Jag kände plötsligt slag mot dörren. Knackningar.

"-Milena?"


Jag bet mig i läppen. Hade Frida hört mig när jag hade skrikit in mina arga ord i Joels förbannade telefonsvarare? Jag suckade tungt. Hon skulle bli besviken. Hon hade ju nyss själv försvarat honom. Jag fattade inte varför hon ens gjorde det. Jag tog spjärn mot dörren och hävde mig upp på fötter. Sen vände jag mig om och låste upp dörren.

Frida såg inte särskilt glad ut.

"-Vad gjorde du där inne? Det lät inte precis som om du var på toa."


Jag suckade.

"-Du förstår väl att jag inte bara kunde lämna det som det är?"


Frida skakade på huvudet.

"-Varför inte?"


Jag skrattade, men utan humor.

"-Joel är störd, Frida. Ett jävla peddo."


Hennes ansikte blev hårt. Jag fattade inte hur hon kunde försvara honom? Efter allt han hade gjort mot henne?

"-Det kan inte du veta, Milena."


Jag kände ilskan bubbla upp inom mig. Visste inte jag? Av alla, skulle jag inte veta? Jag drog igen badrumsdörren med en smäll.

"-Det kan du ge dig fan på att jag gör."


Frida verkade inte förstå först. Hon såg ut som ett levande frågetecken. Men sen tog hon sig samman.

"-Vad menar du?"


Jag gick med bestämda steg in i vardagsrummet, och kände Fridas blick bränna i ryggen. Jag slängde mig ner i soffan, och stirrade ut i tomma luften. Jag kände hur Frida satte sig ner bredvid mig.

"-Vad menar du med det, Milena?", sa hon än en gång. "-Du känner honom inte! Du har ju vägrat att ens träffa honom!"


'Det är du som inte känner honom', tänkte jag. Hon hade ingen som helst aning om vem han var. Men det hade jag.  Skulle jag berätta? Jag bestämde mig för att jag var tvungen. Jag tvekade inte en sekund längre, utan lät orden strömma ut ur min mun:

"-Jag var ihop med Joel, ungefär ett halvår innan du ens träffade honom."


Frida såg helt chockad ut. Men hon trodde mig. Det såg jag. Jag suckade tacksamt. Hon verkade tappa talförmågan helt en stund, men fick till slut ur sig:

"-Men... När? Och Eric...?" Plötsligt verkade det gå upp ett ljus för henne. "-När Eric var... borta."


Jag kände smärtan från en förgången tid komma tillbaka. Jag slöt ögonen.

"-Ja. Jag trodde att han var död. Så när Joel plötsligt kom såg jag chansen att glömma." Jag kollade upp på Frida.


Plötsligt släppte allt. Orden bara forsade ur min mun, och jag kunde inte hejda dem. Jag berättade allt. Om hur han hade slagit mig. Hur han hade försökt våldta mig. Men att jag hade lyckats komma undan, varje gång. Hur jag till slut hade rymt. När jag var klar kollade Frida på mig med smärta i blicken.

"-Nu förstår jag att du reagerade som du gjorde där på Pure."


Jag lutade mig fram och kramade om henne.

"-Tack. Du är min bästa vän!"


Hon skrattade. Jag kramade om henne en stund till. Plötsligt kom jag på något. Jag kollade frågande upp på henne.

"-Har du berättat för någon mer?"


Hon halvskakade på huvudet.

"-Bara för Adam."


Jag behövde tänka efter snabbt vem hon menade. Adam? Sen kom jag på att det var Emelies pojkvän. Eller ja... innan hon... dog. Jag lämnade snabbt tanken. Jag saknade henne så mycket... Sen nickade jag mot Frida.

"-Gör det i din egen takt. Och kom ihåg att jag stöttar dig, vad som än händer."


Hon log mot mig.

"-Du är bäst, Milena. Jag älskar dig, bästis!"


Jag kramade om henne.

"-Älskar dig med."

---

Förlåt för händelselöst kapitel. Men Kommentera ändå, det peppar!!;) Puss/Wanja♥