När jag vaknade i Joels lägenhet kände jag mig smutsig, äcklig och dum, precis som jag gjort varje morgon de senaste dagarna, som jag tillbringat med honom. Han var ett svin. Men jag kastade bort de tankarna. För han fick mig att glömma mig själv. Och Eric, för en liten stund ibland. Sorgen för Eric.
Jag visste vem han var - Han var en tjugofemårig kille jag mött på Pure den första kvällen jag gick ut igen, han hade flera prickar hos polisen och hans kylskåp var fullt av ölburkar. Men det värsta var, han slog mig, och utnyttjade mig. Han slog mig. Hårt. Varje kväll när jag kände dåligt samvete och sa att jag borde gå hem. Då slog han mig och sa att jag skulle stanna. Och det gjorde jag, för jag var aldelles för svag för att göra motstånd.
Jag kravlade mig upp ur sängen och såg röran i sovrummet. Kläder låg utspridda över golvet blandat med ölburkar och annat skräp. Jag hade inga känslor alls för Joel. Jag visste knappt änns vad jag gjorde här när jag vaknade på mornarna. Jag hade bara ont i huvudet och kände mig svag i hela kroppen. Av saknad efter Eric, och av slag från Joel.
Jag drog snabbt på mig ett par jeans och en slarvig, för kort I love NY t-shir innan jag gick ut i köket.
"-Godmorgon älskling" Sa han utan att se på mig där han satt med bena på bordet och med en ölburk i handen.
"-Godmorgon" Sa jag lamt och satte mig på den andra stolen. Inga "har du sovit gott?" och inga "jag har gjort frukost till dig". Men det visste jag. Han ställde sig upp och ställde burken på diskbänken som var full av odiskad disk och pizzakartonger.
"-Du, kan du inte vara snäll och diska lite? Jag måste fixa en sak" Joel kom emot mig och lät hans händer glida in innaför min tröja.
"-Okej" Jag hade inget annat att svara. Joel gick ut ur köket och jag gick bort mot diskhon. Det var väll bara dags att börja.
När jag stod och diskade tänkte jag efter en stund. Vad höll jag på med här? Vad gav Joel mig? Ingenting. Han fick mig bara mer att tro att Eric faktiskt var död och att jag skulle glömma honom, men det kunde jag inte .. Jag skulle aldrig sluta hoppas att han levde någonstanns, inte om änns jag skulle behöva vänta tills vi möttes igen i himlen. Jag fick aldrig ge upp hoppet.
*
"-Tack, det behövdes" Skrattade Joel utan minsta tacksamhet, och dumpade ännu en burk på diskbänken. Jag kände mig frustrerad och arg, jag ville bara springa ut ur Joels lägenhet. För han ville mig bara illa. Han var bara ute efter min kropp. Men jag visste att det inte skulle löna sig att försöka gå nu. Jag var fast.
"-Varsegod" Pressade jag ur mig och slängde burken i papperskorgen och fortsatte:
"-Vad var det du skulle göra föressten?" Jag såg fundersamt på hans ansikte.
"-Just det .. Jag kommer inte ihåg" Han började gå mot sovrummet. Jag gick efter.
"-Vad gjorde du hela tiden då?" Jag hörde irritationen i min röst.
"-Varför undrar du, får man inte chilla lite bara eller?" Hans röst började också bli hårdare.
"-Förfan! Ska jag vara din slav eller, och diska och städa, när du bara dricker?" Han stannade i dörröppningen och såg på mig. Men den där blicken. Jag ville backa undan, men hann inte. Ett slag. Smärtan spred sig upp längs kindbenet och jag stapplade bakåt några steg.
"-Förlåt!" Skrek han argt och lade till.
"-Men det var fan inte jag som gjorde fel" När jag hörde de orden blandades smärtan med ilska, och jag ansträngde mig för att hålla mig upprätt. Tårar rann långsamt ner för mina kinder.
"-Gråt inte, det får mig ju att känna mig som om jag vore elak" Skrockade han, slingrade sina snuskiga armar runt mig och slickade bort en tår enda nere från kindbenet upp till ögat. Jag rös. Av obehag. Men det visste förståds inte han utan kysste mig - men jag kysste honom aldrig tillbaka. För varför skulle jag? Han älskade mig inte. INGET jag gjort med honom, skulle någonsinn räknas som kärlek - i någon grad.
"-Älskling, varför har du den här jävla ringen egentligen?" Joel fingrade på mitt vänstra ringfinger och försökte lossa ringen. Där gick gränsen. Där gick den sista gränsen.
"-För att jag älskar den personen jag delar den med över allt annat" Jag drog mig ur hans grepp om och tog ett steg bakåt. Han hånskrattade bara.
"-Han är död för länge sedan, det vet du, du ska vara glad att du har mig" Han klev ett steg närmare mig.
"-Det är jag inte" Morrade jag mellan tänderna och var beredd på att han skulle slå till mig.
"-Av med ringen" Pressade han argt ur sig och sträckte sig efter min hand men jag gick åt sidan och sprang in i sovrummet där jag räffsade ihop mina kläder och la dem i väskan som stod vid garderoben. Jag sprang ut i hallen där jag drog på mig skorna utan att knyta, och jackan utan att stänga. Jag skulle ut. Nu.
"-Vart tror du att du är på väg då?" Joels hånfulla ansikte var plötsligt nära mitt. Och hans hand aldelles för nära min hals.
"-Bort härifrån" Sa jag argt och istället för att bara låta honom tvinga mig och utnyttja mig tog jag mod till mig. Kände en styrka jag inte haft på många veckor. Jag sparkade honom med all min kraft mellan benen och drog upp dörren. Jag hade hunnit ner för två trappor när han tagit sig samman igen och jag hörde hans röst eka i trapphuset.
"-Jävla bitch, det här ska du få för, det ska jag se till"
Mitt hjärta bultade snabbare än någonsinn när jag sprang ner för trapporna och ut genom dörren från det fula betonghuset. Jag sprang för mitt liv, snubblade på skosnörena och sprang ännu snabbare. Jag behövde komma hem där jag hörde hemma. Hem till den mysiga lägenheten. Hem till alla de fina minnena av Eric. Varför hade jag någonsin velat glömma bort Eric? Det var han som hade gjort mitt liv värt att leva, han som gjort så jag känt mig älskad... Att ha försökt glömma honom hade bara gjort mig illa.
*
Jag kom in genom dörren, med hjärtat bultande. Det första jag kände när jag kom in genom dörren var doften av Eric. Doften av personen jag älskade mest av allt. Jag kände mitt samvete sjunka. Varför hade jag träffat Joel den där dagen så att jag fastnade? Varför? Det var här jag skulle vara. Jag väntade bara på att Eric skulle kliva ut ur badrummet och ta mig i sin famn, men när jag insåg att jag var ensam, och att han aldrig skulle komma, bröt jag ihop på golvet.
Åhhhh, blir nästa lite spännd på nästa kapitel själv .. haha, för att dela med mig av det alltså ;) Så ... Kommenterakommentera :D Puss /Nina 
