag skratta ironiskt.
"-Vi fick för oss att du svikit oss. Du har ju flyttat ihop med nån kille, eller hur, och vi fick inte ens veta vem .. eller komma på inflyttningsfest eller nåt?!" Han kollade ner och sedan på mig.
"-Hör på här. Och lova att inte avbryta mig" Han nickade.
"-Jo, jag är tillsammans med Eric. Eric Saade. Jag har flyttat till honom i hans lägenhet i Birkastan. Jag har inte haft någon tid, men jag har alltid tänkt att vi skulle hitta på något allihopa men ja ..." Jag berättade för honom och kollade ut genom fönstret för att inte behöva möta hans blick.
"-Herregud Milena! Eric. Saade. Så det är du som är hon Milena som det står om överallt?!" Jag nickade.
"-Men förlåt, förlåt, hur kunde jag missa det?" Han omfamnade mig i ännu en kram.
"-Det är lungt. Det är egentligen jag som borde säga förlåt"
Förlåt för kort kapitel nu ... men jag måste verkligen sova, har lite folk runt om mig som tjatar på mig ... Jaja, mer imorgon förhoppningsvis. Kommentera, puss/ Nina ♥
Kommentarer
Postat av: Alva
Tack! Bara älskar hur ni skriver! Tack så sjukt mycket!
Postat av: Josefin
GREAT! :) LOVE it! <3<3 Ni är grymma!
Postat av: Marre!
Grymt! Länktar såå! <3<3<3
Postat av: Josefin
Det hade varit såååå roligt att träffa er underbara people någon gång! :) Vart bor ni? :o <3 Om jag får fråga alltså, hihi :) LOVE YA!
Trackback
