"-Det är lungt. Det är egentligen jag som borde säga förlåt"

---

Gustav kramade mig länge. Det kändes bra att allt hade löst sig så snabbt... Jag var också glad att han inte verkade ett dugg sur på mig längre. Fast jag förstod honom såklart. Jag hade inte sett mina kompisar en enda gång efter studenten, fast vi hade lovat varandra att träffas hela sommaren. Fast det var  i och för sig innan mitt liv hade förändrats helt och hållet. När Gustav släppte mig kollade han på mig.

"-Men herregud. Det är ju faktiskt skitcoolt egentligen. Om jag skulle vara tjej skulle jag ha seriöst ha blivit avundsjuk." Jag skrattade åt hans min, och kände mig lycklig. Det här var den riktiga Gustav jag kom ihåg.

"-Haha, det kan jag tänka mig..." Nu skrattade han.

"-Men seriöst, berätta mer!" Han kollade förväntansfullt på mig. Jag tvekade lite.

"-Vad ska jag berätta?" Han suckade, och tänkte efter en kort stund, medan han ivrigt försökte komma på nåt.

"-Hur träffades ni?" Jag log.

"-Haha, det är en ganska lång historia..." Vi gick uppför trappan och in i Gustavs rum, där han lät sig falla ner på sängen. Jag satte mig mitt emot honom, i andra änden. Gustavs rum hade inte förändrats särskilt mycket alls. Jag kände väl igen de blåa väggarna, garderoben av ekträ och det stora panoramafönstret längs ena väggen.

"-Då så. Du kan börja." Han log ett stort fejksmile mot mig, och jag himlade med ögonen.

"-Okej då." Jag tog ett andetag och skulle precis börja, när ringklockan hördes från nedervåningen.


Gustav sprang upp.

"-Just det. De andra skulle ju komma hit idag!" Han såg glad ut. Jag tänkte kort, men kunde inte komma på vilka han menade.

"-Vilka andra?" Han kollade på mig som om jag hade förlorat förståndet.

"-Snälla Mil. Säg inte att du har glömt bort dina egna kompisar..." Han talade med en viss irritation i rösten, och jag fattade först inte. Sen kom jag på det, och jag kände hur min mun sprack upp i ett jätteleende.

"-Är Frida här? Och Thea och Martin??" Jag ställde mig upp och såg frågande på Gustav. Nu log han.

"-Så du kommer fortfarande ihåg de?"

"-Klart jag gör!!" Skrek jag nästan, och sprang ut ur hans rum och nerför trappan. Gustav sprang för att hinna med mig. När jag kom till ytterdörren slet jag upp den. Där stod de. Mina älskade vänner. De såg överraskade ut när de såg mig, men jag slängde mig om halsen på dem.

"-Ååh, gud vad jag har saknat er!!" Frida tog ett steg tillbaka.

"-Så nu passar det att träffas? Efter tre månader??" Hon lät sur, och jag kände genast hur det högg till i hjärtat.

Gustav kom fram bakom mig.

"-Såja, var inte sura hörrni. Mil är ju här nu... Och hon har förklarat allt för mig." Mina kompisar kollade skeptiskt på mig en gång till, och klev sen in genom dörren. När de hade stängt den bakom sig, ställde sig Thea framför mig, och kolalde strängt på mig.

"-Så... Nu får du allt berätta var du har varit. I fyra månader." Hon betonade fyra extra argt, och jag blev lite förvirrad. Jag visste inte vad jag skulle säga. Som tur var kom Gustav till min hjälp.

"-Asså Tee, det är så himla sjukt! Mil. Är. Ihop. Med. Eric. Saade!!" Jag log när Gustav använde vårat eget smeknamn på Thea. Hon kollade på honom och nickade.


"-Aa, visst. Kul skämt." Jag harklade mig, och hon vände sig misstroget mot mig. Jag kände mig lite osäker när jag svarade:

"-Det är sant. Det är därför jag inte har hört av mig. Förlåt! Jag har saknat er så himla mycket, Tee!" Jag slängde mig om halsen på henne, och den här gången kramade hon tillbaka. Bakifrån kom också Frida och Martin. Och Gustav.

"-Gruppkram!" Vi skrattade, och jag kände en tår utefter min kind. Nu var vi allihopa. Alla utom Emelie. De andra visste inte än hur det var mellan oss, och det högg till i hjärtat när jag tänkte på henne. Jag försökte koncentrera mig på nuet.

"-Jag har saknat er så himla mycket!!" De andra kramade om mig, men plötsligt tog Thea tag om mina axlar och kollade mig i ögonen.

"-Men du. Är det verkligen sant? Att du är ihop med... " Hennes röst tvekade på de sista orden. "-...Eric Saade!??" Frida kom och ställde sig brevid henne. Jag tog ett djupt andetag, och svarade sen:

"-Ja." Frida och Thea kollade på varandra.

"-Du skämtar inte, va?"

"-Nej." De kollade på mig med uppspärrade ögon, sen på varandra, sen på mig igen. Frida var den som började skrika först.

"-OH MY GOSH!!!!!!"  Hon skrek ett riktigt tjejskrik, och Gustav och Martin höll för öronen när Thea också stämde in. När de hade lugnat ner sig kramade båda om mig.

"-Men herregud vad roligt gumman!" Frida var så upphetsad så att hon inte kunde stå stilla. Sen la hon till: "-Jag är så himla avundsjuk!"

Jag skrattade, och sen avbröt Thea oss:

"-Mil, vi måste få träffa honom, lova det!" Jag skrattade igen, och log.

"-Visst."


*


De hade velat höra exakt hela historien, och jag hade berättat. Typ samma version som jag berättade för Emelie. De avbröt mig flera gånger och flikade in "Åååh" och "Men Guuud!!" hela tiden typ. Killarna tyckte nog att vi var lite tjatiga, och när jag var klar pustade de ut.

"-Äntligen!" Vi skrattade, och plötsligt frågade Gustav:

"-Var är Emelie förresten?" Alla var så vana vid att hon alltid brukade vara som ihopklistrad med mig. De andra kollade på mig.

"-Ja, var är hon?" Jag skruvade på mig och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Men till slut fick jag ur mig:

"-Jo... alltså. Vi är inte kompisar längre." De andra kollade oförstående på mig, men sen kom Martin och la en arm runt mina axlar.

"-Vill du berätta nu?" Jag skakade på huvudet.

"-En annan gång." Han kramade om mig lite hårdare.

"-Men du ska veta att du har oss. Vi kommer alltid att stå vid din sida." Min kompisar kom och kramade om mig, allihop, och jag kände mig redan mycket lyckligare än för några sekunder sen. Jag kramade om de, och log.

"-Ja. Jag har ju er."

---

Sådärja:D kommenterapå nu, sötaste ni!! See you tomorrow!! LoveYa♥/Wanja♥