Jag väntade på ett tacksamt leende från Frida, eller åtminstonde en reaktion av något slag, men jag fick inte ens en blick. Jag såg hur hon bet sig i läppen. Plötsligt sa hon, helt oväntat:

"-Det var inte hans fel egentligen..."


Jag blev helt chockad. VA? Skulle hon försvara honom nu? Efter allt han hade gjort mot henne. Jag kunde inget annat än att stirra oförstående på henne.

"-Va??"


Hon blundade, och tog ett djupt andetag. Sen kollade hon på mig med smärtfyllda ögon.



"-Jag är gravid, Milena. Det var därför han lämnade mig."

---

Jag kunde inte ta in det. Frida? Gravid? Jag kom på mig själv med att sitta och stirra rakt ut i tomma luften. Jag lade en hand över ansiktet.

Kunde det vara sant?

Jag kollade upp på Frida. Hon såg inte precis ut att vara på skämthumör. Och om, så var hon en väldigt bra skådespelare. Efter en lång stund förmådde jag mig äntligen att säga något.

"-Är du seriös?"


Hon kollade lite besviket på mig - som om hon hade förväntat sig att jag verkligen skulle förstå. Vilket jag ju egentligen gjorde.

"-Ja."


Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Så jag väntade tyst. Och blev riktigt chockad när hon plötsligt sa:

"-Jag tänker behålla barnet."


Min första reaktion var: "Vad har hon nu gett sig in på?"

"-Va??" Jag kollade misstroget på henne.


Hon verkade vara på väg att bryta ihop igen när hon hörde mitt tonfall, men tog sig snabbt samman igen, rätade på ryggen och nickade beslutsamt.

"-Ja. Jag kommer att behålla barnet. Jag kommer att klara det."


När jag såg hennes beslutsamma min, och kände styrkan i hennes ord, visste jag plötsligt att hon hade rätt. Alla ord om att hon aldrig skulle klara att ta hand om ett barn, att hon var för ung, för oansvarig, bara försvann. Hon skulle klara det här. Det visste jag.

Jag lutade mig fram och kramade om henne.

"-Ja, du kommer att klara det här. Det vet jag."


*


Även om jag nu - när Frida hade berättat - mådde lite bättre så fanns det en sak kvar jag behövde göra. Jag sa till Frida att jag behövde gå på toaletten. Så fort jag hade låst om mig tog jag upp min iPhone och slog in numret som jag helst ville förtränga - men som satt fastpräntat i mitt minne för alltid.

Signalerna gick.

Piiip.

Piip.

Piip.

"-Hej, det är Joel..."


"-FÖRFAN, DITT JÄVLA PEDDO!!"


"-...s telefonsvarare. Jag kan tyvärr inte svara men lämna gärna ett meddelande."


Åh. Perfekt. Men jag kände mig ändå lite lättad att inte behöva prata med honom direkt. Så jag väntade in tonen som betydde att man nu kunde lämna meddelandet. När jag hörde den tog jag ett djupt andetag...

"-FÖRFAN!! DU FATTAR VÄL ÄNDÅ ATT DU INTE KAN GÖRA MIN BÄSTIS GRAVID OCH SEN BARA STICKA!?? DU ÄR FAN SJUK I HUVUDET! OCH DU... EN SAK TILL.... LÄMNA HENNE IFRED! ANNARS KOMMER JAG FÖRFAN OCH DÖDAR DIG, FATTAR DU DET?" Jag tog ett djupt andetag. Och sa till sist:


"-JAG HOPPAS ATT DU KOMMER ATT BRINNA I HELVETET FÖR ALLTID, DITT JÄVLA PEDDO!!!"


Jag tryckte bort samtalet och gled ner med ryggen mot badrumsdörren.

---

Förlååååt så himla mycket för ännu ett kort kapitel, men har sjukt mycket i skolan nu! Glöm inte frågestunden! LoveYa!/Wanja♥