Plötsligt hörde jag Eric småskratta bakom mig. Jag vände mig om.

"-Vad är det?" Han drog handen genom håret.

"-Det är bara lite komiskt, att ni tjejer kan stå typ en timme framför spegeln, när man bara ska gå och äta middag. Jag behövde högst fem minuter." För att jag inte skulle ta illa upp, lade han till: "-Men jag måste säga att du är sjukt snygg ikväll." Jag log, och kände hur orden sände en varm stöt genom hjärtat. Jag  mönstrade Eric. Han hade på sig en snygg, svart kostym, och såg ut som en modell. Under det hade han på sig en vit skjorta.

"-Kommer du?" Jag gav spegeln en sista blick, och gick sedan fram till Eric, som la sin arm runt min midja.

"-Ja. Redo?" Han log mot mig och kysste mig mjukt.

"-Redo."

---

Redan på långt avstånd kunde man höra musiken. De hade tydligen redan börjat spela. Jag drog i Erics hand.

"-Kom! Vi måste skynda oss." Han skrattade.

"-Vi har två veckor på oss, älskling." Han drog mig intill sig.

"-Men inte till kvällsmaten. Jag är vrålhungrig!" Han skrattade när jag försökte skynda på stegen, och drog mig avsiktligt ännu närmare till sig igen. Jag förstod att jag inte skulle ha någon chans att komma vidare, så jag slappnade av, och lät honom hålla om mig.

"-Sådärja. Jag visste väl vad som behövdes." Han släppte mig lite, men höll kvar en arm runt min midja. Jag kramade om honom, och lutade huvudet mot hans axel. Jag kände doften av hans nytvättade kostym, och la än en gång märke till hur ofattbart snygg han var ikväll. Jag tvekade lite... men sa sen:

"-Vet du? Du är väldigt snygg i kostym. Väldigt VÄLDIGT till och med." Han kollade ner på mig.

"-Tycker du?" Det märktes att han blev glad. Jag nickade.

"-Ja..." Han avbröt mig genom att kyssa mig, mjukt och kärleksfullt.

"-Och du är helt bedårande vacker i den där klänningen." Sen la han till: "-Asså, vacker är du ju alltid, men det är något särskilt ikväll." Han strök en hårlock bakom örat på mig, och mitt hjärta slog dubbelslag. Hans ögon glittrade, och jag kände... Jag vet faktiskt inte riktigt. Men det kändes speciellt. Annorlunda än annars. Det kändes som om det fanns någonting, där under ytan, som ville ut. Jag ville så gärna veta vad det var. Men jag hade en känsla av att jag behövde vänta. Inte länge, men det behövde få komma fram av sig själv. Och jag kände att det var värt att vänta på.



Erics perspektiv:

Milenas kommentar gjorde mig förvånad.

"-Tycker du?" Jag kollade på henne.

"-Ja..." Jag kände hur en värme spred sig i kroppen. Hon log stort, och jag kunde inget annat än att luta mig ner och kyssa henne. Hon kanske inte förstod det, men jag blev himla glad. Jag var säker på att jag omedvetet skule komma att klä mig i kostym mycket oftare i framtiden. Om jag gjorde det medvetet eller inte var en annan sak. Jag log för mig själv.

"-Och du är helt bedårande vacker i den där klänningen", viskade jag. För det var hon. Jag älskade hur det vita tyget la sig över hennes hud. Jag la snabbt till: "-Asså, vacker är du ju alltid, men det är något särskilt ikväll."

Jag tvekade inte en sekund, utan förde handen mot hennes kind, och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte. Jag såg hur hennes ögon glittrade, och jag kunde känna något, i den där blicken. En slags ouppfylld förväntan.

'Du ska få se. Snart.'

Jag sa det inte, men tanken etsade sig fast i mitt huvud. Jag blev lite nervös när jag tänkte på vad som väntade. Tänk om hon inte...? Nej. Jag skulle inte tänka så nu. Jag strök henne ännu en gång över kinden. Hon skulle få se. Snart.

Jag lutade mig lätt ner, tills våra läppar bara var några millimeter ifrån varandra. Jag kunde känna hennes doft, kunde nätt och jämnt känna smaken av hennes läppar. Fjärilarna började fladdra i magen på mig, och jag kände hur jag fick allt svårare att stå emot. En ny våg av hennes doft slog över mig. Det räckte för att jag skulle släppa alla tankar, och lämna över mig själv till känslorna.



Milenas perspektiv:

I nästa sekund kände jag hans mjuka läppar mot mina, och strax efter tappade jag tankeförmågan. Jag särade lätt på läpparna, och drog in smaken av honom. Han var underbar. Ibland undrade jag om han inte egentligen var en ängel, som hade kommit ner på jorden för att befria mänskligheten från all ondska eller nåt sånt. I vissa ögonblick kände jag mig till och med väldigt säker på det. Det här var ett sånt ögonblick. Jag la armarna om hans hals, och flätade in fingrarna i hans, silkesmjuka, svarta hår. Han var underbar. Alldeles för underbar.


*


Det magiska ögonblicket avbröts av att jag kände något nere på mitt ben. Jag ryckte till lätt, och kollade ner. En stor, svart spindel satt på mitt smalben, och höll på att klättra längre upp. Jag skrek högt och hoppade bakåt, samtidigt som jag försökte slå bort det fula kräket från min kropp. Jag fortsatte skrika, och Eric kollade förvånat på mig.

"-AAAAAAAAAAAHHHH!!!!!" Jag fortsatte att slå efter spindeln, fast den troligen redan hade ramlat av. Nu såg Eric också vad jag höll på med, och tog försiktigt tag om mina axlar, och kramade om mig. Jag andades fortfarande snabbt efter panikattacken, och hade tårar i rösten. Men efter att Eric hade hållit om mig en stund och mumlat lugnande ord, kunde jag till slut slappna av. Jag kollade upp på honom.

"-Vad hände?" Han lät lugn, men samtidigt som om han verkligen brydde sig om vad som hade hänt. Jag skakade fortfarande lätt när jag svarade.

"-D-det var en j-j-jättestor spindel på mitt b-ben!" Jag borrade in ansiktet i hans bröstkorg, och han smekte lugnande mitt hår.

"-Såja... Den är väl borta nu?" Jag var tvungen att kolla ner, även om jag egentligen redan visste svaret.

"-Jag t-tror det..." Han fortsatte att krama om mig, och släppte mig först när jag själv rätade på ryggen och ofrivilligt drog mig ur hans grepp. Jag kollade upp på honom.

"-Tack." Han gav mig en puss på munnen.

"-Allt för dig, min dam." Jag fnissade och kollade ner i marken. Jag kände att jag rodnade. Men på ett bra sätt. Han kramade mjukt min hand, och vi fortsatte att gå bort mot restaurangen.


Vi kom snart fram, och togs emot av en servitör. Vi bad om ett bord för två, och servitören slank snabbt iväg för att kolla var det fanns plats. Medan han var borta passade jag på att kolla mig omkring. Det var väldigt mycket folk. Jag hoppades verkligen att vi skulle få en plats. Plötsligt kom servitören tillbaka. Han hade ett lite skyldigt uttryck i ansiktet, och jag hann precis tänka: 'Ånej, vi kommer inte att få plats', innan ha sa:

"-Sorry... we do have two seats, but you have to share the table with another couple. Is that okay?" Han bet sig i läppen och kollade förväntansfullt på oss. Jag tyckte nästan lite synd om honom. Visserligen hade jag väl egentligen helst velat suttit ensam med Eric, men om det var ett annat par brevid gick ju inte världen under. Jag sneglade snabbt på Eric, och svarade sen leende:

"-Sure!" Han såg lättad ut, och log tillbaka. Sen visade med handen bortåt ett håll, och vi följde efter. Medan vi gick pratade han lite.

"-Honeymoon?" Jag skakade på huvudet och log.

"-Not really. Just holidays." Han nickade, och gjorde en gest mot våra kläder.

"-Just thought... your clothes, you know." Ojsan. Det hade jag inte tänkt på. Jag kollade på kläderna. Han hade faktiskt rätt, det skulle nästan kunna vara brudkläder. Svart och vitt... Jag fnissade lite för mig själv.

"-You look really beautiful together." Jag överraskades av hans kommentar, men den värmde.

"-Thank you so much." Jag tog tag i Erics hand och kramade den. Först då la jag märke till att Eric hade varit extra tyst under hela samtalet. Han verkade nästan lite nervös. När vi hade satt oss, vi ett fint litet bord brevid ett medelålders par, frågade jag honom:

"-Är det nåt?" Han såg förvånad ut.

"-Nä... Vadårå?"

"-Du verkade lite borta i tankarna bara." Jag log, och det verkade som om han tvekade en millisekund innan han svarade:

"-Närå. Det var inget speciellt." Han log, och alla tankar på att det var något han döljde för mig var som bortblåsta.



Samma servitör som hade visat oss till bordet tog upp beställningar, och ungefär en halvtimme sen kom maten, tillsammans med en flaska vin. Maten var underbar, och musiken gjorde att hela tillställningen fick en väldigt mysig stämning.

"-Skål." Eric höjde glaset. Jag log.

"-För dig och mig." Han lutade sig över bordet och kysste mig, och plötsligt var jag inte ett dugg sugen på det fina vinet längre. Inte när man kunde få något så mycket bättre.


*


"-Excuse me...?" Det var damen som satt vid vårt bord som tilltalade oss. "-Can it be possible that you are Eric Saade?" Jaha. Första fanet. Vi log mot henne, båda två, och Eric svarade:

"-Yes." Damen kollade förnöjt på sin man - vilket det troligen var - och vände sig sen mot Eric igen.

"-Oh, our daughter is fifteen years old, and she is a huge fan of you! I'm sure she would be so happy if she would get an autograph or a picture of you. Would that be okay?" Eric skrattade.

"-Of course." Kvinnan vände sig mot mannen och sa något på ett främmande språk, som lät som spanska eller nåt. Mannen drog snabbt upp ett papper och en penna ur fickan, och kvinnan tog upp en kamera.

Eric skrev vant ner sin autograph på en sidan av pappret, och frågade sen:

"-What's her name?" Kvinnan log.

"-Arianna." Eric vände blicken mot pappret igen och skrev ner en kort hälsning, och räckte sedan över pappret till mannen igen. De ville ta ett kort med Eric också, så jag fick ställa upp som fotograf. Sen ville de att jag skulle vara med på en bild också, så då fick kvinnan ta över kameran istället.

"-Thank you so much!!!" Paret verkade helt exalterade.

"-Arianna vill be so happy...!" Jag kollade på Eric, och han log mot mig. Jag log tillbaka. Han var så snäll...


*


Medan vi åt pratade vi en hel del med paret, och det visade sig att de kom från Brasilien, och att deras dotter tydligen var ett enormt fan av Eric. Jag förstod att hon skulle bli helt överlycklig. Jag hade själv varit sån för bara några månader sen. Men jag blev ändå imponerad av att Eric hade fans ända borta i Brasilien... Han var tydligen världskänd. Jag kände mig stolt över honom medan kvinnan babblade på om sin dotter.


*


När vi på väg hem hade vi bytt mailadresser, och fått veta en hel del om de. De verkade jättetrevliga. Även om klockan var över elva kände jag mig inte ett dugg trött. Men det skulle ändå bli skönt att komma hem till bungalowen, och ha en mysig kväll tillsammans bara.


Direkt när vi hade kommit innanför tröskeln lyfte Eric upp mig i sin famn och började kyssa mig. Han bar mig fram till sängen där han satte ner mig, utan att låta sina läppar släppa mina. När de till slut gjorde det, strök han mig över kinden.

"-Du... Det är en sak..." Hans röstade stockade sig lite, och jag kände hur det började pirra i magen. Jag visste väl att det var något. Jag tog hans händer i mina, och strök honom mjukt över handryggen.

"-Vadå?" Jag log stort mot honom. Han verkade nervös, det kändes, och han tvekade en stund innan han log ett snett leende och sa:

"-Asså... Jag har ingen aning om hur jag ska säga det här..." Han avbröt sig, och la sen till: "-Vänta. Blunda tills jag säger till." Jag gjorde som han sa, och kände hur hans händer för några sekunder släppte mina. Jag hörde hur en låda drogs ut, och hur det prasslade lätt av papper. Efter en liten stund sa han:

"-Så. Nu kan du titta." När jag öppnade ögonen såg jag att han höll i ett litet paket med mörkgrönt papper och ljusgrönt presentband. Jag kollade förvånat upp på Eric.

"-Är det till mig?" Han skrattade lite nervöst, och svarade:

"-Ja, det skulle jag tro..." Jag log stort och förväntansfullt mot honom, och vände sen snabbt ner blicken till paketet, som jag omsorgsfullt öppnade.


Tillslut hade jag en liten, med siden beklädd ask, i mina händer. Vad kunde det vara? Jag öppnade den försiktigt, och det som jag fick se sen gjorde mig mållös. I asken låg den vackraste ring jag någonsin hade sett. Den var beklädd med små, små diamanter, och glänste underbart vackert. Jag kände hur jag bara gapade, och jag kollade upp på Eric.

Han harklade sig, och medan jag omväxlande kollade på honom och på ringen, tog han mina händer.

"-Det finns något jag gärna skulle vilja berätta för dig..." Jag kände hur mitt hjärta började slå snabbare, och hur en underbar värme spred sig genom hela kroppen. Jag kunde inte fatta det. Jag kunde seriöst inte fatta det. Eric harklade sig igen, och tog ny sats. Han sjönk ner på ett knä, och jag kunde inte andas.

"-Milena Seger, jag har tänkt på det här länge, väldigt länge... och... jag lovar att jag alltid kommer älska dig, Milena, vad som än händer... Varenda ögonblick... För alltid... Vill du...?" Han klarade inte av att avsluta meningen, men nu förstod jag. Det var så självklart, men ändå så overkligt. Jag kände hur det började glöda, långt nere i maggropen, och jag visste att den här elden aldrig skulle gå att släcka.

Jag tittade länge in i Erics uppriktiga glittrande ögon, oförmögen att säga något. Allt var så perfekt. Det var som i en dröm. Eller som i en film.  Och det var jag och Eric som var huvudpersonerna. Jag kände hur mina mungipor, utan att jag behövde göra någonting alls, drogs uppåt, i ett leende.

Jag sa inget på en mycket lång stund, och jag såg en oro börja gro i Erics ögon. Så jag tog ett andetag, och svarade, högt och tydligt, på den mest underbara fråga jag någonsin blivit ställd:


"-Ja."


Först verkade det som om han inte riktigt förstod innebörden i mina ord, och han stirrade bara på mig som om han inte kunde fatta att jag verkligen hade sagt det. Men när han väl gjorde det, spred sig ett leende i hans ansikte, så underbart att det inte gick att beskriva, vackert som en ängels. Nä... vackrare.

"-Du sa ja. Jag kan inte fatta det." Plötsligt släppte allt, och hans ansikte lyste som tusen solar. Han ropade lyckligt:

"-DU SA JA!" Han tog mitt ansikte, och kysste det med en passion så stor som... Ja, jag vet inte vad. Helt underbar var den i alla fall. Jag log, och det kändes som om jag var den lyckligaste människan i hela universum.

Han tog mina händer, och kollade mig rakt i ögonen. Och jag kunde se, att han var lycklig. Han var så himla lycklig. Han släppte mina händer och tog försiktigt asken ur mitt grepp och lyfte med omsorg ut ringen. Han väntade en stund, som för att kontrollera att den inte hade tappat sin glans, och tog sen tag i min vänstra hand. Försiktigt, men ändå ivrigt, trädde han på det lilla, glittrande föremålet på mitt ringfinger. Hela tiden tittade han på mig. Och hela tiden tittade jag på honom.

Nu satt ringen där. På mitt finger. Och där skulle den förhoppningsvis stanna för alltid.

---

Så... Det känns lite sorgligt att säga, men det här var sista kapitlet av "So put your hearts in the air..."

Det har varit fantastisk att skriva den här novellen, och all respons från er läsare har varit så himla underbar. Ni ska veta, att vi älskar er. För alltid!♥ LoveYa/Wanja&Nina♥


PS. Vi kommer nu här på SaadeStoories ha ett par dagar uppehåll, innan nästan novell startar... Så glöm för allt i världen inte att komma tillbaka och kolla in bloggen då!!


LOVEYA!!!!!♥