Jag kunde fortfarande inte förstå det. Vad hände egentligen. Plötsligt hörde jag Erics röst i mitt öra.

"-Kom. Vi måste härifrån. Fort!"


Jag drog mig närmare honom, och skulle precis följa med, när jag hörde det. Det som gjorde att jag stannade upp. Det som gjorde att jag vände om, och kastade mig rakt in i tumultet.


Det var ett blodisande skrik. Jag skulle känna igen det i överallt. Var jag än var.












Det var Emelies.

---

Med armarna bågade jag mig fram genom den stora folkmassan. Eftersom de flesta var på väg mot det motsatta hållet krockade jag flera gånger med människor som i panik sprang ifrån platsen. Men det var ingen som brydde sig. Ingen som ropade 'Se dig för, idiot', eller liknande.

Alla ville bara härifrån.


Ju närmare jag kom platsen, ju större växte sig den oroliga känslan i mitt bröst. Men jag kunde inte vända nu. Emelie behövde hjälp. Jag var säker på att jag hade hört hennes röst. Jag kämpade mig fram de sista metrarna.

Det som mötte mig fick mig att stanna upp tvärt. Jag fick anstränga mig för att inte låta maten som jag nyss hade proppat i mig komma upp igen. Men det var svårt...



Jag svalde, och tvingade mig själv att titta. Överallt låg blodiga kroppar omkring bland rasmassorna - det som tidigare hade varit hus. Affärer. Gallerior? Jag visste inte riktigt. Jag hade inget aning om var jag egentligen var. Men det betydde ingenting. Jag kollade mig omkring.


Jag måste hitta Emelie.



Det var svårt att se vilka människor kropparna tillhörde, eftersom nästan allt var täckt av blod. Men då, plötsligt. Jag såg det bruna håret. Det bruna, långa håret, som inte kunde tillhöra någon annan än min bästa vän. Jag så mig flyktigt omkring efter någon gärningsman, men såg ingen. Sen skrek jag rakt ut och kastade mig fram till henne.

Mitt hjärta var nära på att stanna.


'Snälla, låt henne vara vid liv', var det enda jag kunde tänka. Hon fick inte var död. Hon fick inte.



Jag skönk ner på knä brevid hennes orörliga kropp. Strök henne över pannan. När hon inte reagerade la jag mitt öra mot hennes bröst.


Ja. Hennes hjärta slog. Jag kunde inte hindra vågen av lättnad. Men sen slog det mig att det kanske inte skulle göra det särskilt länge till. Jag lyfte på huvudet och kollade på hennes bröstkorg. Jo. Hon andades.


"-MILENA!!" Erics förtvivlade röst skar genom folkmassan. Nej. Fan.


Jag behövde få honom i säkerhet.



"-ERIC!!" Jag reste mig upp, hoppade upp och ner, och tillslut såg han mig. Hans ansikte sprack upp i lättnad, men övergick snabbt till panikfyllt när han såg var jag befann mig. Sen hårdnade hans ansiktsuttryck.


För sent förstod jag vad han tänkte göra. Jag började skrika och ropa till honom att gå härifrån, ta sig till någon galleria eller nåt där det var säkert för honom att vara. Det sista jag ville var att det skulle hända honom något. Men som sagt, det var för sent. Han var redan på väg mot mig, med bestämda steg.


Ju närmare och närmare han kom, desto större växte sig paniken. Tänk om gärningsmännen kom? Tänk om ännu en dödlig bomb exploderade? Det fick inte hända Eric någonting. Då skulle jag inte kunna leva.

Jag ville ropa: "-NEJ ERIC!!", men inga ord kom ur min mun. I nästa sekund var han framme hos mig, och tog mig i sina armar, men skyndade sig sen att ta tag i mina händer och säga:

"-Mil. Vi måste härifrån. Nu."



Jag kollade förtvivlat in i hans ögon.


"-Nej. Jag måste hjälpa Emelie." Jag pekade bort mot Emelie, och då såg äntligen Eric. Han svor lågt, och tog sedan tag om mitt ansikte med båda händerna.


"-Vi måste få henne härifrån. Kom."



Han sköt fram till Emelie och lyfte upp henne. Det såg tungt ut, men han verkade inte känna av det. Eller så var han för upprörd för att bry sig om det. Han nickade åt mig att följa med, och började sen bana sin väg genom folkmassan, med Emelie i famnen. Jag kom att tänka på hur orolig Adam måste vara... Men den tanken gled snabbt undan. Nu behövde jag fokusera på att inte tappa bort Eric.




*




Det brann. Jag hörde människor skrika. Men allt jag såg var hur sjukvårdarna lyfte in Emelie i den gula ambulansen. Och körde iväg. Jag stod kvar med Eric. Och kollade efter ambulansen länge. Tankarna snurrade i mitt huvud. Men avbröts plötsligt av ett ryckigt, slitande ljud. Som tårar. Hulkande snyftningar. Jag undrade vart de kom ifrån.




Först när Eric la sina armar omkring mig och kramade om mig, hårt, förstod jag att de kom från mig.

---

LoveYa/Wanja♥