"-Förlåt. Men jag tänkte att det kunde vara artigt att inte gå för långt därinne. Pensionärer är ganska känsliga." Han skrattade. " Dessutom är det mycket mysigare här ute." Han log ett av sina underbaraste leenden.


Jag hann inte ens tänka, utan plötsligt hade Eric pressat sina läppar mot mina, och dragit mig tätt intill sig. Han hade flätat in sina fingrar i mitt hår, och jag blev helt överraskad. Han brukade inte ta för sig så här mycket. Men jag gillade det. Alldeles för mycket. Jag skrattade lyckligt, och kramade om honom, hårt. Jag sög åt mig hans mjuka, underbara läppar, och kysste dem.

Eric kände min reaktion, och flyttade sina händer till min bröstkorg, och lät de glida innanför jackan istället, så att hela hans kropp var pressad mot min. Varenda lilla millimeter. Ändå ville jag bara komma närmare honom.

Han kysste mig igen.


Jag kände snön under mina fötter. Men jag frös inte. Inte nu. Eric var ju här.

---

Efter en stund släppte han mig. Eller ja, han höll fortfarand fast mig, men en bit ifrån sig själv. Det gick jag inte med på, utan sträckte blundande på halsen för att nå hans läppar. Han förstod vad jag ville och lutade sig ner för att ge mig en lätt kyss till. Sen skrattade han och rätade på sig.

"-Vi måste nog sluta innan du blir alldeles berusad. Du måste ju kunna gå hem. Fast visserligen skulle jag ju kunna bära dig..." Jag avbröt honom genom att lägga huvudet på sne och säga:


"-Berusad?" Han skrattade, och kysste mig på huvudet.


"-Av mina kyssar." Han log kaxigt, och ett litet skratt slank ur min mun.


"-Haha."


"-Men erkänn. Du blir berusad av min blotta närvaro." Han log ännu ett av sina kaxiga leenden - och jag kunde inte precis säga emot. Det kändes som om hela min värld vändes upp och ner när han log så där. Som om jag svävade på små rosa moln - jag vet, det låter klyschigt, men det var faktiskt så. Eller ja, rosa, kanske snarare lila. Jag la mitt huvud mot hans bröstkorg, och lyssnade till hans hjärtslag.


"-Det kan jag inte precis neka till."  Han skrattade, och jag vände upp huvudet så att jag såg honom i ögonen.


"-Och du? Påverkas du inte alls av min närvaro?" Han log ett snett leende och kollade bara på mig en stund. Och i hans ögon syntes kärlek. De glittrade av all den kärlek som fanns där inne. Sen lutade han sig ner och lät sina läppar försiktigt fara över mitt käkben.


"-Hur som helst..." Han stannade upp i rörelsen. "-...så har jag bättre reflexer."



*


Det var dimmigtnär vi gick hand i hand nerför Drottninggatan, utan förklädnader, fullt synliga för alla människor. Något som jag aldrig hade trott var möjligt. Jag hade påpekat det för Eric, men han hade bara skakat på huvudet och sagt:


"-De får se mig om de vill. Jag bryr mig inte. Jag vill ju inte precis att alla ska se mig som en döing." Det där sista hade han lagt till med lite halv humor i rösten.

Jag hade väl inget emot det egentligen... Bortsett från att det säkert skulle komma fram massa tjejer till oss - jag ville ju ha Eric för mig själv... Haha.


Det blev inte lika farligt som jag hade trott. Jag hade liksom väntat mig horder av tjejer, men det var faktiskt inte så jättemånga som kom fram. Bara några hundra. Det kanske berodde på dimman.


20 december.


Tänk att tiden hade gått så fort. Fast ändå långsamt. Liksom, det var bara tre dagar sen Eric hade kommit hem. Det kändes som att jag hade haft honom här längre... Jag var så glad att han hade kommit hem den där kvällen. Jag vet inte hur jag hade klarat mig annars. Han var som en gåva från himlen. Min egen ängel, som lyste upp min närvaro. Som gjorde mitt liv värt att leva.

Jag tryckte hans hand lite hårdare. Han tryckte mjukt min, men släppte den sen. Bara för att lägga den om min midja. Jag borrade in ansiktet mot hans axel. Jag var så lycklig att han var min.




Plötsligt stelnade Eric till. Han saktade ner på stegen, och jag kollade upp på honom för att se vad det var. Han hade blicken fäst på något en bit bort. Jag följde hans blick, men det tog en stund innan jag såg det.

I nästa sekund var armen runt min midja borta. Jag stelnade till. Nej. Nej nej nej. Jag famlade i det suddiga dimman efter honom, men det var försent. Han var redan borta.

Sen såg jag det han sett. Det tog bara en tusendels sekund för mig att förstå. Jag såg flygbladet som med stora, skrikiga bokstäver signalernade ut sitt budskap:



"Mitt förhållande med Milena Seger"

---

Haha, kände för att inspireras lite nu x) Kan ni gissa från vilken bok kanske? puss på er förresten, NI ÄR BÄST!! LoveYa/Wanja♥