At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 13

Resan blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. När vi hade kommit några hundra kilometer ut på havet började det storma rejält. "Båten" skvalpade omkring som en isbit i ett saftglas, och våra kläder var dyngsura. Vi hade lyckats hålla kvar några av kokosnötterna i båten, men flera av de hade rymt för ganska länge sen.

Det värsta hade vi fortfarande framför oss. När stormen rasade som mest, och vi försökte hålla fast oss i varandra och båten, överraskade oss plötsligt en kraftig våg, som slog över båten och välte ur oss allihop - inklusive kokosnötterna.

Madde grät, och jag såg hur även Maja fick kämpa mot tårarna, medan hon försökte hålla sig på vattenytan. Daniel famlade efter båten. När han såg den ligga och skumpa ett femtiotal meter bort, svor han högt. Det enda jag själv kunde tänka när jag kände det iskalla vattnet ta sig innaför mina kläder, var:

Näe. Fan. Inte igen.

Jag kände hur mitt synfält började bli suddigt, och det sista jag hörde innan jag drogs ner i det mörka, var ett dovt brummande, som kom från himlen.

---

Erics perspektiv, 17 december

Redan på långt håll såg jag de små ljusen som mysigt lyste upp staden.

Stockholm.

Jag kände en våg av värme strömma igenom mig, trots den bitande kylan som trängde in innanför kläderna. Vi var äntligen hemma. Jag vände huvudet upp mot himmelen och tog emot snöflingorna som långsamt dinglade ner och smälte på mina kinder. Och jag kände mig så himla lycklig.

De andra var nere i hytten och värmde sig, men jag hade stått här ute sen kanske en timme tillbaka. Jag ville se när vi kom hem. Så nu stod jag här, vid relingen, medan vinden ven omkring mig, på däcket av den mörka lilla båten, och tittade ut över det snö- och istäckta landskapet som låg framför mig.

Sverige.

Jag hade fortfarande svårt att tro det jag såg. För bara ungefär två veckor sen hade jag suttit på en strand, långt borta, mitt ute i Atlanten, och inte haft någon aning om jag någonsin skulle komma därifrån. Jag hade trott att allt var slut, att jag skulle förbli ensam för alltid.

Men så hade ju vändningen kommit, när jag hade träffat på familjen Christiansson. Tillsammans hade vi kommit på ett bra sätt att ta oss därifrån. Eller ja, bra och bra, vi var vl så desperata att vi hade provat vad som helst. I varje fall hade vi på något sätt bucklat till en stor metallbit till en båt, som vi hade sjösatt.

Tyvärr hade ju resan inte precis gått som vi hade tänkt oss. Ett par timmar ut till havs hade det börjat storma, och plåtlådan som inte var särskilt tålig hade självklart vält och tagit sig i väg på egen hand. Och lämnat oss att drunkna i det stora, mörka, kalla havet.

Räddningen hade kommit i sista stund. Två killar som hade varit ute och kört helikopter - jag visste egentligen inte riktigt varför, hade aldrig frågat - i det svåra vädret hade sett oss, och på något sätt fått upp oss i helikoptern. De hade tagit med oss till närmsta ö, som tydligen var mycket närmare än vi hade trott, och gett oss rum att sova. Den ena av oss hade senare också tagit med oss hem till huvudstaden Praia, och erbjudit oss ett par dagars uppehälle. Jag hade aldrig riktigt vetat hur jag skulle tacka honom, och hans familj, för deras gästfrihet. Det var bara för snällt.

Vi hade fått lifta med en av Mr. Andreus - killen hette så - bekanta till Estland med ett transportflyg, och därifrån hade vi sedan kunnat följa med ett sällskap med vinterseglare till Sverige. Vi hade tillbringat cirka fyra nätter på båten - vinden hade inte varit för snäll - , och ikväll skulle vi ÄNTLIGEN komma fram.

"-Hej." Jag avbröts av att Maja kom fram och ställde sig brevid mig. Jag kollade på henne och log.

"-Hej." Sen såg jag något som glimmade i hennes ögonvrå. Hon grät. Jag vände mig försiktigt mot henne.

"-Gråter du?" Hon drog en hand över ansiktet, och vände sig mot mig.

"-Näädå..." började hon. Men när hon såg mig, ändrade hon sig. "-Fast jo." Hon vände ner blicken.

Jag tog ett steg närmare henne, och lade en arm om hennes axlar. Hon snyftade till, och jag frågade:

"-Något du vill prata om?" Hon vände upp huvudet mot mig och log.

"-Jag kommer att sakna dig." Hon la snabbt till: "-Asså, det ska ju såklart bli helt underbart att komma hem, men ja... du fattar." Och jag förstod precis. Fast allra mest det där med att det skulle bli helt underbart att komma hem. Men jag förstod det där första också.

"-Jag kommer sakna dig också. Jag kommer sakna er allihop." Jag kramade om henne lite hårdare. Hon kramade tillbaka. Jag kände att jag borde säga något. Jag vände ner huvudet och log.

"-Men du lovar väl att vi ses snart igen?" Hon kollade upp på mig med öppen mun.

"-Vill du det?" Jag skrattade.

"-Klart jag vill!" Hon kramade om mig.

"-Tar du med dig din Milena då? Det skulle vara sjukt kul att träffa henne." Jag tänkte på hennes ord... "Din Milena". Min Milena. Var hon fortfarande det? Jo. Det måste hon vara. Jag skulle inte kunna klara mig vidare annars.

"-Jodå. Jag tror du skulle gilla henne." Jag kollade ut i mörkret, och såg på ljusen som kom allt närmare och närmare.

*

När jag tog första steget ut på den snötäckta marken kändes det som om jag hade kommit till himmelriket. Jag kände nästan för att kyssa marken framför mina fötter, men jag hade ingen tid.

Jag behövde komma till Milena.

Nu.

När jag stod där och väntade på de andra - jag ville inte bara lämna de. Något sånt skulle jag aldrig göra. Jag hjälpte över Madde, och de andra tog sig över själva. Vi tackade ägarna till båten så mycket, och blev sen lite tystlåtna. Det var dags för det som ingen av ville göra.

Daniel tog initiativet. Han tog ett steg framåt och kramade om mig.

"-Hoppas vi ses någon gång i framtiden, Eric. Vi kommer sakna dig." Jag kände hur jag fick lov att kämpa mot klumpen i halsen när jag tog farväl av de allihop.

Även Anna kramade om mig, och sen kom Madde emot mig.

"-Hejdå..." Jag såg tårarna som rann nerför hennes kinder. Jag kramade om henne och gav henne en puss på huvudet. Sen tog hennes ansikte i båda mina händer och kollade på henne.

"-Du. Du får komma och hälsa på mig nån gång. Eller hur?" Hon nickade och kramade om mig en gång till.

Till slut kom Maja fram till mig. Jag kände hur klumpen växte sig större. Det här skulle bli det svåraste avskedet. Jag kramade om henne, hårt. Och istället för 'hejdå', sa jag:

"-Grattis på födelsedagen." Hon kollade upp från kramen, och kollade förvånat på mig.

"-Hur kunde du komma ihåg det!? Jag hade till och med glömt det själv!" Jag skrattade, men struntade i att svara på hennes fråga.

"-Lova att hälsa på mig." Hon skrattade, samtidigt som tårarna rann ner i strida strömmar för hennes kinder.

"-Jag lovar."

*

Jag sprang.

Sprang så fort jag bara kunde.

Jag behövde bara komma hem till Milena.

Flera gånger hörde jag människor runt omkring mig som drog efter andan, eller skrek rakt ut. Ibland såg jag deras ansikten. De såg som om de hade sett ett spöke. Inte så konstigt, egentligen. Jag var ju död, efter deras vetskap. Jag hade struntat i att dölja mitt ansikte. Jag brydde mig inte om ifall någon kände igen mig. Det enda som betydde just nu var att jag kom till Milena.

*

Jag tryckte in koden för porten och sprang uppför trapporna, tog tre steg i taget. Jag kände hur humöret steg.

Bara några meter kvar.

Så fort jag kom fram till dörren slet jag i dörrhandtaget. Det var låst. Jag tryckte på ringklockan. Inget ljud innifrån. Hon kanske sov? Jag hann inte vänta, utan sträckte mig direkt efter den lilla lådan där ringklockan fanns. Den satt lös - det var därför jag hade kommit på att gömma en extranyckel där.

Perfekt. Den var kvar.

Jag tog blixtsnabbt ut nyckeln, och satte i den i låset. I nästa sekund stod jag i den välbekanta, underbara hallen, där jag så många gånger tidigare hade kommit in. Jag andades in och njöt.

Men... Vänta. Någonting var fel. Jag sprang in i köket. Nej. Ingen där. Vardagsrummet. Tomt. Innan jag tryckte ner dörrklinkan till sovrummet tog jag ett djupt andetag. Fast jag kände på mig vad som väntade mig, stannade mitt hjärta när jag öppnade dörren.

Det var ingen här.

Då slog det mig vad som hade känts fel när jag hade kommit in i hallen. Ingen hade varit här på länge. Väldigt länge. Jag drog ett andetag till.

Ja. Jag hade rätt.

Det luktade sådär, som när man liksom har kommit hem från en lång resa, och ingen har varit i lägenheten på länge. Luften stod still.

Var kunde hon vara?

Jag sprang snabbt ut i hallen, ut ur lägenheten och nerför trapporna. Jag brydde mig inte om att låsa dörren.

*

Mitt hjärta dunkade snabbt och häftigt, när jag efter en lång språngmarsch tvärstannade framför det gula lilla huset. Det var här Milenas föräldrar bodde. Hon kanske hade flyttat hit. Jag förstod om hon inte ville bo kvar ensam i lägenheten.

Men det syntes ingenting. Allt var mörkt. Inte ens den lilla lampan som annars alltid brukade vara tänd i fönstret i hennes rum lyste. Jag kände paniken komma krypande.

Hade någonting hänt henne?

Hon fick inte vara skadad eller nåt. Det skulle jag inte klara av. Jag tog ett djupt andetag. Jag skulle tillbaka till lägenheten, kolla om jag kunde hitta något som kunde ge mig en ledtråd om var hon var. Innan jag gav mig iväg, slog mig ett tredje alternativ om var hon kunde vara.

Hon kunde ha hittat någon annan.

Jag bet mig i läppen. Nej. Jag ville inte tro på det. Det sista jag gjorde innan jag började springa igen, var att föra ringen mot läpparna, och viska:

"-Älskade Milena... Glöm mig inte."

---

Sådärja! ÄNTLIGEN blev kapitlet klart! Ni får ett extra långt idag oxå!:D så nu vill jag ha KOMMENTAR-REKORD! LoveYa/Wanja♥

Måste. Ha. Mer.

Ge. Mig. Mer!

MER!!

ETT TILL IKVÄLLL!1

Jag dör!!!! det är så j*vla bra:D♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Ahhhh bra !!! Mer mer mer !! Hahah <3

OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG! Wanja, jag GRÅTER. Det är så jävla bra, fan va bra! MER MER MER MER! Jag fattar inte hur ni kan???!! Älskar er <3

GUD VAD BRA!!!! MEEEEEEEEER !!!!!! :-D

jag vet inte vad jag ska säga... ni skriver som författare och jag talar bara sanning <3333333

Ni är OTROLIGA!!!!!!! Det bästa jag någonsin läst i hela mitt jävla liv! "förlåt" Längtar farligt mycket till nästa!!!! Min kudde är blöt....<3

Ni e helt otroliga :D E helt fast i eran blogg !!! ^^ Ni bloggar jättebra med :)

Nu börjar jag bli lite nervös för Eric :/ Lixom tänk om Milena blivit tsm med främlingen :O Fast det vet man ju aldrig förens nästa kapitel ;)

hon får inte ha hittat en annan!!!!!

snälla ett till????????

ni är så jävla bra på att skriva novell!!<3

GUD VA BRA!!! NI ÄR SÅÅ OTROLIGT GRYMMA!! NI ÄR BÄST!!

STOOOOOOORA KJAMISAR!<3<3<3<3<3<3<3

S - P - Ä - N - N - A - N - D - E !!!!! :D

ni tar fullkomligt livet ur mig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! BÄSTA OCH SPÄNNANDE KAPITLET PÅ LÄNGE ! <3333333

Jag ÄLSKAR er ni är så j*vla! Jag gråter seriöst! Det MÅSTE komma ett idag också!!!! <3333

Jätte bra!

Snälla skriv mer jag blir galen!



Puss Linnéa<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Snällla skriv mer vi vill ha mer...

snäääälla ett nytt snart!!!! jag spricker snart!!! :P

Längtar ihjäl mig hääär! <3

JAG MED! <3<3 Ni äger, ni är bara för bäst! <3<3

snälla ett kapitel idag kan inte vänta snälla snälla!!!!!!!!!!<333

snälla skriv ett kapitel idag snälla snälla kom igen kan inte vänta kom igen !!!!!!!<3333

snälla skriv ett kapitel idag kom igen kan inte hålla mig snälla kom igen !!!!!!<33

asså seriöst jag döööööör ni är så sjukt bra!!!