"-Hej älskling, hur mår du?" Jag hade saknat att höra hans underbara röst så mycket.

"-Jag mår bra, men jag saknar dig så enormt mycket!! Kom hem" Jag hörde hur han skrattade lågt.

"-Jag saknar dig också, jättemycket, men som tur kommer jag ju hem imorgon"

"-Det är ju typ tjugofyra timmar .. jag vet inte om jag klarar mig" Sa jag suckande i telefonen.

"-Du får hålla ut" Jag hörde leendet i hans röst.

"-Hur har du haft det då?" Frågade jag.

"-Jodå, det har varit bra, men väldigt, väldigt stressigt"

"-Har du många norska fans ?" Skrattade jag.

"-Ja, faktiskt fler än jag trodde .. ett par tusen väntade på mig på flygplatsen."

"-Oj .."

"-Men Milena, nu måste jag ta mig till en direktsändning .. glöm aldrig att jag älskar dig, glöm aldrig det" Han lät lite stressad men drog ut på de sista orden - de viktiga.

"-Jag älskar dig, vi ses i morgon, lycka till!" Jag ville inte lägga på.

"-Hejdå älskling"

"-Hejdå" Och så tutade det i telefonen. Jag ville bara lyssna till hans röst hela dagen. Inget annat ville jag hellre. Eller att han var här såklart men .. Det var ofattbart hur mycket man kunde sakna en enda person.

Jag satte mig vid datorn och jag kände glädjen sprida sig i kroppen när jag såg en bild på ön vi skulle till, om bara lite mer än en vecka. Jag hade helt glömt bort det ... Jag borde nog tala om det för Eric snart, att börja packa, även om jag redan fixat med teamet och Thomas att han skulle få ledigt en vecka inför resan.

Jag klickade fram lite bloggar .. Jag hade själv haft en i trettonårsåldern eller så, jag tror den fortfarande fanns kvar. Bara för att jag fick lust klickade jag in på blogg.se. Konstigt nog mindes jag mitt lösenord efter några få försök. Jag fick närapå en chock när jag gick in på den. 235 nya kommentarer? Det måsta vara spamm, var min första tanke, men när jag klickade in på statistiken hade sedan en månad tillbaka över 4000 gått in på min blogg. Gud vad pinsamt. Hur hade alla hittat den? Innan jag läst hundra av kommentarerna tog jag bort bloggen. Ett klick så var det gjort. Jag skippade att kolla på alla bilder som nu flera tusen hade sett ..

Men när jag tänkte efter vad det där med blogg ändå en rätt kul grej ... Jag bestämde mig för att öppna en ny, utan att tänka så mycket. Jag fick till en ful design, som fick duga, och skrev ett första inlägg. 'Hej, till alla som har hittat hit heter jag Milena Seger ...' Och så en massa onödig fakta om mig. Jag skrev inget om Eric, men självklart skulle alla känna igen mig från tidningarna. Kul med lite extra läsare tänke jag, men anade inte hur många det egentligen skulle bli.

*

Klockan var snart åtta när jag satte mig vid laptopen igen. Jag klickade in på bloggen och blev väldigt förvånad när jag såg startsidan: "135 nya kommentarer på inlägget 'HEJ'" Jag log för mig själv och klickade upp dom. Hur kunde man egentligen få såå mycket uppmärksammhet bara för att man var tillsammans med Eric? Det var rätt sjukt.

Jag tror att 70 proncent av kommentarerna var hat-kommentarer. Mitt humör steg från glad till ledsen på någon sekund. De första tjugo var i stil med "Du är inte värd Eric", "Eric är min" & "J*vla bitch!" som sedan blandades med några söta "Du är så fin"- "Du och Eric passar verkligen"- och "Sötaste du"-kommentarer. Skillnaden var så stor. Plötslig kom jag till en anonym kommentar. En kommentar som var värre än de andra. Inte för innehållet, utan för att jag skumt nog kände igen IP-nummret. Jag kom ihåg det från dagen då jag och Emelie hade tråkigt, och lärde oss varandras dator-IP-nummer utantill ...

*

Jag slog ihop datorn med en smäll och slängde den på kudden. "Milena, du tror att du är så älskad, men det är du f*n inte". Emelie hade skrivit det. Emelie som hade varit min allra närmaste vän, hade skrivit så till mig. Jag ville bara kasta datorn i golvet, men lät bli, för det skulle kosta mig alldelles för mycket.

Jag gick ut i köket och värmde rester på micron som jag åt halvvarmt med en stor kopp te. Jag kände mig mer arg en ledsen. Eller en blandning. Jag förstår inte hur hon tänkte ... Det var hon som gjorde fel, inte jag, försökte jag intala mig själv precis som Eric sa, men det var svårt.

*

Jag kände mig deprimerad och ensam när jag damp ner i soffan vid halv elva med en stor skål popcorn, bara för mig, och Titanic, en romatiskt film, att se själv, utan någon Eric att kyssa och krama när det blev sorgligt eller känslosamt.

Jag pressade i mig de översaltade popcornen och satt invirad i flera mjuka filtar. Popcornen smakade inte gått och ovädret utanför var inte så mysigt som det brukade vara. Jag kollade ut där en kille och en tjej gick hand i hand på gatan, och jag kände mig bara mer ledsen. De passionerade kyssarna på filmen gjorde ju inte hela saken bättre.

Filmen gick, popcornen tog slut, och jag grät floder när Leonardo Di Caprio dog .. Jag kramade om en stor soffkudde, men den kändes inte speciellt mänsklig precis, vilket kanske inte var så konstigt i oförsäg. Tårarna fortsatte rinna när jag klickat av tv:n. De rann tills jag somnade i jeans på soffan, utan att släcka en enda lampa eller kolla en extra gång att dörren var låst.

Jag ville sova - så att det snabbt blev morgondag.

---

Blev inte så långt nu, men jag är såå trött ... Förhoppningsvis skriver Wanja ett imorgon! Btw, jag har lite saker att tala om (*så om jag kan få allas uppmärksamhet* hahah). Jo .. Tack för fina tips och så! Denna novell kommer i varje fall snart lida mot sitt slut (det kommer sluta på ön för er som hängt med), MEN vi kommer i princip direkt börja med en ny - En FORTSÄTTING på denna, men börja om från ett kapitel 1 etc, etc .. Där kommer det hända mycket, så SNÄLLA SLUTA INTE LÄSA :D Vi har ENORMA planer inför nästa novell, och jag lovar er, den kommer vara mer fartig och det kommer att hända mer .. Vi vill dock inte trötta ut denna, så vi väljer att avsluta den snart, men sluta inte läsa om den är lite seg nu .. Håll ut sötnosar, puss /Nina ♥ /Kommentera!/