"-Nejdå. Jag är alltid på din sida älskling." Han log stort. "-Vet du varför?"


Jag skakade på huvudet. Han log underbart.

"-Därför att du är så söt när du rodnar."


Det fick mig såklart att börja rodna. Jag vände ner blicken och log, samtidigt som jag skrattade.

"-Du är så himla random."


Han skrattade mjukt och kysste mig inför alla - mina föräldrar och mina vänner - utan att skämmas ett dugg. Jag tvekade först. Men när jag kände hans mjuka läppar mot mina brydde jag mig inte längre. De fick väl tycka vad de ville. Jag lade armarna om honom och hängav mig mina känslor.

---

Några timmar senare var tårtan uppäten, presenterna öppnade och alla - förutom mamma och pappa som hade gått hem tidigare - låg huller om buller i soffan. Frida hade somnat i Adams knä, och han hade lagt handen på hennes mage. Jag log för mig själv. Frida och Adam hade verkligen kommit närmare varandra på senare tiden.

'De skulle passa bra ihop', tänkte jag och kurade ihop mig mot Erics bröst. Jag höll precis på att somna när Theas röst väckte mig.

"-Vi borde nog dra hem snart, det börjar bli sent."


Jag satte mig upp, och gnuggade mig lite sömnigt i ögonen.

"-Tack så himla mycket för att ni ville komma."


Thea log mot mig.

"-Klart vi ville! Man vill väl inte missa sina bästa kompis nittonårsdag?" Hon flinade stort. Jag log mot henne.


"-Tack... jag antar att det blir fest snart igen?"


Thea nickade. Hon skulle fylla tjugo om bara några veckor. Frida hade fyllt i april. Jag var yngst, men jag hade alltd umgåtts med äldre, eftersom jag hade börjat skolan ett år tidigare. Det var även därför jag hade slutat gymnasiet redan förra året. Jag kollade på Martin och Gustav, som satt och pratade med Victor, Theas pojkvän. Thea kollade snabbt på mig innan hon vände blicken mot killarna och ropade:

"-Jorden anropar MVG."


Ingen reagerade. Inte så konstigt. Men jag började skratta. Thea var så himla random. Hon kollade på mig med en uppgiven blick och suckade.

"-Martin. Victor. Gustav. Jag ska hem! Ska ni med eller?"


De tre killarna kollade upp på Thea, och Victor var först med att ställa sig upp.

"-Absolut." Han gick fram till Thea och lade armarna om henne. Hon verkade tänka efter en stund, innan hon vände blicken mot mig.


"-Frida och Adam?", frågade hon. Jag kollade på Frida och Adam, som låg och sov i andra änden av soffan. Adam kramade om Frida, som var ihopkurad mot hans bröst. Jag log.


"-Ni kan gå, vi väcker dem sen."


Frida flinade.

"-Ja, de är ju så söta så att man knappt vill störa dem."


Jag överraskades plötsligt av Martin, som kramade om mig.

"-Hejdå, Mil. Tack så himla mycket för tårtan." Jag flinade mot honom, och han log. "-Ja, och för allt annat också förstås."


Jag krånglade ur mina armar ur Erics grepp, satte mig upp lite försiktigt för att inte väcka honom, och kramade om Martin.

"-Det var så kul att träffa dig. Vi gör ju inte så ofta nuförtiden."


Jag kände hur jag blev lite sorgsen när jag sa det. Jag ville så gärna träffa mina vänner, men det blev liksom aldrig riktigt av. Men Martin - och Gustav, som precis hade kommit fram bakom Martin för att också ge mig en kram- bara log.

"-Sånt är livet. Men vi älskar dig ändå, även om vi inte ses jämt och ständigt, eller hur Martin?"


Martin nickade.

"-Klart vi gör." Han log ett töntigt leende. "-Forever and ever!!" Han slog ut med armarna, och jag skrattade högt. De kramade om mig en gång till innan de tillsammans med Victor och Thea försvann ut genom dörren. Nu var jag den enda som var vaken. Till en början satt jag bara och tänkte lite, men efter en stund började det bli tråkigt, så jag började peta lite på Eric. Han var faktiskt mer lättväckt än jag hade väntat mig. Efter att jag hade petat på honom i ungefär en minut började han försiktigt öppna ögonen. Han kisade mot mig.

"-Va? Är det redan morgon?"


Jag skrattade mjukt.

"-Nej. Det är typ tio på kvällen."


Han skrattade, lite nyvaket.

"-Ojdå."


Han lade armarna om mig och drog ner mig mot sig. Men jag stoppade honom innan våra läppar hann nudda varandra. Han kollade förbryllat på mig, och jag skrattade.

"-Vi kanske borde väcka Frida och Adam och skicka hem dem först?"


Han vände på huvudet, och kollade på de sovande tu i soffan.

"-Oj. Ah. Kanske det."


Jag skrattade, gav honom en snabb puss, och ställde mig sedan upp. Jag hoppade upp på Adam, som yrvaket satte sig upp.

"-Vad gör du!??"


Jag skrattade.

"-Dags att gå hem."


Han kollade på klockan på väggen, och nickade sen.

"-Visst." När han såg hur jag kollade på Frida - och försökte avgöra om jag skulle peta på henne också - fortsatte han snabbt: "-Nej, låt henne sova. Jag bär henne."

Han krånglade försiktigt in sina armar under henne, och lyfte upp henne i sin famn. Hon rörde inte på sig. Inte ens när Adam gick ut i hallen, och på något krångligt sätt kom i sina skor, vaknade hon. Jag flinade hela tiden, men Adam ignorerade mig. När jag skulle krama om honom innan han gick ut genom dörren, verkade Frida vakna till lite. Hon puttade irriterat bort mig när hon klämdes emellan mig och Adam. Jag skrattade.

"-Hon vill visst ha dig för sig själv."


Adams kinder blev lätt röda, och han mumlade ett snabbt hejdå, innan han skyndade ut genom dörren.

Jag stod en stund och kollade på dörren en bra stund efter att de hade försvunnit, och efter kanske fem minuter kände jag Erics armar om min midja, och hans läppar i nacken.

"-Alla har gått nu va?"


Jag skrattade lätt och vände mig leende om.

"-Ja. Det verkar som om vi är ensamma nu."


Eric log ett underbart leende.

"-Menar du det?"


Jag skrattade, innan jag drog honom intill mig och kysste honom. Han placerade en hand på min midja, och den andra på min korsrygg, för att försiktigt dra mig så tätt intill sig som det var möjligt. Jag blundade och flätade in mina fingrar i hans svarta, mjuka hår.

Plötsligt kände jag hur mina fötter lyftes från golvet. Eric slutade inte kyssa mig när han - med mig i famnen - gick in i sovrummet. Han satte mjukt ner mig på sängen, och släppte för en alldeles för lång sekund mina läppar.

"-Öppna ögonen, älskling", viskade han.


Jag öppnade mina ögon. Och satte nästan andan i halsen. Överallt, i hela rummet, lyste små ljus. Det var så vackert... När hade han gjort det här? Och varför?

"-Eric", andades jag. Jag kollade upp, men han satt inte där han nyss hade suttit. Plötsligt såg jag honom framför mig, och hans ansikte var bara några millimeter från mitt. Hans ögon glittrade som stjärnor på himlen.

"-Ja?"


Jag visste inte vad jag skulle säga. Men det verkade inte göra något. Eric log, och ställde sig försiktigt upp, innan han gick och tog något som låg på nattduksbyrån. Jag hann inte se vad det var. Jag hann inte fundera särskilt länge, innan han med långsamma steg kom tillbaka till mig igen. Han sjönk ner på huk, så att han var i ungefär samma höjd som jag, och kollade mig djupt in i ögonen. Jag kunde inte slita mig ifrån de. Och jag ville inte heller. Så när han plötsligt vände ner blicken blev jag nästan besviken. Men sen såg jag att ett leende lekte på hans läppar. Jag såg i dunklet hur hans kinder skiftade färg till en lätt mörkare nyans. Jag kände hur det pirrade till i maggropen, och hur hjärtat började slå snabbare.

"-Milena...", började han. Jag väntade tålmodigt.


"-Ja... Jag vet ju att jag redan har frågat dig det här en gång..." Han skrattade lätt. "-Men det var ju så länge sen." Han gjorde en paus. "-Och vi bestämde ju aldrig riktigt något..." Mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag kände hur Eric tog tag i min vänstra hand.

Plötsligt kollade han upp på mig, och det kändes som om jag aldrig hade sett något vackrare i hela mitt liv. Jag drog efter andan. Utan att tveka, sa han det plötsligt:

"-Milena Seger, jag älskar dig över hela mitt hjärta." Hans ögon glittrade. "-Jag undrar..." Han gick ner på ena knät, och jag kunde inte andas längre. Han tog ett djupt andetag.

"-Vill du gifta dig med mig?"





Plötsligt gick det upp för mig vad han nyss hade sagt. Han hade verkligen sagt det! Varenda cell i hela min kropp bara skrek av lycka. Jag kastade mig om halsen på honom. Jag kunde inte minnas en enda stund hittills i mitt liv då jag hade varit så lycklig som jag var nu. Inte den 3 juli 2011. Inte våra första dagar tillsammans. Inte dagen då Eric kom tillbaka efter att ha varit 'död'. Inte ens den där kvällen på Bora Bora, då han hade friat till mig för första gången.

Aldrig tidigare hade jag varit så lycklig.


Jag ville inte släppa taget om honom, men var till slut tvungen, när han lutade sig lätt bakåt. Hans ansikte lyste som en ängels, och jag tvivlade inte på att han var lika lycklig som jag. Hans leende var obeskrivligt när han frågade:

"-Så det betyder ett ja?"


Jag var oförmögen att svara, och svarade därför istället med att slänga armarna om hans hals och kyssa honom med all min kärlek. Till slut kom orden ur mig:

"-Ja. Ja, ja, ja. Ja, ja, ja, ja."


Han skrattade lyckligt, och tog försiktigt tag om min vänstra hand. Nägra sekunder senare släppte han den, och jag lyfte den mot ansiktet för att kunna se.


Bredvid de två tidigare ringarna satt nu en tredje. De tusentals pyttesmå diamanterna lystes upp av skenet från lågorna från värmeljusen, och sände ut ett ljus över hela rummet.


Och det enda jag hörde var våra egna andetag.

---

Åååååååh<33 vad tycker ni??? KOMMENTERA! långt kapitel nu! Det verkade som någon hade missförstått och trott att novellen redan var slut, men det är den inte! Det är flera kapitel kvar, så take it calm! LoveYa/Wanja♥