Milenas perspektiv:

Jag log för mig själv. Hon kunde vara högst tretton, men såg betydligt äldre ut. Tårar - antagligen av glädje, eller kanske chock - rann nerför hennes kinder ner Eric kramade om henne. Jag såg hur hans mungipor åkte upp, och han höll om henne lite extra innan han släppte henne, frågade efter hennes namn och gav henne CD:n och tröjan.

Som vanligt. Som han brukade göra. Men han verkade aldrig tröttna på det.


Han kramade om henne en sista gång, torkade hennes tårar och gav en kyss på kinden innan Linda kom fram, lade armen om hennes axlar och hjälpte henne tillbaka till hennes plats i publiken.


Jag kunde ha blivit avundsjuk. Flippat ur. Men det gjorde jag inte. För jag visste att han var som allra lyckligast i såna här ögonblick. När han fick göra andra människor lyckliga. Och om han var lycklig, var jag också lycklig.



*

Nu hade sommarturnen börjat. Trött, men utomordentligt glad, slog jag mig ner på en stol och började snöra av mig skorna. Jag tyckte mycket om stunderna efter en konsert då jag för ett par minuter var ensam för att återhämta mig. Några minuter jag kom bort från allt. Visst var det precis det jag ville göra, och jag älskade att vara i det livet jag var i - men det var så stort ibland, att jag knappt hängde med.

*

När jag kom in i Eric's loge efter den snabbaste dush jag någonsinn tagit var en tjej i full färd med att föna hans hår. Utanför skynket och scenen, bara några meter från oss stod flera hundra tjejer och väntade på att Eric skulle komma ut. Jag hörde dom ropa hans namn. Jag såg Eric le mot sin spegelbild. Han trivdes.

"-Hej" Eric vände blicken mot mig när han såg mig och nickade mot tjejen som just fixat hans hår.

"-Tack så mycket, det går nog bra nu" Tjejen log och rodnade lätt och Eric ställde sig upp.

"-Det är nog en del som väntar på dig där ute" Skrattade jag och han tog min hand. Vi gick ut genom en dörr bakom scenen och gick genom en smal gång. När jag hörde hur ropen kom närmare och såg lyckliga ansikten stannade jag upp och släppte Eric's hand.

"-Jag stannar nog här" Han log till svar och gav sig ut till alla händerna som sträckte sig efter honom, kastade en sista blick på mig, och mötte sedan ropen efter honom.

Jag stod gömd och såg på en stund, men bestämde mig sedan för att ge mig iväg till tourbussen. Vi skulle ha en till konsert direkt, dagen därpå, och behövde därför sova på bussen den här natten. Jag hade alltid velat sova i en tourbuss någon gång. Jag insåg att jag lät som ett litet barn i mina tankar och log smått för mig själv.

Teamet höll på att packa ihop för att åka. På vägen till logen för att hämta mina saker mötte jag Alex som bar på en låda. Jag frågade honom om han behövde hjälp, men han bara skrattade, ställde ner lådan, spände musklerna och sa att han minsann var en riktig man. Jag bara skrattade. Han var bara för rolig.


Eftersom jag ändå inte verkade behövas någonstans, bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde gå tillbaka och kolla när Eric gav autografer. Jag hittade en bra plats mella två skynken där jag kunde se ut. Och ingen kunde se mig. Trodde jag. Plötsligt hörde jag en röst, som ropade:


"-DÄR ÄR HON!!"


Va? Vem? Jag kollade upp och såg den som ropade.

Hon pekade på mig.

"-DÄR!"

Jag ville gömma mig. Men det var försent. Alla hade redan sett mig.

---