So put your hearts in the air...♥ - Kapitel 45

"-Det var ..."

"-Det var Emelie" Jag försod inte riktigt hennes ord.

"-Vad är det med henne?" Jag fick plötsligt en oförberedd tankte om att något hänt Milenas bästa vän.

"-Det var hennes fel, att alla var på flygplatsen"

---

Milenas perspektiv:

Eric såg ut att nästan ramla av stolen när jag sa det.

"-Men, varför?" Sa han och det fick mig att tårarna började krypa upp ur halsen igen.

"-Jag vet inte .. jag vet inte vad det är med henne, hon sa att hon var jätteledsen men .." Snyftade jag tyst och gömde ansiktet i mina händer.

"-Vad?" Eric tog min hand.

"-Hon bara ..." Jag kunde inte hindra gråten när jag tänkte på hennes ilskna reaktion. Hon hade skrikit åt mig, fast det var hon som gjort fel. Adelles för fel för att det skulle kunnat ha varit sant.

Eric ställde sig upp och tog mig i sin famn.

"-Älskling, det är okej, glöm henne bara, det var hon som gjorde fel, okej? Inte du" Han försökte lungna mig och strök bort håret från mitt söndergråtna ansikte. Hur kunde man gråta så mycket på typ en kvart? Jag visste inte varför. Antaglien mest för att jag mist en vän. En bra vän.

*

Eric diskade och jag satt på en stol, ihopkrupen med en filt virad flera varm runt om mig. Jag hade inga tårar kvar, jag satt mest tyst på stolen. Lite sur, men ändå bättre till mods. Det blev jag alltid när jag såg Eric.

"-Hur mår min vackraste?" Eric lyfte upp mig, satte sig på stolen och tog mig i sitt knä.

"-Bättre. Jag är här hos dig." Sa jag och kurade ihop mig i hans famn. Han skrattade.

"-Du är här hos mig" Han log och kysste mig mjukt.

"-Ska vi sova nu?" Det känndes som jag var typ 5 år när jag sa så.

"-Ja, klockan är mycket" Han log och såg glad ut att jag inte var så ledsen längre.

Jag tog en snabb dusch och gick med en handduk virad runt mig till sovrummet.

"-Jag har inget att ta på mig ju" Sa jag när jag stod och rotade bland röran i sovrummet i underkläder.

"-Milena, du ska sova, inte gå på stan!" Skrattade Eric som redan låg på sängen.

"-Men jag måste ju ha pjamas på mig, annars kan jag inte sova. Jag kan ju inte bara ha det här!" Jag försökte se allvarlig ut men det var svårt att dölja skratt.

"-Det är helt okej för mig!" Eric såg road ut och granskade mig. Jag räckte ut tungan åt honom och kollade om det fanns något lämpligt att ta på sig under sängen. Perfekt, Erics mysiga Adrian Hammond linne från Made Of Pop turnen. Jag drog på mig det, släckte taklampan och kröp ner i sängen hos Eric.

"-Du är så fin Milena" Viskade han och kysste mig. Jag tänkte på mitt blöta hår, och såg inte precis en fin Milena, men om han tyckte det så fick han väll.

Vi kysste varandra passionerat, en sån kyss jag hade saknat. Hans händer trevade längs min ryggrad och innan jag han tänka hade jag inte på mig Adrian Hammond- linnet längre.

"-Meh, din fuskisk!" Skrattade jag och försökte kittla honom.

"-Sa ju att det var onödigt" Han log mot mig och såg mig i ögonon, innan han släckte lampan, la sina varma armar om mig och vi somnade.

*

Nästa morgon när jag vaknade var klockan nio. Skulle inte Eric vart i studion nu? Han sov som en stock.

"-Eric, Eric!! Klockan är redan nio" Ropade jag i hans öra och han satte sig snabbt upp.

"-Va?! Nio?" Han ställde sig snabbt upp och sprang ut till badrummet. Jag sträckte på mig lite i sängen, och kunde dock tänka mig att somna om.

Efter ett par minuter var han i rummet igen, efter en dusch. Hans hår såg lite hur som hellst ut, blött, mörkt och ruffsigt, precis som jag gillade det.

"-Är ledsen att jag fick så bråttom nu, älskling, är det okej om du gör din frukost själv" Han såg på mig och jag skrattade där jag satt invirad i ett täckte på sängen.

"-Men ja! Det är faktiskt jag som är kvinnan här i huset" Han log, tog sin väska och kysste mig snabbt.

"-Vi ses i eftermiddag, hitta på nått kul idag ... Jag älskar dig" Sa han.

"-Älskar dig" Sa jag snabbt och han skyndade sig ut ur lägenheten. Dörren gick igen med en smäll.

Jag kunde inte riktigt förstå hur mycket jag älskade honom egentligen. Han var mitt allt.

*

Jag stoppade i mig lite frukost och klädde på mig ett par jeans och en luftig t-shirt. Jag blåste mitt hår och flätade det. Det tog väldigt långt tid måste jag säga. Eric sa att jag skulle hitta på något kul ... Kanske gå på stan och egoshoppa lite. Det känndes som jag behövde det. Jennifer var upptaget idag, det visste jag, och Emelie var det inte så stor chans att smsa. Även om hon lämnat minst tio meddelanden på min röstbrevlåda sedan gårdagskvällen.

Det känndes skönt att komma ut lite för mig själv. Jag gick runt i lite affärer, med ansiktet ingrävt i min tjocka halsduk. I hopp om att ingen skulle känna igen mig. Dock fick jag flera kalla blickar. När jag gick förbi kiosker såg jag flera rubriker om mig och Eric. Eric och flickvännen på hemlig semester Ja precis. Och Eric Saade skippar karriären och reser till familjen Ah precis. Milena krossar tjejernas hopp Åh tack. Alla rubriker var lika dumma och de tog hårt på mig. Jag ångrade plötsligt att jag tagit mig ut just idag. Det kanske inte var så bra ändå.

För att dämpa min oro satte jag mig på Starbucks med en stor kaffelatte och en minibrownie. Det behövde jag. Det var dock inte det bästa valet, för mittemot mig satt två tjejer i sextonårsåldern. De viskade och kastade kalla blickar åt mitt håll. När de skulle gå gick de förbi mitt bord.

"-Hah, tror du verkligen att han älskar dig, Milena" När tjejen lutade sig över mitt bord uttalade hon mitt namn som om det vore smuts. Jag ryggade tillbaka. Vad ville hon?

"-Han brukar göra så här med tjejer, Eric vår älskling, vi har alla haft våra romanser med honom, vi kan bilda ett team vi tre" Sa den andra och tillade:

"-Vet du vart han skulle imorse? Jo, till mig!" Hånskrattande. Nej, hon ljög för mig. Hon hade läst att han skulle till studion på twitter, och ville lura mig. Säg det till mig, bara. Att hon ljuger. Deras ord kändes som hugg i mig, men jag tilltalade mig att de bara var avundsjuka. De var bara avundsjuka på mig.

De gick ut och kastade kalla blickar på mig. Jag andades snabbt, lämade min latte och gick med snabba steg ut ur cafféet. Tänk om det var sant? Tanken slog mig när vinden blåste mig i ansiktet utanför caféet. Nej. Jag skulle aldrig tvivla.

Han älskar mig, han älskar mig, han älskar mig viskade jag mot vinden, men mina ben tycktes inte höra - för de började springa, ledset, ilsket, och så tvivlande med snabba steg. När jag satte mig vid ett träd i en park ställde jag mig frågan. Vad är det frågan om egentligen, vad är det här? Och fast jag inte ville gråta igen, så gjorde jag det ändå. Jag vet inte om det var för att jag var ledsenhet, utan bara för förtvivlan och osäkerheten i mig.

---

Ohnej, whats gonna happend next? Haha, spänningen blev förstörd med min fina kommentar känner jag! Bara för att ni är så söta och kommenterade över fem kommentarer på typ en halvtimma, då kännde jag mig tvingad att skriva ett till kapitel idag, haha. Jag vet att det är askort, men jag mååste verkligen sova nu .. Hoppas det duger! Wanja behöver plugga så mycket, så det blir väll mest jag den här veckan .. :/ Hoppas det går bra ändå! Förhoppningsvis ett till kapitel imorgon! Puss på er sötnosar /Nina ♥

haha, känns konstigt att kommentera sin egen blogg, men kände bara att jag behöver berömma dig, kära lillasyster!! Du är så sjukt bäst!! Älskarej!<3

Vaad spännande men skitbra!! Ni är såå bäst<3<3 En bamse kram till er=)Älskar novellen<3<3Kramar =P

B Ä S T ! < 3

Skitbra! :) <3<3

Jag tycker novellen är på topp igen! jag är glad att ni tog min kritik på ett bra sätt ;D <3

Ni kan bli stora författare en dag! :) kram

Längtar till nästa!!!