Melodin som löpte i mitt huvud framkallade alla de minnen, de känslor och den tomhet som jag hade den tid jag var ensam. Vanligvis skulle jag börjat gråta vid tanken av det, men nu kändes det mer som inspriation. En källa att hämta ifrån. Orden som hamnade på pappret och gång på gång spelades upp för mig i mitt huvud var en låt, efter vad jag själv upplevt. Som en dagbok. Låten var bara det första kapitlet i den. Det kunde bli så mycket mer. När jag efter en stund fyllt sidan och kände mig nöjd var allt som stod där bara som en liten bråkdel av allt jag tänkt på under en ynka sekund. Att så många ord var en så liten del av ett minne. Jag läste igenom allt med ett leende på läpparna, trots att bilden jag såg av mig själv var sorglig kände jag mig nöjd.

"-Så" Log jag mot Eric.

"-Va?" Han såg oförstående upp på mig från sina papper.

"-Klar" Skrattade jag och gav blocket till Eric.

"-Hur? Hur gick det så snabbt helt plötsligt?" Eric granskade de väl utvalda orden på det linjerade pappret.

"-Eller alltså ... Jag vet inte om det är bra, men vi kan ju ..." Tänk om det jag skrivit var jättedåligt? Kanske bara jag förstod innerbörden i texten?

"-... testa! Absolut" Plötsligt hade Jason tagit av sig hörlurarna och avslutade min mening, leende.

*

Det var sen kväll när vi promenerade hem. Låten vi fått ihop på något konstigt vis hade redan satt sig i min hjärna, och verkade inte ha några planer för att gå därifrån. "There's like a wind, blowing my sins, Into the darkness ..." Kanske kunde det bli något bra?

"-Jag är så stolt över dig ska du veta" Eric lade armen om mig där vi gick i kylan. Jag skrattade.

"-Ska du säga!" Jag log upp mot honom och några snöflingor smälte mot mina ögonlock.

"-Så du är stolt över mig?" Skrattade Eric och gav mig en snabb puss innan vi promenerade vidare.

"-Klart jag är! Hur skulle jag inte kunna vara?" Jag kände mig varm innombords trots att kylan bet hårt i kinderna.

"-Och vet du vad .." Fortsatte jag tyst och höll hans varma hand i ett hårt grepp. "-Jag älskar dig"

"-Menar du det?" Eric saktade ner stegen, skrattade, böjde sig försiktigt ner och kysste mina läppar.

"-För alltid" Mumlade jag mot hans ansikte.

När vi trötta kom fram till lägenheten började klockan närma sig elva på kvällen. Det hade varit en rolig kväll. En kväll jag aldrig upplevt tidigare. En låtskrivarkväll.

"-Åh, jag måste bara ..." Efter en stunds tystnad i lägenheten slank Eric in i musikrummet och tog upp gitarren. Han hade fått ännu en låtidé som han var tvungen att skriva ner. Jag skrattade och gick bort till badrummet.

Jag tappade upp ett varmt bad. Mina fötter var fortfarande en aning frusna. När jag klätt av mig kläderna och lade mig i det varma vattnet kände jag saknad till Bora Bora, de mysiga dagarna, bara jag och Eric, sol, värme och de färgglada fiskarna. Alla minnen var så ljusa. Allt som hänt innan all dramatik kändes så lätt och ljuvt. Kärleksfullt, ungt. Men allt efter olyckan var så starkt. Ett band som aldrig kunde brytas. Det var det som den andra ringen på mitt ringfinger symboliserade. Jag tog av mig den, sköljde den i den varma vattnet och såg nästan små bokstäver blänka på den, trots att det bara var en inbillning. Styrka & hopp.

---

Hoppas det blev okej! Är så trött och seg nu känner jag, dessutom är jag så stressad av allt slutplugg nu innan jullovet. Därför blir kapitlena lite korta nu .. Men i varje fall så blir vi alltid glada av respons! Puss!! /Nina ♥