Frida kramade om mig.
"-Eric kommer att bli ännu mer förälskad i dig än vad han redan är."
Det värmde i mig när hon sa det. Och jag kollade på mig själv i spegeln ännu en gång. Ja. Den var perfekt. För mig, men också för Eric. Vi skulle få det perfekta bröllop vi båda drömde om. Jag log för mig själv.
"-Tror du det?"
Frida skrattade, och log stort.
"-Nej." Hon gjorde en paus, och la skrattande till när hon såg min förbryllade min:
"-Jag vet."
Det var den fjortonde september. Jag satt och såg ut genom köksfönstret. Höstsolen strålande in och refelekterade kaklet på golvet i det vita taket, samtidigt som ett mysigt ljus flöt in i lägenheten. Jag slängde en blick på den stilrena klockan på väggen. Tjugo över fem. Det var nog dags att göra sig iordning. Trots att mina vänner vägrat avslöja något visste jag ju nästan att de skulle röva bort mig till kvällen och ta mig någonstanns. Sista kvällen som "fri". Jag suckade åt tanken. Varför skulle jag behöva vara "fri", när jag kunde vara Erics?
Sedan en månad tillbaka ägnade jag varje ledig stund till att planera bröllopet. Gästlistor, inköpslistor, dekorationer,kläder, accesoarer, mat, tårta ... På ett bröllop som vårat skulle bli sattes liksom inga gränser. Självklart hade Frida, Jennifer och Thea hjälpt mig. Och såklart Marlene och mamma. Alla var involverade. Jag reste mig från stolen och gick mot sovrummet där Eric just knäppte sin skjorta framför garderobsdörrens spegel.
"-Kommer killarna och hämtar upp dig?" Jag log och såg på honom.
"-Ja, det sa dom i alla fall. Men jag har faktiskt ingen aning om vart vi ska" Eric log snett mot mig.
Jag öppnade min garderob och tog ut ett par tighta jeans, ett fransigt linne och en skinnjacka jag inte annvänt på åratal. Det fick duga för ikväll. Jag hade ju ingen aning om vad vi skulle göra. Antagligen något i stil med fest, men utomhus var det inte jättevarmt på kvällen längre, så jag skippade shorts. Till outfiten tog jag fram ett par höga, svarta ankleboots ur skobyrån, som fyllts med många skor sedan jag börjat hos Tomas. Till alla olika events fick jag nya, vilket inte gjorde mig speciellt mycket.
Jag plattade igenom mitt hår och satte upp det i en hög tofs, sminkade mig och gick sedan ut i hallen för att säga hejdå till Eric som var påväg ut.
"-Hejdå älskling, ha det så roligt" Skrattade jag och han kom emot mig i en mjuk kram innan hans läppar snuddade mina för ett par sekunder.
"-Sista kvällen som fri vet du ... Det ska man ta vara på" Han såg nonchalant på mig och jag skrattade bara.
"-Jodu, från och med imorgon är det andra takter" Han log och kysste mig ännu en gång innan han försvann genom dörren. Jag kände mig så lyckligt lottad, och kunde fortfarande inte riktigt förstå att mitt liv jag levde i faktiskt var på riktigt. Ibland när jag gick och la mig på kvällen var jag rädd att vakna upp från det underbara jag fanns i och att allt skulle vara borta. Men det hände aldrig. Varje gång jag vaknade så vaknade jag med Erics armar runt om mig och hans andetag i min nacke. Varje morgon jag vaknade insåg jag att allt faktiskt var sant. Trots att det var svårt att förstå.
Jag gick ut i köket och tog ner den meterlånga check-listan för morgondagen från anslagstavlan. Nästan allt var klart. Jag sluddrade igenom allt från tårtor till blommor. Blommor! Plötsligt insåg jag att det stod en oifylld ruta längst ner på listan. Fem tusen rosor skulle hämtas hos floristen innan kvällen. Jag fick lite panikstress och knappade in mammas nummer på mobilen. Hon svarade efter ett par signaler.
"-Hallå?"
"-Hej mamma! Du! Är du jättesnäll och hämtar de vita rosorna i stan? Jag hinner verkligen inte, tjejerna kommer nog snart" Jag pratade som vanligt för snabbt och otydligt, men mamma tycktes förstå ändå.
"-Självklart gumman ... Vill du att jag fixar så de levereras till slottet imorgon bitti?" Jag kunde alltid räkna med henne.
"-Åh, tack gärna"
"-Då gör vi så, ha så roligt ikväll! Och ta det lungt ..." Jag skrattade.
"-Jadå. Älskar dig, hejdå" Innan hon hann svara klickade jag på röd lur och stoppade ner mobilen i fickan. Jag kryssade för den tomma rutan på listan och placerade rebelliskt fötterna på bordet samtidigt som jag tog en klunk vatten från ett glas på bordet. Det var så mycket som skulle hinnas med ... Tänk om något skulle gå fel? Jag hann dock inte tänka mer, för jag hörde svaga knackningar på dörren. Nu var dom nog här. Jag reste mig och gick till dörren, tog ett djupt andetag och öppnade... och såg... Tandborst-Victor?! För lite mindre än ett år sedan hade han knackat på, och jag trott det var Theas nye pojkvän. Men jag hade haft fel, för han hade bara velat sälja sina femtonkronors-tandborstar. Jag kände mycket väl igen det flottiga, axellånga håret och den smutsiga t-shirten med tryckbokstäver "VICTOR". Jag kunde inte annat än att brista i skratt.
"-Tjenare Victor, det var länge sedan" Fick jag till slut fram mellan skratten. Han såg konstigt på mig. "-Jag kan faktiskt köpa en tandborste av dig idag, bara för att jag är så snäll" Log jag sarkastiskt innan han säga något. Jag tog fram en tjuga och bytte den mot en extremt ful tandborste, tackade och stängde dörren mitt upp i ansiktet på den minst sagt förvånade tandbortförsäljaren. När dörren gått igen fick jag ett skrattanfall trots att ingen annan var i lägenheten och lutade mig mot dörren när det plötsligt knackade igen. Jag öppnade snabbt.
"-Jag har ju redan ..." Mer hann jag inte säga innan jag kände hur någon tog en säck över huvudet på mig och jag hörde hysteriska skratt. Inte svåra att känna igen, så jag lät dem bära ner mig för trapporna och sätta mig i någon form av fordon. Först då försvann säcken från mig och jag såg vart jag befann mig. Rosaklädda Frida, Thea och Jennifer som jublade när jag hörde en motor starta. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, vad jag just gjorde eller vart jag skulle befinna mig de nästa minuterna. Men det gjorde ingenting, för ärligt talat fanns det nog ingen bättre sätt att fira sin möhippa med sina närmaste vänner, vad man än gjorde, vart man än befann sig. Jag lutade mig bara bakåt och lät vinden blåsa igenom mitt hår när cabrioleten körde iväg. Det fanns fortfarande små bitar av mig som saknades ... Emelie, Marcus ... De skulle aldrig riktigt komma tillbaka eller fyllas av något annat - men varje gång jag log lyckades jag sköta saknaden bättre, och de senaste veckorna var nog de veckor jag lett mest i mitt liv.
Sådär .... Nu lider ju novellen snart (observera att detta INTE var sista kapitlet ..) mot sitt slut, så ni får se till att kommentera extra mycket nu! :D kan ni klara 30 kommentarer? Ni är bäst så ni vet! Puss /Nina
