Josefin höjde på ögonbrynen, men log sen. Precis när jag trodde att hon skulle byta samtalsämne flikade hon in:

"-Ja, man skulle ju nästan kunna tro att du hade förlovat dig. Tre gånger eller nåt."


Jakob skrattade högt åt Josefins "skämt", och jag såg hur Eric även han tvingade fram ett litet skratt, som inte var helt äkta. Martin började också gapflabba.

"-Hahahahaha, du är rolig du."




Aja. Snart skulle ju ändå alla veta det.

---

"-Tadaa!!"


Jennifer kom ut ur omklädningsrummet, iklädd en rosa, modern klänning. Jag jublade och applåderade lite när hon snurrade runt, och Frida skrattade där hon satt bredvid mig. Jennifer skakade på de blonda lockarna, och såg nästan ut som askungen på bal där hon virvlade runt i butiken. Jag suckade lite för mig själv, och la mig ner på den enorma "kudden", "pallen" eller vad man nu skulle kalla den. En stor, svart, rund grej som man kunde sätta sig på om man till exempel skulle prova skor eller något.

Jag kollade upp i taket, och såg i den stora spegeln som löpte över hela taket i den lyxiga butiken hur tanten i kassan kollade lite surt på oss. Jag ignorerade henne, och vände återigen blicken mot Jennifer. Och skrattade lite med en suck. Det var väl det här man fick vänta sig om man lät Jennifer följa med på bröllopklänningsprovning...
Själv hade jag inte hunnit prova en enda en än.

Och Jennifer hade hunnit prova... få se nu... sjutton. På en och en halv timme. Det var ganska bra gjort egentligen. Jag var glad att Frida hade velat följa med också. Jag ville gärna ha mig mina bästa vänner till det här speciella tillfället. Det skedde ju trots allt bara en gång i livet. I alla fall för mig, det var jag säker på.

Frida och Jennifer var mina bästa vänner för tillfället... Jag tänkte på Emelie. Gud vad jag hade önskat att hon hade fått uppleva det här. Jag kände såret i hjärtat smärta när jag tänkte på henne, men samtidigt kände jag mig varm, eftersom jag tänkte tillbaka på alla fina minnen vi hade tillsammans. Jag hade lärt mig leva med sorgen efter min bästa vän, så nu var det inte så farligt längre. Jag hade tyckt allra mest synd om Adam, men var lycklig över att han och Frida hade funnit varandra när båda hade haft det som svårast. De hade kunnat stötta varandra. Frida påstod visserligen att de bara var väldigt nära vänner, men jag antog att det bara var en tidsfråga innan hon själv skulle inse att det fanns så mycket mer än bara vänskap mellan dem. Efter min födelsedag hade jag alltmer börjat tro att Adam redan visste om det. Han ville bara inte pressa Frida, utan låta henne bearbeta besvikelsen efter Joel i sin egen takt.

Jag kollade på Frida, och la märke till att hennes mage hade blivit större än senast vi hade setts. Hon var trots allt i andra månaden - och i förhållande till hennes smala kropp hade hennes mage förändrats ganska mycket. Barnet var beräknat att komma i februari nästa år, och Frida verkade vara lycklig. Jag log för mig själv, och kände mig lycklig. Lycklig över livet, över min tillvaro, och att jag var omgiven av människor jag älskade - och som älskade mig. 



*



Frida knöt försiktigt sidenbanden över skulderbladen.

"-Klart."


Jag vände mig långsamt om, och kollade mig i spegeln. Jag såg ut som prinsessan Diana. Jag suckade, och skakade på huvudet.

"-För fluffigt."


Jennifer suckade ljudligt, och jag skrattade.

"-Du Jen, hur många provade du egentligen om jag får fråga?"


Hon rodnade lätt, och kollade lite skamset på mig.

"-Tjugotvå..."


Jag skrattade, och gick in i omklädningsrummet för att ta av mig den tredje bröllopsklänningen jag provade. Samtidigt som jag drog den över huvudet råkade jag komma åt dörren lite, så att den öppnades några centimeter. Som tur var hann ingen se in.

Men jag hann se ut. Och såg precis vad jag hade letat efter hela dagen.

---

Guuuud, förlåt för så himla superkort kapitel, men vi ska till Göteborg över helgen och måste göra tidsinställda, så därför blir kapitlena lite kortare än vanligt. Hoppas ni orkar läsa och kommentera ändå! Puss, LoveYa/Wanja♥