At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 11

"-Hej snygging, minns du mig?" Jag kände en obehaglig känsla av att jag kände igen rösten.

"-Nej. Jag vet inte vem du är." Svarade jag stelt och började ta stegen mot lägenheten.

"-Klart du gör, pure, igår kväll?" Nu kunde jag plötsigt orientera mig. Det var han. Killen jag kysst, så där random, bara för att glömma allt.

"-Vad vill du? Och hur fan har du fått tag i mitt nummer?" Jag lät inte så arg som jag hoppats på.

"-Lungna ner dig sötnos, lust att ses, vill du inte bara för en stund... för att glömma?" Han skrattade dovt. Mina tankar gick snabbt. 'Det betyder inget, inte någonting, men jag måste bara få glömma för en sekund. Eric, du måste förlåta mig sen, lova det...'

"-Visst, vart ska vi ses?" Jag kände inte igen min röst när jag sa det.

---

Erics perspektiv, långt borta

Jag kunde inte tro mina ögon. Jag kunde seriöst inte tro mina ögon. Kanske hundra meter bort, där skogen var ännu tätare, såg jag en tunn strimma av rök stiga upp mot himlen.

Människor?

MÄNNISKOR!

Var ön bebodd? Herregud. Jag hade varit här i... ja, jag visste inte riktigt. Men i alla fall, jag hade varit här så himla länge, svultit och lidit, och hade inte märkt att ön var bebodd? Jag måste vara dum i huvudet.

Det lilla tecknet på liv gav mig ny kraft, nytt hopp, och jag tvekade inte en sekund, utan började springa mot stället där röken kom ifrån. Jag fastnade i rankor, rev mig på stenar medan jag for fram genom det gröna, men jag brydde mig inte.

Det tog längre tid än vad jag hade trott. Tänk om jag hade gått i fel riktning? Jag kollade upp för att titta efter rökstrimman. Först såg jag den inte, och fick lite panik. Men sen blev den tydligare. Jag var på rätt väg, och den var nära. Jag fortsatte springa.

*

Jag klev ut i den lilla gläntan. Och såg. Det var människor. Riktiga människor! Jag kände för att springa fram och krama om de, men det kändes inte riktigt passande. Så jag tog ett steg framåt, och ropade:

"-Hello!" De fyra människorna - två vuxna och två barn, ett uppskattningsvis i tonåren, och ett lite yngre - vände förvånat upp ansiktena mot mig och stirrade, som om de inte kunde tro sina ögon. De satt som förstenade, ända tills pappan försiktigt ställde sig upp.

"-Det kan inte vara sant..." Han stirrade på mig med en öppen mun, vars gipor långsamt drogs uppåt till något som kunde vara påbörjan till ett leende. Jag tänkte på innebörden i hans ord, och nickade för mig själv. Nä. 'Det kunde inte vara sant'. Plötsligt gick ett ljus upp för mig. Det kan inte vara sant... pratade de här människorna svenska? Då kunde de väl inte vara infödningar?

Nej. De hade kommit från det sjunkna planet. Precis som jag. Jag kände lättnad i sorgen, att jag inte längra var ensam. Jag log, och tog ett steg närmare mannen.

"-Äntligen." Han verkade förstå vad jag menade, och svarade leende, nickande:

"-Ja. Äntligen."

*

Jag erbjöds sitta ner med familjen vid elden, och vi började entusiastikt prata om hur vi hade kommit hit, vad som hade hänt och hur vi hade klarat oss. Det var så skönt att höra en annans människas röst efter så länge, så samtalsämnet spelade egentligen inge större roll.

Jag fick reda på att de hade tagit sig hit på en vrakbit från planet, och att de hade varit här på ön sedan en tid tillbaka. De hade anlagt vid en av öns andra kuster, och tagit sig in hit till skogen, där de hade stannat. De hade lyckligtvis fått med sig ett elddon - precis ett sånt som jag hade fått tag på - , och lyckats hålla sig vid liv genom att grilla nedfallna kokosnötter som de hade öppnat med vassa stenar.

När jag hörde de här människornas berättelse kände jag mig väldigt primitiv. Jag hade kunnat upptäcka det här redan för flera veckor sen? Och så hade jag bara stannat på stranden, i väntan på bättre. Aja. Det fanns väl inte så mycket man kunde ändra på. Jag lyssnade vidare på mannen, tills plötsligt den äldre dottern avbröt.

"-Du..." Hon mönstrade mig, som om hon plötsligt hade kommit på någonting. "-Jag känner igen dig."

Den yngre dottern kollade upp på henne, och nickade lite försiktigt. Hon kollade snabbt över på mig, och kollade sedan på sin syster igen. De utbytte ett par snabba blickar, och vände sedan sina ansikten mot mig. De kunde inget annat än att gapa.

"-Eric Saade!" Det såg ut som om den äldre systern hade svårt att tro sina ögon.

"-Det kan inte vara sant." Hon skakade på huvudet. Jag fnissade lite för mig själv, och harklade mig sen.

"-Jo. Faktiskt."

Mamman i familjen vände sig mot mig, och sen mot sina döttrar.

"-Vänta lite... är inte det den där killen som finns på affischer överallt i era rum?" Hon skrattade, och den äldre dottern skakade på huvudet. Inte åt frågan, utan för att hon fortfarande inte verkade kunna fatta det. Hon vände upp ansiktet mot himlen.

"-Herregud. Det var inte precis så här jag hade planerat att träffa honom. På en öde ö... efter en flygolycka. Nä. Helknäppt."

Jag skrattade, och sträckte på skoj fram handen mot henne.

"-Trevligt att träffas. Eller ja... 'trevligt' kanske inte är precis rätt ord, med tanke på omständigheterna." Jag skrattade, och hon skakade nervöst min hand...

"-Shiiiet asså."

Lillasystern fnissade, och gjorde en pussmun. Hennes storasyster märkte det inte.

*

När hon hade släppt min hand, kollade jag runt på de andra, som plötsligt kändes nästan lite som en familj. Eller ja, DE var ju en familj, men för mig menar jag. Jag vet inte varifrån den känslan kom, men den berodde kanske på den underbara känslan efter att ha fått sällskap efter så lång ensamhet. Jag kände mig gladare än på länge. Jag log mot de, och drog ett djupt andetag och ställde mig upp, innan jag uttalade orden:

"-Då så. Redo att komma hem?"

De skrattade, och svarade lyckligt, i mun på varandra:

"-Redo."

---

Nu ni. WOHOOOOO, känner jag bara nu!:D LoveIt!! känner mig på bra humör idag, hoppas ni också gör det! LoveYa!♥/Wanja

Great! <3<3 Grymma som vanligt, haha <3

Haha nä inte presis är sjuk... Grymt bra kapitel äntligen kommer han snart hem! Ett till idag? <3

en till en till en till! <333 sjukt spännande :D

ett till snälla

JAAAAAAAAAA!! :D men hur ska dom komma hem?? :S

ETT TILL IKVÄLL, PLEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEASE!!?? valpmin

Ni är såå underbara!! bäst på noveller!! :D

STORA KJAMISAR<3

OMG MEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!! :-D <3

JÄTTE BRA!!!!!!!!!!!!!♥♥♥♥♥♥

snälla skriv en till

snälla ni är så jävla bra på att skriva därför vill jag har ett till

SUPER!! nu vill jag faktiskt ha hem Eric till sverige!! :P

Snälla, vi vill ha mer idag!

ni borde skrivaaaa mer per dag!! :))) <3

hej, jag har precis skaffat en blogg där jag skriver en novell om Eric och jag skulle bli jätte glad om ni kunde länka mig i inlägg och gärna kommentera vad ni tycker på min blogg :)

tack i förhand!

Snälla de måste komma ett kapitel 12 nu idag! Eftersom det inte har kommit något idag, asså de kom ju igår kapitel men jag menar nu idag! :)

Ni är så sjukt bra på att skriva!!!!!!!!!!!!!

Kram! :)

Snälla skriv ett idag

kom igen skriv ett till snälla

Får vi inget kapitell idag!?!?!?:'(

Grymt! :)

snälla skriv ett idag snälla snäla

ni är världens bästa novell skraver så skriv gärna idag