"-Lina ringer mamma, och pappa ... De kommer hit" Han log och döljde tårarna.
"-Vad bra ..." Snyftade jag tyst och la mig i hans famn. Jag torkade bort en tår från Eric's kind.
"-Jag vet inte hur allt det här kommer att gå ... Alla tror att jag är död ... Jag kommer att framstå som ett spöke" Sa Eric och kramade min hand. Han log snett mot mig genom tårarna.
"-Det ordnar sig, älskling, det ordnar sig ... På något sätt fixar det sig. Vi gör det här tillsammans" Det var nu det var min tur att trösta honom. Han hade antagligen så många fler problem nu än jag någonsinn hade.
*
Jag såg honom gå, snabbt. Varför? Den kändes som jag var i en grå dimma, och han långsamt försvann, och jag blev lämmnad ensam. 'Lämna mig inte .. inte igen!' Ville jag skrika men jag hade inte nog med kraft för att göra det. Jag försökte med hela min kraft få ur mig något, men jag såg honom bara gå längre bort - och jag blev allt svagare.
"-Nej!!!" Jag vaknade med ett ryck. Jag svettades och andades häftigt.
"-Älskling! Vakna! Du drömmer" Jag kände Erics händer runt mig och kände hur tryggheten långsamt kom tillbaka. Jag kurade ihop mig tätt intill honom.
"-Gå aldrig" Viskade jag mot hans bröstkorg och kramade honom hårt.
"-Jag lovar ..." Han smekte mig långsamt över håret.
"-Vad drömde du?" När han sa det kom drömmen tillbaka som ett starkt minne. Han hade bara gått och lämnat mig. Jag kände hur tårarna trängde sig fram, men försökte hålla dom inne.
"-Du ... Du lämnade mig" Fick jag tillslut ur mig och makade mig ännu närmare honom. Så nära jag bara kunde komma.
"-Jag lämnar dig aldrig ... Du är mitt allt" Viskade han mot mitt hår och slöt sina armar omkring mig.
*
När jag vaknade i sängen på morgonen och inte var ensam kände jag en innerlig glädje. Han var här. Hos mig. I nästan en månad hade jag varje morgon vaknat, och kännt smärta, sorg och saknad ... Men nu, känndes det som 'jag' var tillbaka - jag kännde bara kärlek och glädje när jag vaknade på morgonen, lust att upptäcka en ny dag, lust att leva. Det var som allt föll på plats igen när Eric var här. För han var mitt liv.
"-Sovit gott?" Jag kände Eric's andedräkt mot min hals.
"-Bättre än någonsinn ... i alla fall om man jämför med den senaste tiden" Mumlade jag. Jag försökte låsa ut den konstiga drömmen ur mina tankar ... jag hade tillräckligt mycket att tänka på. Jag visste ju att han aldrig skulle lämna mig ... eller? Jag kastade bort tanken och vände mig om så att jag kunde se Eric.
"-Och du?" Jag såg på honom och log.
"-Du ska bara ana hur skönt det är att sova i en riktig säng ..." Han log snett.
"-Mm" Mumlade jag tyst. Jag tänkte på Joels hårda madrass men sa som tur var ingenting.
"-Hur mår du egentligen?" Jag såg på honom. Han var så vacker som vanligt, men sår prydde hans ansikte och han var en aning magrare än han skulle vara ... Han såg ut att bli förvånad över min fråga.
"-Jag mår bra ... När jag är här hos dig" Sa han tillslut och kysste mig mjukt.
*
Gårdagens kväll hade innehållit mycket tårar och glädje ... Eric's mamma, pappa, Lina och flera av Eric's vänner hade kommit. Det hade varit så rörande, och jag hade gråtit en hel del själv. Dessutom hade Eric pratat med Thomas, som hade blivit utomordentligt lycklig, kan man säga ... Dock skulle Eric inte jobba på minst en vecka, och besöka sjukhuset idag - tre veckor på ön hade tagit hårt på honom.
Jag kravlade mig upp ur sängen och sträckte på mig. Eric låg trött kvar i sängen.
"-Sov en stund till du! Jag gör frukost .." Jag ställde mig upp och log mot honom. Han log och blundade. Innan jag gick jag fram till honom och kysste honom.
"-Jag älskar dig" Viskade han leende, och innom ett par sekunder, hade han somnat om.
Sry om det inte blev så bra nu ... Hoppas det blev okej! Skriver mer så fort som möjligt :) Kommentera!! ♥ Nu måste jag verkligen packa! Puss! ♥ /Nina
Ps. Ställ gärna frågorna i blogresponse, där vi besvarar dom :D
