At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 12

När hon hade släppt min hand, kollade jag runt på de andra, som plötsligt kändes nästan lite som en familj. Eller ja, DE var ju en familj, men för mig menar jag. Jag vet inte varifrån den känslan kom, men den berodde kanske på den underbara känslan efter att ha fått sällskap efter så lång ensamhet. Jag kände mig gladare än på länge. Jag log mot de, och drog ett djupt andetag och ställde mig upp, innan jag uttalade orden:

"-Då så. Redo att komma hem?"

De skrattade, och svarade lyckligt, i mun på varandra:

"-Redo."

---

Erics perspektiv:

Vi behövde komma på något. Ett sätt att komma härifrån, att ta oss hem. Vi diskuterade möjligheten att eventuellt försöka signalera till flygplan med stora eldar som vi tände på stranden, men det förslaget avfärdades snabbt. Det var alldeles för liten chans att någon skulle se oss - ingen av oss hade ens sett ett flygplan under hela den långa tiden vi hade varit på ön. Dessutom var ingen av oss särskilt sugen på att flyga hem. Inte så konstigt, med tanke på vad som hade hänt.

Det kändes hopplöst.

En kväll när jag som vanligt satt och kollade in i elden - jag hade valt att stanna här inne i skogen tillsammans med familjen, det skulle kännas alldeles för ensamt att stanna på stranden. Särskilt nu när jag visste att det fanns människor här - , och allt bara kändes piss, kom plötsligt den äldre av döttrarna med ett förslag.

"-Hörrni. Jag kom just på en sak." Jag vände mig om och kollade på henne.

"-Vad då, Maja?"

Vi hade lärt känna varandra ganska bra vid det här laget, och visste redan en hel del om varandra. Det blev så när man hade för mycket tid. Maja var femton år gammal, skulle fylla sexton den 17 december, och studerade till konditor på ett gymnasium i Uppsala. Hennes lillasyster hette Madeleine, fast kallades Madde, och var tolv.

Föräldrarna hette Anna och Daniel, och jobbade båda som advokater. Jag hade berättat om Milena också, och Maja ville veta precis allt om henne. Jag var säker på att de skulle komma bra överens... Det gjorde fortfarande ont i mig när jag tänkte på henne, men det gick bättre. När jag tänkte på att jag eventuellt snart skulle komma att få se henne snart igen övergick smärtan snabbt till lycka. Jag kollade upp på Maja igen, och väntade på ett svar.

Hon ignorerade mig. Istället vände hon sig mot sin pappa.

"-Du pappa... den där vrakbiten vi kom på sjönk inte va?" Daniel kollade oförstående på henne.

"-Näe... Vad tänkte du nu?" Han kollade tveksamt på sin dotter, men hon tog ett djupt andetag och fortsatte:

"-Jaa..." Nu blandade Anna sig i samtalet.

"-Maja. Säg då." Maja nickade.

"-Jo... "

Jag lyssnade inte längre. Jag var inne i mina egna tankar. Vrakbiten... självklart. Att jag - eller för den delen ingen av oss - inte hade kommit på det tidigare! Det var ju uppenbart. Jag vände blicken mot de andra.

"-Men det är ju helt perfekt! Vi använder den som båt! Vrakbiten alltså!!" Jag kände mig upprymd. Maja sneglade först på mig, men log sen stort.

"-Precis vad jag just hade tänkt säga." Hon såg belåten ut, och jag kunde inte låta bli att le. Daniel, Anna, och Madde kollade på oss med stora blickar. De sneglade kort på varandra, och skakade sen på huvudet.

"-Det kommer aldrig att funka." Jag kände hur jag blev irriterad.

"-Det är klart det kommer! Varför skulle det inte funka?" Maja nickade och fyllde i:

"-Ja, precis! Vi kom ju hit på den, så varför skulle vi inte kunna komma hem."

Daniel skakade på huvudet.

"-Nämen, ungar, det är ju hur himla långt som helst. Vi vet inte ens var vi är, vi har ingen kompass, ingen karta, ingenting!" Han lät smått förtvivlad. Jag kom på att det kanske, kanske kunde finnas en på fickkniven? Vissa moderna hade såna. Jag tog upp kniven ur fickan - där jag numera alltid hade den -  och kastade en snabb blick på den. Nä. Den hade ingen kompass. Jag suckade och stoppade ner kniven i fickan igen.

"-Pappa. Lyssna på mig nu. Det är vinter nu, eller hur?" Daniel sänkte blicken och nickade åt henne att fortsätta. "-Ja. Alltså borde solen gå ner i sydväst. Och det är alltså ditåt." Hon pekade mot solnedgången. Nu satt alla med blicken klistrade vid Maja. Hon fortsatte entusiastiskt: "-Och då har vi alltså norr ditåt, söder ditåt, väster ditåt och öster ditåt." Hon pekade belåtet ut alla vädersträcken.

Nu såg Daniel gladare ut. Han log, ställde sig upp och kramade om sin dotter.

"-Men Majsan! Det är ju underbart!" Maja såg lite tryckt ut när hon svarade:

"-Jag heter Maja, pappa. Och jag får ingen luft!" Nu skrattade alla, och verkade definitivt vara på bättre humör. Jag log, och började tänka högt för mig själv.

"-Och eftersom planet störtade efter ungefär fyra timmars flygtid, och hastigheten kanske var runt... hm... kanske 600 kilometer i timmen, borde vi ha hunnit 2400 kilometer innan vi störtade. Om man tänker att flygplanet flög i en rak sträcka från Stockholm till Rio borde vi ha störtat vid ungefär... mitt ute i Atlanten, några hundra kilometer bortanför Cap Verde-öarna."

Anna kollade på mig.

"-Vad svabblar du om, Eric?" Jag ruskade på huvudet, och kollade på henne.

"-Jag har kommit på vart vi är. Och vi måste åka rakt västerut så kommer vi till närmaste land!" Jag kände hur lyckan sköljde över mig. Äntligen. Äntligen visste jag vart vi skulle. Hur vi skulle komma hem.

Daniel kollade på mig, med ett stort leende.

"-Men Eric, det är ju underbart!" Han såg ut som om han ville krama om mig. Han gjorde en kort paus, och viftade med händerna.

"-Men då så! Sätt igång och bygg en båt!" Madde skrattade.

"-Men pappa, hur då? Vi har ju inga verktyg!" Han sneglade kort på henne, men sa sen, med nytt mod.

"-Äh. Vi har ju vrakbiten." Madde hoppade upp i sin pappas famn.

"-Så vi kommer att komma hem?"

"-Ja. Ja, det kommer vi." Familjen kramade om varandra, och jag tyckte om att se de så lyckliga. De såg verkligen ut som en sån där perfekt familj. Där alla älskade varandra. Jag log för mig själv.

Ja. Vi skulle komma hem. Det skulle vi.

*

"-Hoppa i nu!", ropade jag skrattande till Maja och Madde som fortfarande stod på stranden. "-Det är inte farligt." Jag sträckte ut en hand till hjälp. Maja tog den och hoppade över till metallbiten - eller ja, det var en ganska stor bit egentligen - som vi på något vis hade lyckats buckla till på något sätt så att den kunde fungera som båt.

När Maja hade kommit över, sträckte jag ut handen mot Madde, som tog ett skutt till mig. Jag skrattade. Såna här ungar var så himla söta. Jag önskade mig också en dotter. När jag blev äldre alltså.

När alla utom Anna hade kommit på båten, kollade jag frågande på Daniel. Hans svar blev:

"-Hon skulle bara skaffa ett par kokosnötter. Vem vet hur lång tid vi behöver tillbringa på den här?" Jag nickade, och satte mig att vänta. Medan vi väntade på Anna började jag fingra på min ring. Jag saknade henne verkligen. Visserligen hade jag haft det bättre än på länge - det vill säga tiden på ön -, och också varit gladare än på länge de senaste dagarna, men det förändrade inte hur mycket jag saknade henne. Jag längtade efter att ta henne i min famn, att få kyssa henne och berätta för henne hur mycket jag älskade henne. Mitt hjärta slog snabbt och lyckligt när jag tänkte på att de drömmarna kanske snart skulle bli verklighet...

"-Så! Är vi redo att åka?" Jag avbröts i mina tankar av att Anna hoppade i båten, som vinglade till lätt. Jag kollade upp, och såg att hon hade med sig kanske åtta kokosnötter. Bra. Vi skulle inte svälta i alla fall. Förhoppningsvis...

Jag log mot resten av "besättningen" och sa:

"-Yes. Ni då?" Maja flinade mot mig.

"-Du ska bara veta hur länge jag har vart det. Jag vill aldrig mer se den här ön i hela mitt liv." Jag skrattade åt hennes kommentar.

"-Näe. Inte jag heller precis." Fast ändå hade jag nästan börjat känna mig lite hemma där på stranden... Fast nä. Aldrig i livet. Jag riktigt kände hur skönt det var att komma härifrån. Mardrömsställe.

Daniel sköt iväg båten, och efter en stund såg jag bara ön som en liten prick. Jag kände friheten skölja över mig. Äntligen.

*

Resan blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. När vi hade kommit några hundra kilometer ut på havet började det storma rejält. "Båten" skvalpade omkring som en isbit i ett saftglas, och våra kläder var dyngsura. Vi hade lyckats hålla kvar några av kokosnötterna i båten, men flera av de hade rymt för ganska länge sen.

Det värsta hade vi fortfarande framför oss. När stormen rasade som mest, och vi försökte hålla fast oss i varandra och båten, överraskade oss plötsligt en kraftig våg, som slog över båten och välte ur oss allihop - inklusive kokosnötterna.

Madde grät, och jag såg hur även Maja fick kämpa mot tårarna, medan hon försökte hålla sig på vattenytan. Daniel famlade efter båten. När han såg den ligga och skumpa ett femtiotal meter bort, svor han högt. Det enda jag själv kunde tänka när jag kände det iskalla vattnet ta sig innaför mina kläder, var:

Näe. Fan. Inte igen.

Jag kände hur mitt synfält började bli suddigt, och det sista jag hörde innan jag drogs ner i det mörka, var ett dovt brummande, som kom från himlen.

---

Nu fick ni ett extra långt kapitel som belöning för att ni har väntat så tålmodigt! Hoppas ni gillar det!:D LoveYa/Wanja♥

Btw, tack så hiiiiimlans mycket för alla kommentarer(20 st!:O), de värmer!

OMG!!!!!!!!!!!!!! Jag börjar gråta snart, det får inte sluta så spännande!!!!!!!!!!!!!♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

SHIT! Gud va spännande det är nu, det blir så jobbigt att vänta på nästa nu. AHHHHH! <3<3<3<3<3 NI ÄR BÄST! P.S Tack för ett extra långt kapitel ;)

Ni är jätte duktiga, ett till snart???!! :)

NÄMEN GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD!!! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!

JAG HAR INGA ORD!! :'D ASSÅ HERRE GUD!!!!!

ASSÅ VA BRA!! ASSÅ.. SHIT HERRE MIN JESUS GUD I ALLA MINA DAR!! :D och nu är det bevisat att JAG ÄR BEROENDE AV ERA NOVELLER!!!!!!

GUD JAG DÖR!! :DDDD<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

NI E GRYMMA!! :D

KJAM!!

LÄNGTAR TILL NÄSTA!! :D<3<3<3<3

Tack så sjuk mycket för det långa kapitlet!!! <3

huuuuuuuur!? HUR GÖR NI FOLK!? :o :D

den va bra snäll skriv ett kapitel idag!!!!!!!<3

jäättebraa och spännande! längtar tills nästa kapitel :D

Hur bra som helst! Snälla skriv ett kapitel idag!!! :) <3

LÄGG UPP NÄÄSTA NUUU!!! snälla, det är så bra!