När jag vaknade på morgonen mindes jag inte mycket från gårdagen. Undrar varför (haha). Det hade varit en helt underbar kväll, och vi kom hem väldigt sent. Det hade i varje fall minst sagt varit roligt, och det var ju det viktigaste.

"-Godmorgon, älskling" Eric kysste min nacke och jag rullade runt så jag såg honom.

"-Godmorgon" Log jag klarvaket - vilket kanske inte var speciellt konstigt med tanke på att den digitala klockan visade 11.39. Eftersom vi skulle åka idag hade Marlene kommit och sagt hejdå tidigt på morgonen, och jag kom ihåg att jag halvsovande gett henne en kram. Eric hade pratat med henne en stund, men sedan gått och lagt sig igen.

"-Hur tyckte du gårkvällen var då?" Skrattade Eric. Han döljde något, det såg jag.

"-Vad?! Vad skrattar du åt?" Jag log lite förnärmat och masade mig lite närmare honom.

"-Nej, inget, förutom att det slutade med att jag fick bära hem dig" Han skrattade.

"-Drack jag såå mycket?" Fick jag ur mig. För det kom jag inte ihåg.

"-Nejdå, det var inte så farligt, men du var så trött och somnade i mitt knä" Eric smekte min kind.

"-Jaha, men då är det ju lungt, jag blev nästan lite rädd, jag som är så snäll och lydig" Jag sträckte ut armarna för att krama honom, och han skrattade.

*

"-Jo, vi ska ju vara hemma ikväll, men jag funderade på om vi skulle till Malmö över dagen, och ta flyget där ifrån sen?" Babblade Eric på när vi satt vid frukostbordet.

"-Absolut  men ska vi flyga?!" Jag blev mest förvånad eftersom jag inte reste så mycket inom Sverige.

"-Ja, annars hinner vi inte hem, jag har lite jobb imorgon" Han halvlog lite som ett 'förlåt'.

"-Nej, men det är klart du måste jobba, jag tänkte bara..."

"-Idag har vi i varje fall en ledig dag bara med varann" Han tog min hand och kollade mig i ögonen.

"-Mm, det enda som är viktigt är att vi är med varandra när vi kan"

*

Det tog inte lika långt tid att packa min väska nu än när vi skulle hit. Jag proppade mest ner allt i väskan. Jag satte på mig et par shorts, en vit t-shirt och en lång kofta. Jag kollade ut genom fönstret - det var antagligen sista gången i år jag kunde sätta på mig shorts.

"-Är du klar Eric?" Det var ovanligt av mig att ställa den frågan.

"-Ja, jag kommer" Utan minsta besvär bar han sin tunga resväska ner för trappan. Jag hade segat och lyft min ett trappsteg i taget.

"-Autograf tack" Jag kände mig som gamla Milena, Eric Saades stösta fan som ville ha en autograf, när jag höll fram lappen jag skrivit till Marlene - som hejdå.

"-Självklart" Han tog lite snitsigt fram en penna ur fickan och skrev sin vanliga autograf.

"-Någon mer?" Skojade Eric och såg sig omkring. Jag skrattade och kysste honom.

"-Bara gammal vana" Skrattade han.

Utanför huset stod en taxi som skulle ta oss till tågstationen. När vi klev ur taxin drog Eric upp luvan över huvudet och satte på sig ett par mörka solglasögon, i hopp om att inte så många skulle känna igen oss. Dock visste ju alla att solglasögon var ett av Erics främsta kännetäcken - så den förklädnaden fungerade inte riktigt.

"-Känns det inte sorgligt att du kommer hit så sällan?" Frågade jag Eric när vi satt oss i kupén.

"-Jo, det är det... Verkligen, men jag kommer hit så ofta jag kan, det förstår dom ju också" Han suckade och tog min hand.

"-Musiken är ditt liv" Log jag.

"-Musiken och du är mitt liv" Rättade han och jag kände mig varm inombords. Han menade det.

*

Det tog inte speciellt långt tid att åka till Malmö. När en tant med en vagn kom förbi köpte vi varsinn Latte, som inte smakade kaffe alls. Inte mjölk heller för den delen.

När vi kom ut på perongen i Malmö var det mycket folk. Vi trängde oss förbi folkmassan med våra väskor och bestämde oss för att låsa in väskorna i skåpen vid tågstationen. Det tog långt tid tills vi hittade ett, men tillslut hittade vi ett ledigt. Det var nog det sista.

"-Har du varit i Malmö förut?" Frågade Eric när i kommit ut ur det folkfyllda tågstationen.

"-Nja, jag minns inte riktigt, jag tror faktiskt inte det ..."

"-Bra, då har vi mycket att se" Han log mot mig, tog min hand och vi promenerade över övergångsstället.

*

Eric kände till Malmö väldigt bra, även om han inte hade växt upp här. Han berättade att han brukade åka hit ganska ofta under gymnasietiden med kompisar. Vi gick runt lite i centrum, och Erics förklädnad funkade inte särskilt bra... Han fick skriva typ tusen autografer, men det var ändå ingenting mot vad han skulle ha fått göra i Stockholm. Jag log lite för mig själv, medan Eric fick svettas med pennan i högsta hugg. Plötsligt kände jag hur någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om.

"-Hej, skulle jag kunna få din autograf?" En tjej i kanske fjortonårsåldern stod och kollade förväntansfullt på mig. Jag blev helt paff. Ville hon ha MIN autograf?

"-Vill du ha MIN autograf?" Jag måste ha sett helt knäpp ut. Hon lade huvudet på sned och kollade bedjande på mig.

"-ja?" Jag log. Hon var faktiskt jättegullig.

"-Okej..." Jag fumlade efter en penna i mina jeansfickor. När jag inte hittade någon blev jag lite desperat. Plötsligt upptäckte jag en penna som stack upp ur Erics backficka, så jag sträckte mig efter den. Sen vände jag mig mot tjejen igen och log. Hon höll ivrigt fram en papperslapp och pladdrade på medan jag ovant kladdade ner min underskrift - man kunde väl inte precis kalla det autograf...

"-...Asså, jag var på konserten när du var uppe på scen och sjöng, och sen har jag liksom typ kollat på dig på youtube hur många gånger som helst!! Asså du e bara så himla bra...!" Hon pratade på, och jag kunde inte låta bli att känna mig lite stolt. Hon hade frågat MIG och hon kunde få en autograf! Jag sneglade bort mot Eric och märkte att han stod och kollade på mig med ett stort leende på läpparna. Jag gav lappen till tjejen.

"-Tack, tack så himla mycket!" Hon vände sig bort till sina kompisar och när de började gå hörde jag hur hon viskade:

"-Oh my gosh!! Det var HON!!" Jag kollade efter henne en stund och log för mig själv. Sen kände jag en arm runt min midja.

"-Vad var det jag sa?" Eric rufsade mig i håret och jag vände mig lite halvt glad - halvt sur upp mot Eric. Glad för att jag var på allmänt gott humör, sur för att min frisyr säkert var förstörd för resten av dagen. Eric skrattade åt mitt lite underliga ansiktsuttryck, och rufsade bara för att retas om mitt hår en gång till.

"-Försöker du sno mina fans va?" Han tittade på mig med spelat ursinne, och jag spelade med och kollade tillbaka lite skyldigt. Han log och kramade om min midja.

"-Skojade bara." Jag skrattade.

"-Det var EN. Faktiskt." Han kysste mitt hår.

"-Jag vet. Men det kommer bli fler."

"-Tror du ja."

"-Inte tror. VET." Jag skrattade. Men inne i huvudet tänkte jag på det. Tänk om? Jag log för mig själv.


*


Vi gick och fikade, promenerade och kollade på en hel del andra i Malmö. Bland annat Turning Torso. Jag fick reda på av Eric att det var Sveriges högsta hus. Och framför allt snurrigaste. Bokstavligt. Jag tyckte det var ascoolt.

"-Snälla, snälla Eric, kan vi inte gå upp i det?" Jag la huvudet på sned och kollade bedjande på honom. Han skrattade och kysste mig mjukt.

"-Det skulle jag sjukt gärna vilja, men grejen är den att..." Han kollade snabbt på klockan och såg sen lite ursäktande på mig. "...vi har inte så mycket tid." Jag kände att jag blev lite besviken, men la på ett leende och svarade:

"-Ingen fara. När går flyget." Eric svarade säkert.

"-Om två timmar. Så vi behöver nog snart gå tillbaka till stationen och hämta våra väskor." Jag log stort och tog hans hand.

"-Då går vi då."


*


Jag kände hur Eric plötsligt stannade upp. Jag vände mig mot honom.

"-Eric... Vad...?" Han verkade inte höra mig, utan kollade på nåt längre bort. Jag följde hans blick och såg en kille med svart hår och blå jacka. Det kändes som om jag hade sett honom förut. Men jag kunde inte riktigt komma på var. Jag kollade upp på Eric, som stirrade på killen med öppen mun.

"-Eric, vem är det där?" Han drog mig åt sig, och viskade i mitt öra:

"-Men ser du inte? Det är ju Zlatan!"

Nu kom jag på var jag hade sett honom. Klart att det var han. Det var ju lite coolt faktiskt. Jag kollade upp på Eric, som såg ut som ett litet barn i en godisfabrik. Han tog tag om min hand, och började gå bort mot stället där Zlatan stod.

"-Kom! Vi måste en autograf inna han går sin väg!" Jag skrattade, och tänkte att det brukade vara tvärtom. Det vanliga var att Eric brukade skriva autografer. Inte få dem. Jag skrattade för mig själv när Eric skyndade på mig.

"-Kom då!"


*



Äntligen.

Vi hade precis satt oss på våra platser på flyget till Stockholm. Eric höll min hand i sin ena hand, och Zlatans autograf i den andra. Han kollade omväxlande på oss båda. Jag kunde inte låta bli att skratta åt minnet. Zlatans min hade bara varit för kul. För att inte tala om Erics... Jag förstod att jag hade tänkt högt när Eric avbröt mina tankar:

"-Men jag kunde inte låta bli! Världens chans ju!" Jag skrattade och kysste hans entusiastiska ansikte.

Vi hade gått igenom säkerhetskontrollerna, checkat in våra väskor, och nu kände jag att det skulle bli ganska skönt att komma hem. Jag hade verkligen haft superkul, och jag uppskattade så mycket att vi hade hälsat på Lina, Marlene och träffat Erics kompisar. Han verkade vara så glad när han var med de...

Som om han kunde läsa mina tankar sa han:

"-Det ska ändå bli ganska skönt att komma hem nu, eller hur?" Jag lutade mig mot hans axel.

"-Ja. Tack så himla mycket för att jag fick följa med." Han smekte mig över håret.

"-Det är klart. Annars skulle jag väl inte ha åkt." Jag log, och gäspade, innan jag somnade mot Erics axel...

---

Förlåt för att kapitlen alltid kommer så sent på kvällen nuförtiden, men vi har väldigt mycket i skolan just nu:S Men iaf, tack för att ni finns! Ni gör det roligt att skriva! Nytt kapitel kommer imorrn!/Wanja & Nina ♥ LoveYa!!♥