Jag tappade upp ett varmt bad. Mina fötter var fortfarande en aning frusna. När jag klätt av mig kläderna och lade mig i det varma vattnet kände jag saknad till Bora Bora, de mysiga dagarna, bara jag och Eric, sol, värme och de färgglada fiskarna. Alla minnen var så ljusa. Allt som hänt innan all dramatik kändes så lätt och ljuvt. Kärleksfullt, ungt. Men allt efter olyckan var så starkt. Ett band som aldrig kunde brytas. Det var det som den andra ringen på mitt ringfinger symboliserade. Jag tog av mig den, sköljde den i den varma vattnet och såg nästan små bokstäver blänka på den, trots att det bara var en inbillning. Styrka & hopp.

---

Jag kände kylan slå emot min kropp när jag klev ur badkaret. Jag skyndade mig att vira en handduk om mig, dra ut proppen och låta vattennivån sjunka. Jag vände mig mot spegeln och såg på mig själv. Det mörkblonda håret var vått, jag huttrade smått, men i övrigt såg jag helt okej ut. Inga mörka ringar under ögonen, inga superstora finnar som genast förstörde hela uppsynen, inga nedåtpekande mungipor.

Jag log. När jag kände efter så kände jag mig faktiskt väldigt bra. Bättre än på länge. Och jag visste vad det berodde på. Allt var så underbart just nu, jag hade fått börja med det jag ville, hade inga problem, visste äntligen vad jag ville med mitt liv. Och framför allt: Eric var hemma. Hos mig. Inte borta någonstans på en öde ö, utan här.

Det kändes som om vi hade hittat tillbaka till varandra väldigt bra efter alla olyckor och misstag. Jag tror till och med att vi kom ännu närmare varandra nu efteråt. Så på så sätt kanske uppehållet - eller ja, det ofrivilliga uppehållet - i vårt förhållande hade fört med sig nåt bra ändå?



Fast nej.


Jag skulle aldrig kunna tänka på den där hemska tiden som om den var något bra. Aldrig någonsin. Vi hade båda två fått uppleva saker som hade skakat oss mer än något annat. Men vi hade fått oss en tankeställare. Vi hade lärt oss att inte ta allt självklart. Vi hade förstått att, när som helst, kunde hela ens värld slås i spillror. Vi hade lärt oss att uppskatta det vi hade. Njuta av varje liten minut tillsammans. Och det gjorde vi definitivt. Jag iallafall.

Jag började torrblåsa håret och lät alla tankar försvinna ur mitt huvud för ett tag. Det var skönt att bara släppa allt för några minuter, hur underbart det än var.  När mitt hår var relativt torrt, tog jag på mig BH:n och ett par rena trosor, och tänkte precis ta på mig resten av kläderna när jag kom på att klockan var väldigt sent.


23.43


Isåfall skulle jag ju ändå gå och lägga mig snart. Jag brukade fortfarande sno Erics lila konsertlinnen att ha som nattlinnen. Eftersom jag hade glömt de på flera olika ställen - hos mina föräldrar, hos Emelie och på ett antal andra ställen - började han få ont om dem. Jag log för mig själv. Kanske borde jag köpa några nya till honom nån gång.


Jag skyndade mig att borsta tänderna, tvätta ansiktet, och dra borsten genom håret några gånger, innan jag virade en torr, stor handduk om mig och gick ut i den kyliga hallen. Jag kände tröttheten slå emot mig, och såg till att skynda mig fram till sovrumsdörren innan jag föll ihop på hallgolvet.



*



Det var mörkt inne i sovrummet. Eric kanske sov redan? Jag drog försiktigt igen dörren bakom mig, och undvek att tända några lampor som eventuellt skulle kunna väcka honom. Jag gick med tysta steg fram till byrån och öppnade byrålådan för att ta fram mitt "nattlinne", men hittade det inte.


Äh.


Strunt samma. Jag lät handduken falla till golvet och kände direkt hur jag rös. För att så snabbt som möjligt komma under täcket tog jag några skutt över mattan och landade i sängen - kanske gjorde jag lite för mycket väsen av mig, för precis när jag hade dragit täcket över mig kände jag ett par varma händer mot min midja, och strax efter hörde jag Erics röst:


"-Mil... Vad gör du?" Han skrattade, och jag vände mig mot honom, och viskade, eftersom jag fortfarande inte var riktigt säker på om han sov eller inte:


"-Oj. Väckte jag dig?" Han kunde bara vagt se konturerna av hans ansikte i mörkret när han skakade på huvudet.


"-Nädå. Jag tänkte vänta på dig innan jag somnar." Jag drog efter andan. Oups. Och jag hade inga kläder på mig. Äsch. Han hade säkert inte hunnit se mig. Förresten var han ju min pojkvän.


"-Så du har varit vaken hela tiden?" Jag kollade förbryllat på honom, och han skrattade.


"-Haha, yes." Han log, och lade sen till: "-Förresten verkar det som om du äntligen har lärt dig hur du ska klä dig."


Jag suckade. Mina förhoppningar hade tydligen inte varit särskilt mycket att lita på. Jag slöt ögonen.


"-Förlåt. Det var inte meningen att du skulle bli provocerad." Han la ett finger mot mina läppar, och viskade lågt:


"-Fel, älskling. Det heter attraherad, inte provocerad." Det gick inte att ignorera pirret som spred sig från maggropen och ut i hela kroppen.


"-Jaså du. Är du verkligen säker på att det är så?" Han log ett kaxigt leende, och drog mig närmare sig.


"-Helt säker."


I nästa sekund kände jag hans heta läppar mot mina, och ett par mjuka armar om min midja. Jag kysste försiktigt tillbaka, och lät mina händer vandra runt hans bröstkorg, så att de tillslut vilade på hans skulderblad. Jag drog mig ännu närmare honom, och släppte sedan för en sekund hans rygg, bara för att fläta in mina fingrar i hans hår. Det hade blivit lite längre på sistone. Han hade klippt det jättekort efter att han hade kommit hem strax innan jul, men nu hade det vuxit ut igen... Och jag gillade det. Mycket. Jag släppte hans läppar för en sekund.


"-Du, lova att inte klippa dig." Han kollade förvånat på mig.


"-Va?" Jag skrattade. Sen verkade han fatta.


"-Jaså. Haha, men..." Han verkade försöka komma på något att kompromissa med. "-Isåfall får du lova att lämna det där nattlinnet i byrålådan i fortsättningen också."
Jag fnissade.


"-Din galning."


Han skrattade, men rullade sedan runt, så att han låg ovanpå mig. Han log kaxigt och kollade på mig med het blick.


"-Och hur definierar du galning?"


Jag ignorerade hans fråga, och flätade återigen in fingrarna i hans hår, och drog ner honom över mig. Han protesterade inte, och lät sig villigt dras med. Han rullade över på sidan igen, och kollade mig i ögonen. De brann som eldar, men han försökte låta lugn när han viskade:


"-Du är sjukt het, det vet du va?" Jag skrattade.


Oförmögen att säga någonting, pressade jag handflatorna mot hans bröstkorg, och lät de glida ner till magen, där de stannade på hans sixpack. Jag kände hur han lät sina fingrar smeka min midja och vandra över min rygg. Jag rös till, och pressade mig ännu närmare honom när hans hand gled under mitt BH-band, och mjukt började smeka mina skulderblad.



Jag suckade lyckligt.





Och insåg att jag aldrig skulle kunna släppa honom.

---

Sådärja! Sorry för att det inte kom något kapitel igår, men man har inte alltid sina bästa skrivardagar. Så nu fick ni ett relativt långt nu istället;) KOMMENTERA! LoveYa/Wanja♥