So put your hearts in the air...♥ - Kapitel 44

Milena föll ihop i mitt knä i taxin.

"-Milena?!" Jag smekte henne mjukt över kinden, halvt förtvivlat, men ändå rätt lungt, för hon öppnade snart ena ögat igen.

"-Va? Var är jag? Jag vill sova, tyst" Mumlade hon förvirrat och kysste hennes panna.

"-Jadå, sov du, älskling. Vi är snart hemma"

---

Jag vaknade på soffan, och kände matos från köket. Var jag hemma? Minnena kom tillbaka, jag hade somnat i taxin ... antaglien hade Eric burit in mig.

"-Eric?" Jag kände hur jag tappade rösten när jag ropade på honom, efter att ha sovit.

"-Har du vaknat nu, din sömntuta?" Jag hörde Erics röst från köket, och snart var han i vardagsrummet. Jag kravlade mig upp på armbågarna.

"-Hur länge har jag sovit?" Mumlade jag sömnigt.

"-Inte så länge, en timme kanske? Klockan är nio" Eric lutade sig mot dörröppningen och såg på mig.

"-Vad hände på flygplatsen egentligen?" Fick jag tillslut ur mig.

"-Ja, inte vet jag ... någon måste ju ha sagt att vi skulle ha kommit då?" Eric rynkade pannan och såg ut att tänka efter.

"-Mm, men vem?" Mumlade jag.

"-Det får vi nog aldrig reda på, men den som ville det är nog nöjd när svallertidningarna har stora reportage imorgon"

"Jag måste i varje fall ringa Emelie och berätta ..." Eric sträckte ut en hand för att hjälpa mig upp.

Eric gick och fortsatte med maten och jag gick ut i hallen för att leta efter min telefon, som jag tillslut hittade längst ner i min vita stora handväska. Jag slog Emelies nummer, som jag kunde så väl utantill och satte mig på sängen i sovrummet.

"-Hallå?" Det var länge sedan jag hört hennes röst, hon hade ju nyligen kommit hem från resan med Adam och vi hade bara mailat med varandra om hur det varit.

"-Hej Emelie, det är Milena!" Pratade jag snabbt.

"-Hej, och du Milena, jag måste pr ..." Jag avbröt henne:

"-Vet du vad som hände? Det var hemskt! När jag och Eric kom hem från Skåne blev vi typ överfallna av fans och journalister!" Jag berättade chockat för henne och tillade;

"-Det var ju bara typ du och mamma och pappa som visste!"

"-Milena, jag ..." Hennes röst skärde sig och det blev tyst.

"-Det ..."

"-Milena, jag är så ledsen" Jag hörde hur tårarna trängde i hennes röst.

"-Vad, vad jag hänt?" Frågade jag henne, på ett sånt vis man gjorde när äns allra bästa vän var ledsen.

"-Hallå?" Jag antog att det var något mellan henne och Adam som var fel.

"-Emelie, sötnos?" Jag hörde hur hon andades in.

"-Det var jag, Milena, det var jag som sa det till en journalist. Allt var mitt fel" Sa hon plötsligt, starkt och tydligt.

"-Men, hur .. varför? Du ..." Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände hur ilskan spred sig i kroppen, och det känndes som jag kunde få ett raseriutbrott om hon sa något mer.

"-Jag är så ledsen, jag menade inte ..."

"-Vad exakt menade du inte med att du talade om för en journalist att vi skulle anlända till flyplatsen? Kan du berätta exakt vad poängen var" Jag hörde min arga röst när jag pressade fram orden mellan tänderna.

"-Jag .. vet inte, det var för jävligt gjort, jag vet" Hennes snyftningar hade tystnat.

"-För fan Emelie! Jag trodde vi var bästa vänner, jag trodde fan jag kunde lita på dig" Skrek jag och kände att Iphonen i min hand kunde krossas när som hellst.

"-Snälla förlåt mig!" Bedjade hon i andra sidan luren.

"-Så nu vill du det också, fanheller!"

"-Men seriöst Milena, bli inte s jävla sur! Du dog ju inte" När Emelie sa det kände jag hur jag blev riktigt sur.

"-JAG KUNDE GJORT DET, förf*n! Fattar du inte det? Jag kommer va typ död imorgon när tusen falska rykten finns ute om oss! Fattar du inte det?!!" Röt jag. Jag tryckte av samtalet och kastade telefonen på närmaste lampa. Telefonen höll, men glödlampan spräcktes och tusen små glasbitar föll ner på sängen och golvet. Jag tilltalade mig själv att andas - men så fort jag andades ut, kände jag tusen tårar bränna i halsen.

Nej. Nej, nej, nej. Varför Emelie? Varför vart det just hon av alla miljoner som talat om det? Det var hennes fel, men jag ville inte tro det. Varför skulle hon vilja göra nått sådant?

Jag visste inte vad innan jag låg ihopkrupen på sängen och grät. Jag visste seriöst inte vad jag skulle göra av mig. Emelie ringde inte tillbaka, hon skickade inte änns ett sms. Vad hade hänt mellan oss egentligen? Vad hade hänt med henne? Jag ville slå sönder något, slå något j*vligt hårt, men jag försökte att lungna ner mig. Lampan på nattduksbordet räckte.

"-Milena, vad ..?" Jag hörde Erics röst.

Erics perspektiv:

Trotts händelsen på flygplatsen kände jag mig på ganska gott humör, även om det kunde gått sämre. Det jag mest oroade mig för var hur Milena skulle klara av allt som stod imorgon, och dagen efter det, och som alltid skulle finnas kvar.

Jag sänkte värmen på pastan och gick för att säga till Milena att maten var färdig.

"-Milena?" Sa jag men fick en chock när jag såg henne gråtande, och den trasiga lampan brevid sängen, och glassplittret runt omkring henne.

"-Vad ..?" Jag sprang fram till henne.

"-Vad har hänt?" Jag tog hennes ansikte i mina händer och försökte se något i de rödgråtna ögonen.

"-Milena, snälla berätta" Tilltalade jag henne långsamt. Hon föll bara hulkanke i mina armar och kramade mig hårt. Jag smekte henne långsamt över ryggen, men hon grät bara tyst och sa ingenting. Jag brydde mig inte heller om att fråga henne mer.

När hon lungnat ner sig lite, och jag fort bort glaset som låg lite överallt i sovrummet, hjälpte jag henne upp, och vi gick till köket.

"-Oj, just det!" Jag hällde av den nu överkokta pastan i ett durkslag och vi satte oss vid bordet och började äta. Klockan var redan snart tio på kvällen, så det blev en sen middag.

"-Du behöver inte säga ..." Sa jag till henne och kollade ner i min mat. Jag visste inte om jag gjort något fel.

"-Men det blir kanske lättare för mig att förstå" Fortsatte jag tyst.

Milena skakade långsamt på huvudet och tuggade pastan hon just stoppat in i munnen.

"-Det var ..."

"-Det var Emelie" Jag försod inte riktigt hennes ord.

"-Vad är det med henne?" Jag fick plötsligt en oförberedd tankte om att något hänt Milenas bästa vän.

"-Det var hennes fel, att alla var på flygplatsen"

---

Blev kanske lite segt ... Eller vad tycker ni? Vart är kommentarerna?! ♥ Ledsen om novellen inte är så bra, men, vi gör så gott vi kan, och snart händer det saker ska ni veta! SÅ HÅLL UT! Måste tvinga Wanja att skriva lite nån gång också. Över fem kommentarer innan för sent så tvingar jag henne  att skriva ett till ikväll, you can do that! Hihi ♥ Puss på er alla /Nina

Jaaa! Snälla!!!Vill ha meraa! Nu SKA vi gräja det här ALLA KOMMENTERA!!!! Vill ha ett till! <3<3<3

Nej det blev inte alls segt ni äger!!!!<3

mermermer sjuuuuuuukt bra !!!!!!!!!!!!!!

Snälla skriv mer , älskar den här novellen

We can do it!!!<3<3<3

Nu är det fem komentarer! ;) <3<3<3

Så späännande!! Vill ha mer!! Den är såå grymt bra =) Love it <3<3 Snälla mer!! Kramar =P

Så himla bra !! Vill läsa mer mer mer !! :))

Jag tycker det var jättebra, bara liiiiite segt men ni är duktiga! :) <3<3 Nu är vi på sjunde kommentaren, hihi x) NI ÄGER!