---

Jag kände först nu hur mycket jag egentligen saknat mina vänner. Men framför allt kännde jag nu hur mycket jag saknade Eric, fastän han precis åkt och snart kom tillbaka. Att inte vara nära honom kändes så tomt ...

"-Är Eric hemma nu då?" Frågade Frida lite förväntansfullt.

"-Han är i Norge tills i övermorgon, så det kändes lite tomt när jag vaknade imorse .."  Jag kollade ner och fortsatte:

"-Tack för att ni finns" Jag log mot mina vänner.

"-Vad ska vi hitta på ikväll då?" Thea verkade en aning raslös i tonen.

"-Ja, vad ska vi hitta på?" Gustav lutade sig mot dörröppningen.

"-Maggio sjunger på grönan ikväll ..." Martin log snett.

"-Visst" Log jag som svar. Konsert med mina närmaste vänner kunde verkligen inte skada. Jag behövde glömma saknaden till Eric litegrann.

*

Klockan var halv åtta när vi med möda och besvär försökte tränga oss fram i folkmassan vid stora scenen. Det var säkert redan många tusen samlade. Plötsligt knackade någon på min axel.

"-Du är ihop med Eric Saade va? Kan jag få din autograf?" En liten blond tjej i tioårsåldern höll fram ett rosa block.

"-Eh, ja, visst!" Jag fumlade med pennan hon gav mig och skrev ner en ovanligt ful namnteckning tvärs över blocken. Jag behövde nog slipa lite på min autograf.

"-Åh, tack så mycket" Tjejen sprang nöjt iväg till sin mamma som stod en bit bort och log brett.

"-Så du har redan fått lite fans?" Skrattade Gustav.

"-Mm, verkar så" Svarade jag och vi trängde oss alla fem närmare scenen.

Att glömma Eric här var verkligen något att drömma om ... Jag mindes så väl platsen där jag stått och första gången sett honom. Minnet var så klart och tydligt, och så underbart. Och hur jag vaknat upp i rummet efter att ha blivit nerslagen i korridoren vid toaletterna, och sett Eric framför mig. Det var inte änns så länge sedan.

"-Milena?" Martins röst avbröt mig.

"-Hallå?"

"-Åh, jaha, vad är det?" Jag pressade ur mitt ett leende.

"-Är nått fel?"

"-Nejdå, jag var bara försjunken i mina tankar lite ..."

"-Tänkte du på honom?" Frida var där med armen om mig.

"-Mm, men det ska jag inte göra, nu ska vi ha kul!" Jag försökte skratta, men det kom inte så mycket ur min mun.

"-Äh, du ska vara glad att du har en pojkvän .." Frida suckade halvleende.

"-Nej men seriöst! Varför har du inte sagt något! Är det slut mellan dig och Jon??" Jag blev verkligen förvånad. Frida och hennes kille hade varit tillsammans jättelänge, om jag fick säga det.

"-Ja, tyvärr"

"-Men varför?"

"-En annan tjej, såklart" Jag kramade om henne, men när några ljud hördes från scenen fästes plötsligt våra blickar dit. Klockan var fem i åtta. Jag och Frida log mot varann och Thea, Gustav och Martin trängdes nära oss. Det fanns inget bättre än vänner.

*

När Veronica höll ut sista tonen på scenen, tackade och fått rejält med applåder kände jag mig glad. Jag satt på Gustavs axlar, och Frida på Martins och vi skrattade. Thea var så lång själv, så hon stod och hoppade. Konserten hade varit sjukt bra verkligen. Fast såklart långt ifrån den med Eric. Det var rätt kallt i luften, och Gröna Lunds åkattraktioner hade nästan inga passagerare längre. Det var en mörk höstkväll när de gröna och gula ljusen från scenen slocknade.

"-Gud vad hon var bra!" Thea lät supernöjd.

"-Ja, verkligen" Vi andra instämmde.

Gustav lyfte ner mig och det värkte i benen när jag stod på egna fötter igen. Fast antaglien inte like mycket som Gustavs axlar efter en nästan hel konsert med mig på axlarna. Jag skrattade åt tanken.

"-Vad skrattar du åt då?" Gustav puttade lite på mig.

"-Haha, inget, jag är bara tacksam att jag fick sitta på dina axlar" Skrattade jag och han svarade något som 'ingen orsak' eller liknande. Jag hörde inte riktigt, för vi hade redan börjat dra bort mot utgången.

"-Sockervadd någon?" Thea vifftade med en hundralapp.

"-Jaa!" Frida jublade och tog snabbt hundralappen och sprang bort mot sockervadds-ståndet.

Killarna delade på en och vi tre tjejer orkade knappt dela på än.

"-Ska ni inte äta upp den eller?" Martin nickade mot det lilla som var kvar av den rosa, fluffiga sockervadden och våra mätta miner.

"-Joho" Jag stoppade snabbt in resten i munnen och skrattade medan vi gick ut genom utgången och började gå mot spårvagen, och gick längre bort från Grönans glad ljus.

*

När jag vaknade på golvet hemma hos Gustav morgonen därpå visste jag först inte vart jag var. De mjuka, vita täckena var utbytta mot en haik-sovsäck, en sån jag brukade ha på klassläger ute i vildmarken som mindre. Jag rullade runt och möttes av Theas sovande ansikte. Just det. Efter gårdagens underbara kväll hade jag ingen lust att ensam gå till lägenheten, utan vi bestämmde oss för att alla skulle övernatta på Gustavs vardagsrumsgolv. Hans föräldrar var ändå inte hemma.

"-Godmorgon" Martin petade på mig med foten och jag kollade upp på honom där han stod med ruffsigt hår. Jag mumlade och gömde ansiktet i sovsäcken och han gick till Thea i att göra ett försök att väcka henne också. Vilket nog var omöjligt. Omöjligare än att väcka Eric till och med. Åter flög mina tankar till honom.

När vi ätit en snabb frukost bestämmde jag mig för att bege mig hem till lägenheten igen. Jag tackade så mycket för den superoliga kvällen och kramade om dom alla innan jag gick ut. När jag började promenera hem kom solen fram mellan de kalla molnen. Det kändes plötsligt som om jag var den helt vanliga Milena igen, som var påväg hem från sina vänner.

Jag svängde av vid Ica och började närma mig de gula och blåa små villorna. Nej! Vart var jag påväg? Jag skulle väll till lägenheten. Plötsligt fick jag en chock, när jag insåg att jag tagit vägen hem till mamma och pappa istället för vägen till min och Erics lägenhet. Jag fick inte en chock för att jag gått hit, utan för att jag för en sekund glömde bort vart lägenheten egentligen låg. Jag vände mig om och började springa mot Ica igen.

Snart kom korsningen. Vilken väg skulle jag ta? Jag kände mig hjälplös, för den lilla saken. Tänk om jag drömt allt. Tänk om Eric inte var min pojkvän. Tänk om allt som hänt bara varit en dröm som jag vaknade ur hos mina vänner. Nej. Jag kände att jag ville gråta, men förhindrade tårarna och började springa. Så småningom skymtade det moderna lägenhetshuset bakom kröken. 'Det var ingen dröm' var det första jag tänkte när jag automatiskt knappade in koden vid glasdörren till huset. Varför skulle det ha varit det? Jag kände mig dum, men undrade ändå varför jag bara sådär plötsligt glömt vägen.

När jag kom in i den mysiga lägenheten kände jag mig redan bättre. Doften av Eric strömmade mot mig när jag la mig på sängen och tog fram min Iphone. Jag klickade fram Twitter. Jag hade ärligt talat nästan aldrig twittrat på mitt konto, men jag hade fått ett par hundra followers sedan Eric började följa mig.

Eric hade twittrat. "Tonight Eric is a guest at UNICEFs Humorkveld in Norway, where he will perform Hearts In The Air, the show is on...http://fb.me/17o6J1EUi" Eller inte Eric såklart, utan hans team. Självklart var inte de tweetsen så roliga att läsa som Erics egna, men det var ändå något. Jag saknade honom så mycket.

Plötsligt vibrerade min mobil till. En bild av Eric lyste upp på skärmen. Jag bubblade av glädje när jag svarade:

"-Eric!!"

---

Tänkte hinna skriva mer nu .. ett par saker som skulle hända, men jag hinner inte ikväll! Blir ett till kapitel imorgon ♥ KOMMENTERA! Lite händelselöst nu kanske, men ni får hålla ut!  Puss /Nina