Han älskar mig, han älskar mig, han älskar mig viskade jag mot vinden, men mina ben tycktes inte höra - för de började springa, ledset, ilsket, och så tvivlande med snabba steg. När jag satte mig vid ett träd i en park ställde jag mig frågan. Vad är det frågan om egentligen, vad är det här? Och fast jag inte ville gråta igen, så gjorde jag det ändå. Jag vet inte om det var för att jag var ledsenhet, utan bara för förtvivlan och osäkerheten i mig.

---

'Jag måste hem'.

Jag kände vinden mot mitt ansikte när jag började gå igen, men stannade plötsligt när jag märkte att jag var på väg åt fel håll. Jag var inte på väg mot Birkastan. Jag var på väg hem, till mamma och pappas hus. Fast - det var ju inte mitt hem längre. Eller? Just nu visste jag inte riktigt var jag hörde hemma. Jag vände om och började gå åt hållet där Erics - vår - lägenhet låg.




"-Vet du vart han skulle imorse? Jo, till mig!"

Tjejernas ord ekade i mina öron. Jag försökte intala mig själv att ingenting av det var sant, Eric skulle aldrig nånsin göra så här. Ändå växte tvivlet inom mig för varje sekund. Nej. Nej nej nej. Inte Eric. Snälla.

Hade alla ord, alla beröringar bara varit ett spel? Hade de inte varit äkta? Jag pillade nervöst på knapparna på min trenchcoat medan jag grubblade. Men han hade ju sagt att han älskade mig. Flera gånger till och med. Men behövde det betyda att han inte älskade annan? Jag började gå snabbare.


*


Jag gick uppför trapporna som ledde till vår lägenhet. Vad skulle jag säga till Eric? Skulle jag låtsas som om ingenting? Skulle jag omfamna och kyssa honom, som vi alltid gjorde när vi sågs efter en lång dag? För första gången någonsin önskade jag att han inte var hemma och välkomnade mig när jag kom.

Jag var nervös när jag kände på handtaget. Det var låst. Jag pustade ut, och fiskade upp nyckeln ur jackfickan. Nyckeln som jag hade fått av Eric. Jag gick in i den tomma hallen och stängde om mig. Ingen där. Jag gick in i köket och såg på klockan.

17.00

Eric borde ha slutat för två timmar sen.
Förresten, om han inte var hemma, var var han då? Orden dök upp framför ögonen på mig igen.


"-Vet du vart han skulle imorse? Jo, till mig!"


Jag andades djupt. Han älskade mig inte. Varför gjorde han isåfall så här?


*


Jag fattade mitt beslut när jag såg den tomma, nyligen uppackta väskan som låg på golvet i sovrummet. Jag skulle hem. Nu. Hem där jag skulle vara. Jag drog ut byrålådorna och rev ut en massa kläder jag inte kollade på och la de i resväskan. Jag fick syn på Erics lila "Adrian Hammond"-linne. Jag tvekade om jag skulle lämna det här, men kunde inte. Jag kunde inte bara lämna allt som hade med honom att göra för alltid.

För alltid...

Nej. Tårarna började rinna nerför kinderna när jag tänkte på honom. Men det gick inte. Jag kunde inte stanna kvar här...



Plötsligt hörde jag hur dörren öppnades och strax efter smällde igen. Jag stelnade till.

"-Milena! Jag är hemma!" I vanliga fall skulle jag ha blivit helt utom mig av lycka. En lycka som även nu försökte tränga in i mitt bröst. Men jag föste bort den. Han hade varit, hos henne. Visst hade han det? Det var som jag frågade någon innom mig, men inte fick något svar.

"-Hallå? Är det någon där? Hans röst gick som ett hugg genom mitt hjärta. Jag räffsade ihop sakerna, stängde väskan, och sprang ut i hallen.

"-Älskling, har det hänt något?" Eric såg förskräckt på mig och la en hand mjuk på min axel. Jag slog bort den.

"-FÖRF*N! Du frågar om det har hänt något? Är det inte jag som borde fråga det" Röt jag och jag kände den starka smärtan. Jag kunde inte med att skrika till honom så, det hade jag aldrig gjort. Eric verkade så förvånad så han inte fick ur sig ett ord, och han backade ett steg. Jag klev i mina skor och drog ner min jacka från kroken där den alltid brukade hänga.

"-Milena, jag vet inte vad du pratar om?" Eric såg på mig.

"-Det vet du, du vet EXAKT vad jag pratar om" Skrek jag och spännde blicken i honom. Jag kände tårarna komma igen, jag sprang ut genom dörren och ner för trapporna.

"-Milena, vänta!" Eric sprang efter mig men kom redan efter och när jag sprungit över korsningen såg jag inte till honom. Så NU försöker han att säga förlåt, tänkte jag ilsket. Tårarna rann, i floder ner för mina kinder. Varför skulle jag vänta? Varför skulle jag?

Jag sprang hela vägen hem, utan att stanna en enda gång. Sträckan som brukade vara kort kändes ändå som en evighet när jag sprang förbi gatorna vi alltid gick förbi hand i hand. Själv var det inget alls.

*

Jag var så arg och så ledsen och så utom kontroll att jag rev ner bilden på det underbara ansiktet som jag hela tiden trott på. När jag rev den mitt i tu, precis på läpparna jag brukade kyssa. Det klarade jag inte av, det känndes som jag gjort något så dumt. Jag slängde de två delarna på golvet. Tejpbitar och hörnen på affishen hängde fortfarande kvar i taket. Det var inte som att jag rivit ner vilken affish som hellst, det kändes som jag hade krossat något.

Jag grät, och grät. Eric struntade i mig. Jag kännde det, för minuterna känndes som evigheter där jag var ensam i mitt rum. Jag hade inte tagit ut allt än, men affisherna och möblerna var i stort sett det enda som var kvar i mitt rum. Sängen var bäddad med de vanliga lila sängkläderna, i fall jag kom hit och sov någon gång. Fast det kändes inte som min säng, den kändes främmande.

"-Milena, lyssna. Slå mig inte och spring inte iväg, snälla" Jag skrek till och satte mig upp med ett ryck när jag plötsligt hörde Erics bedjande, ledsna röst från andra sidan rummet.

"-Gå" Snyftade jag och lät håret falla ner framför mina ögon.

"-Vad har hänt? Snälla, berätta för mig. Jag har ingen aning .." Han tog några steg närmare. Jag ville att ha skulle ta mig i sin famn och kyssa mig, men jag visste också att han inte skulle det. Han hade ju en tjej. En annan.

"-Du ljuger" Viskade jag och de mest brännande tårarna droppade ner på täcket.

"-Milena. Jag älskar dig. Vad är felet?" Han tog ett osäkert steg fram och satte sig brevid mig.

"-D-du ..." Jag visste inte vad jag skulle säga.

"-Vad?" Eric tog min hand och jag gjorde inget motstånd.

"-Du har en tjej" Grät jag och drog min fria hand genom håret.

"-Det är klart, jag har ju dig" Eric såg mig i ögonen.

"-Men hon då?" Sa jag.

"-Jag har ingen aning vad du pratar om, tro mig" Han sa det med som känsla och sorg att jag verkligen ville tro på honom, men jag visste inte om jag kunde.

"-Berätta för mig. Vart var du idag?" Han höll min hand hårt och såg mig i ögonen. Jag ville hellst springa där ifrån, men jag gjorde inget motstånd till hans hårda grepp. Jag ville hellst hoppa ut genom fönstret och bli medvetslös så jag inte behövde berätta, men jag visste att han aldrig skulle släppa mig.

"-Jag ... jag var på stan" Fick jag tillslut fram. Jag blinkade bort några tårar och blundade. Jag ville inte se hans reaktion. Jag ville inte se in i de ledsna bruna ögonen.

"-Och där träffade jag på tjejer, de sa att du utnyttjade mig, och att du var upptaget och att, att ... Jag ville inte tro dom men .." Jag fick tillslut fram allt, halvt gråtande, hulkande, halvt skrikande.

Han la armarna om mig. Precis så som det skulle vara. Hur hade jag någonsinn kunnat tvivla? Såklart de ljög! Vad tänkte jag med egentligen.

"-Älskade Milena, tvivla aldrig på mig, det gör mig så ledsen, jag visste inte vad jag hade gjort" Eric höll mig hårt och viskade orden mot mitt ruffsiga hår.

"-Det finns bara du, ingen annan, du måste tro mig" Han kysste min panna och blundade. 'Såklart jag tror dig' ville jag säga, men fick inte fram ett ord, utan bara fler tårar som blötte ner hans t-shirt.

---

Sådär ... antaglien hinner vi inte ett till ikväll tyvärr, men om ni kommenterar ordentligt så kanske ;D Tack till alla som läser, det betyder verkligen! Ni är så fina ♥ Plz comment, Puss, /Nina och Wanja