At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 17

"-Vilken tur." Han tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig passionerat. Men han hade en till fråga, och höll mig ett par centimeter bort.

"-Så du har inte träffat nån annan?" 

"-NEJ!!!!", flög det ur mig, innan jag hann tänka efter. Eric skrattade lyckligt och tog mig till sig igen.

"-Tur för mig igen då." Jag tänkte igenom hans ord.




Ah. Vilken tur. Fan.

---

"-Mm" Viskade jag och kysste honom, för att han inte skulle märka min osäkerhet. Jag hade inte träffat någon annan. Nej. Joel räknades absolut inte "som någon ny". Mer som det värsta som hänt mig. Eric däremot, gjorde mitt liv värt att leva. Han var inte värd att bli ledsen bara för att jag 'träffat' Joel.

"-Jag älskar dig" Mumlade Eric mot mina läppar och jag fick tillbaka glädjen i mig.

"-Jag älskar dig mer än du någonsin kan ana" Svarade jag, släppte hans läppar för en sekund och fortsatte:

"-Jag vet inte vad jag hade gjort om du hade varit borta från mig en enda dag till" För det visste jag faktiskt inte. Jag hade antagligen tagit mitt liv eller något i den riktningen ... På tanke hur jag hade mått då jag kom in i lägenheten.

"-Men jag kom ju nu ... perfekt timing" Han log halvt mot mig och strök med handen över min kind.

"-Du skulle kommit tidigare" Slängde jag ur mig, för snabbt. Han såg på mig med orolig blick.

"-Jag hade alldelles glömt bort ... hur ... vad har du gjort hela tiden?" Han la armen om mig när han såg att tårar började tränga ur mina ögon igen.

"-Jag .. Jag har gråtit hela jävla tiden ... Jag hade tagit mitt liv om du varit borta en dag till. Jag behöver dig. Det är bara så.." Hulkade jag och tappade delar av orden.

"-Älskling ...." Eric tog mig i sin famn och smekte långsamt över min rygg.

"-Säg inte så ... Inte på grund av mig" Andades han i min nacke.

"-Men det är sant ... Innan Lina .. Innan hon tog sig in i min lägenhet gick jag inte ut på två veckor, Eric" Jag grät tyst och såg upp på honom. Han höll om mig och försökte lungna mig.

"-Det är okej nu ..."

Precis som jag nämnt Linas namn durrade min mobil till. Eric hade ju självklart inte någon ... Än. En bild på Lina kom upp på skärmen. Jag satte mig snabbt upp och fumlade med att klicka på den gröna 'svara'-knappen.

"-Hallå?" Jag försökte låta bli att låta för ledsen.

"-Milena!!" Snyftade hon och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte:

"-Du har inte ringt eller svarat på flera dagar!! Vart är du?" Hon grät ljudligt. Oj. Shit. Just det. Ingen visste ju att Eric var här. Varför hade ingen ringt ...? Talat om? Jag såg på Eric som långsamt skakade på huvudet och bet sig i läppen. Hon skulle inte tro mig. Och flippa ur om jag gav luren till Eric. Jag hade ju behövt ett bra tag innan jag ens fattat, om jag nu gjorde det ...

"-Jag är hemma ... Med Eric" Oj nej. Hon skulle nog tro att jag var sjuk.

"-Vadfan Milena!!" Skrek hon i luren så jag fick lov att hålla telefonen en bit från örat, och jag kände att jag var nära på att börja gråta igen. Jag var för känslig. Eric strök bara med handen längs min rygg.

"-Shh. Lyssna. Jag vet att varken kommer tro på mig eller lyssna, men du måste. För Eric har överlevt. Och han är här nu, med mig. Eric, din bror" Jag försökte prata lungt, men det var svårt.

"-Du är sjuk i huvdet!!! Han är död, fatta bara det, han kommer inte tillbaka! Försök inte att tro, för det går fan inte" Grät hon. Det hade varit väldigt, väldigt svårt för henne också den senaste tiden. Klart hon skulle ta det på det viset. Jag hoppade till och gav med blanka ögon luren till Eric och gråtande lutade mig bakåt i soffan med händerna för ansiktet.

"-Lina ... hej" Eric tog telefonen och svarade lungt, men jag såg att han också fick kämpa mot tårarna.

*

Det tog ett bra tag för Eric att lugna ner sin syster. Hon blev först helt förtvivlad, med sedan så glad som hon aldrig varit ... Jag undrade om det skulle bli så med alla Eric's vänner och familjemedlemmar ... Det kunde man behöva spendera mycket tid på.

"-Lina ringer mamma, och pappa ... De kommer hit" Han log och döljde tårarna.

"-Vad bra ..." Snyftade jag tyst och la mig i hans famn. Jag torkade bort en tår från Eric's kind.

"-Jag vet inte hur allt det här kommer att gå ... Alla tror att jag är död ... Jag kommer att framstå som ett spöke" Sa Eric och kramade min hand. Han log snett mot mig genom tårarna.

"-Det ordnar sig, älskling, det ordnar sig ... På något sätt fixar det sig. Vi gör det här tillsammans" Det var nu det var min tur att trösta honom. Han hade antagligen så många fler problem nu än jag någonsinn hade.

---

Hinner tyvärr inte skriva mer just nu! Hoppas ni inte tycker det går för trögt ... Vi vill dock bara spara lite på all spänning också! Ni är bäst!! Puss på er! //Nina ♥♥♥

Så. Jävla. Fantastiskt. Bra. Ni är så otroligt grymma. jag älskar er <33333

Ni är så duktiga!!!:) <3

OMG!!! DÖR DET ÄR SÅ GRYMT BRA!!!!!!!!!!!!♥♥♥♥♥♥

Ni är så jävla bra!! Älskar er!! <333

Snyft kommer aldrig sluta kommentera om hur j*vla bra ni e :') Eftersom jag e vid min familj och inte på mitt rum så måste jag dölja jätte mkt hur jag vill gråta :( Det e så svårt att inte gråta till det här...När jag går in på mitt rum och läser e det som att vara i simhallen xD

SKITBRA!!! SÅ J****************VLA BRA!! ÄLAKAR DET!!!<33

Puss och kjam! :D<3

den e sjukt bra OMG jag älskar er ni e så grymma :-) <3 <3 <3

Jag gråter här!!? SÅ bra<333333333333

gud, floder!! :'D

PUSS & KJAM<3

den e sjukt bra OMG jag älskar er ni e helt grymma <3

Alltid lika bra! <3

lika bra som alltid!! :D längtar till nästa :P <3

Så fantastiskt bra kapitel!! Nu är så otroligt duktiga!! Längtar tills nästa kommer, sjukt mycket:) Kramar <3

OMG!!! O.o ni är så bra så att det inte finns! jag hittar inga ord eller jo ett, MER

xoxo

jag har en fråga... vad står det på eriks tatuering på armen? :P <3