"-Jag är så glad att jag har er alla" Log jag och såg på människorna jag älskade mest av allt. Jag kände på mig att det skulle bli en underbar födelsedag, trots att detta bara var början.

---

"-Mer tårta?"


Mamma höll upp fatet med den halvätna tårtan i luften och kollade frågande på alla som satt runt bordet. Jag såg genast hur Gustav och Martin höjde händerna och ropade, båda samtidigt, med munnarna fyllda av tårta:

"-Jag!"


De kollade på varandra med en konstig min, och det blev tyst i några sekunder. Sen brast alla ut i gapskratt. Jag kunde nästan inte andas, och det rann tårar nerför mina kinder. Plötsligt upptäckte jag hur alla satt och kollade på mig, där jag låg på golvet och lät små ljud - som inte ens var skratt - komma ur min strupe. Jag satte mig blixtsnabbt upp med röda kinder, och satte mig på min stol.

När alla fortsatte kolla på mig en lång stund utan att säga utbrast jag till slut:

"-MEN ÅÅÅÅH. JAG BLIR GALEN!!"


Jag kastade mig ner på golvet och försvann under bordet. I nästa ögonblick hörde jag ett skrik och en duns, och såg hur Frida låg på golvet på andra sidan bordet. I nästa sekund låg även Thea på golvet och skrek av skratt. Jag stack fram huvudet under bordet och såg hur Adam skakade på huvudet och mumlade:

"-Tjejer asså..."


"-Milena, jag börjar tro att du just har fyllt fem, inte nitton." Det sista var pappas röst. Jag tänkte precis säga något, när jag kände ett par starka armar om min midja. Jag blev så förvånad att jag inte kunde säga något.

Eric drog fram mig under bordet och satte mig i sitt knä. Han kramade om mig bakifrån och fnissade i mitt öra.

"-Jag måste nog nästan hålla med."


Jag lossade lite på hans armar och vände på mig så att jag kunde kolla honom i ögonen.

"-Det är meningen att du ska vara på min sida, inte på hans." Jag pekade på pappa, som räckte ut tungan åt mig. Jag ignorerade honom, och fortsatte att kolla strängt på Eric, som bara skrattade.

"-Jaså?"


Jag daskade till honom lite lätt på axeln, och han skrockade, innan han pussade mig på pannan.

"-Nejdå. Jag är alltid på din sida älskling." Han log stort. "-Vet du varför?"


Jag skakade på huvudet. Han log underbart.

"-Därför att du är så söt när du rodnar."


Det fick mig såklart att börja rodna. Jag vände ner blicken och log, samtidigt som jag skrattade.

"-Du är så himla random."


Han skrattade mjukt och kysste mig inför alla - mina föräldrar och mina vänner - utan att skämmas ett dugg. Jag tvekade först. Men när jag kände hans mjuka läppar mot mina brydde jag mig inte längre. De fick väl tycka vad de ville. Jag lade armarna om honom och hängav mig mina känslor.

---

Sorry för händelselöst kapitel, menmen. Fick en fråga om varför det här är den sista novellen? Jo, så här är det: I början hade vi faktiskt bara planerat en novell... eller ja. Vi hade inte planerat något särskilt alls, utan skrev bara på. Och kom till slut fram till att vi ville göra en trilogi.

Vi känner att det har varit sjukt roligt att skriva här, och det kommer att kännas sjukt sorgligt när vi väl slutar, men vi vill verkligen avsluta den här "saadestoories-eran" på ett bra sätt, och vi känner att det bara kommer att bli tråkigt om vi drar ut på det för länge. Vi har inga särskilda idéer vad som skulle kunna hända i en fortsatt novell - så det skulle antagligen inte bli särskilt mycket att skriva om ändå.

btw... JAG ÄR SÅ SJUKT STOLT ÖVER #SAADEFAMILY !!! VI TRENDADE Eric Saade WORLDWIDE IGÅR KVÄLL !:D