So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 43


Som om han kunde läsa mina tankar sa han:

"-Det ska ändå bli ganska skönt att komma hem nu, eller hur?" Jag lutade mig mot hans axel.

"-Ja. Tack så himla mycket för att jag fick följa med." Han smekte mig över håret.

"-Det är klart. Annars skulle jag väl inte ha åkt." Jag log, och gäspade, innan jag somnade mot Erics axel...






"-Vakna Milena, vi landar om fem minuter" Jag hade inte sovit länge innan Eric ruskade om mig, för det var inte speciellt långt mellan Malmö och Stockholm. Vi skulle landa på Arlanda.

Jag hörde hur en flygvärdinna pratade i högtalarna, och 'bälte-skylten' tändes. Jag lutade mig halvsovande tillbaka mot Erics axel.

"-Är ni snälla och fäller upp armstödet" En flygvärdinnna med påklistrat rött leende pekade på armstödet mellan oss.

"-Ja ..? Ja, självklart" Sa jag förvirrad och fällde ner det. Eric skrattade tyst åt min förvånade reaktion.

"-Är du trött?" Frågade han och kollade förtrollande på mig.

"-Nja, lite grann" Mumlade jag och fortsatte:

"-Det har hänt mycket de senaste dagarna"

"-Ja, det kan man säga"

Planet började landningen. Jag såg ut över det kalla höstlandskapet, de mörkgröna skogarna och de fält i gulbruna höstnyanser. Det var Sverige det. Jag tyckte det var skönt när de stora flygplanshjulen hårt stötte måt landningsbanan. Det tyckte jag alltid när jag flygit någonstanns. Jag höll hårt Eric's hand och såg ut på de ointressanta landningsbanorna som var upplysta av ljus hela vägen fram till Arlanda. Det höll på att skymma ute.

"-Ser du nått?" Frågade Eric mig och jag kände hans närhet bakom mig.

"-Inte så mycket" Jag vände mig mot honom.

"-Har du beställt taxi?" Frågade jag.

"-Jadå, det väntar en på oss, så vi är snart hemma" Log han.

När lampan för säkerhetsbälte släcktes drog Eric upp luvan över huvudet, satte på sig ett par mörka solglasögon (som vanligt) och jag drog på mig min skinjacka och den vita tubhalsduken, som jag gömde mig i. Vi hade inte så mycket baggage, så vi hade inte checkat in något, vilket var skönt.

Ingen hade lagt så stort märke till oss på flyget, för det var inte mycket folk på så här på en vardagskväll.

"-Oj" Jag ställde mig på tå och försökte få ner min lilla resväska från bagagehyllan, men rätt som det var kom det nerfallande, rakt på mig. Precis innan jag fick den i huvudet var Eric där och tog emot den.

"-Tack" Skrattade jag och kände mig lite dum.

Vi började gå ut med våra väskor, och jag försökte se ner i golvet, när jag artigt sa hejdå till den unga flygvärdinnan, och hoppades att ingen skulle känna igen mig.

Vi gick hand i hand ut i den lilla gången vid flygplanet. När vi kom till slutet av gången blev jag bländad av flera starka blixtar så jag fick stänga ögonen, vad var det? Jag hörde Eric svära tyst, men sedan försöka klistra på ett big smile till några söta tjejer några meter i från oss. Han tog hårt min hand.

"-Har ni varit på semester? Vart har ni varit? Vart ska ni? Eric, hur är det med nya skivan? Har ni bara stuckit? Milena, är du gravid?" Frågorna strömmade oförberett mot oss i takt med kamerablixtrar när vi försökte tränga oss genom folkmassan som skrek och ville ha autografer. Eric släppte inte min hand, men det var svårt att hinna med. HUR KUNDE ALLA VETA ATT VI VAR HÄR?!

Det var fullständigt kaos. En mix av journalister och fans - och så småningom Securitys som hjälpte oss ut ur folkmassan. Jag fick närapå cellskräck när folket trängde sig på mig från alla sidor.

"-Det är okej" Tilltalade mig en vakt som hjälpte mig ut. En annan tog hand om våra väskor, och flera fösade bort gråtande fans och ivriga journalister. Det var helt sjukt.

Eric verkade van, men lite sur. Någon måste ju ha berättat att vi skulle komma hem nu, men ingen mer än våra närmaste visste ju? Det skulle antagligen stanna som en fråga, men om jag skulle få tag på personen - skulle vi ta ett rejält snack.

"-Är du okej?" Eric andades häftigt, och likaså jag. Jag kände mig yr och omtumlad.

"-Jag tror det" Sa jag, men i samma ögonblick som jag sa det föll jag ihop i Erics knä.

Erics perspektiv:


Milena föll ihop i mitt knä i taxin.

"-Milena?!" Jag smekte henne mjukt över kinden, halvt förtvivlat, men ändå rätt lungt, för hon öppnade snart ena ögat igen.

"-Va? Var är jag? Jag vill sova, tyst" Mumlade hon förvirrat och kysste hennes panna.

"-Jadå, sov du, älskling. Vi är snart hemma"



Oj, kortaste kapitlet hittils tror jag ... menmen, bättre än inget! Nu måste jag gå och lägga mig, har haft så mycket på gång under dagen så jag har inte hunnit skriva innan nu. Vi ska verkligen försöka hinna minst ett kapitel per dag, för att uppdateringen ska vara jämt, men jag har verkligen mycket i skolan nu också ... Tack för allt pepp, Puss på er / Nina ♥
Ps. KOMMENTERA! :D



Kommentarer
Postat av: Josefin

GRYMT!!! <3<3<3 :) LOVE YA! Förstår..

2011-09-28 @ 07:36:03
URL: http://erickhaledsaadeforever.blogg.se/
Postat av: Elin

Helt grymt!! Love den historien sååå mycket<3<3

2011-09-28 @ 08:26:35
Postat av: AM

Den var sjukt bra i början men det känns som att novellen börjar sakna Handlig.

en ide: skriva nått om att erics kompisar eller någon av milenas kompisar tjallade om att de skulle komma hem då.

2011-09-28 @ 10:50:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Hej och välkomna till Saadestories! På den här sidan kommer ni att kunna läsa noveller om Eric Saade, världens snyggaste, bästa... I varje fall, den pågående novellen heter "So put your hearts in the air...♥". Vi uppdaterar så ofta vi kan, och blir extra peppade till att skriva mer och oftare om ni kommenterar mycket! Hoppas ni gillar den!/Wanja & Nina

RSS 2.0