But boys don’t cry.
But boys don’t cry.
I knowe it will be fine
But boys don’t cry.

Jag kände hur tårarna började rinna. Mil...

Nä. Jag klarade inte av det. Jag stängde av radion och tryckte på bromsen. Utan att titta upp hoppade jag snabbt ur bilen, och struntade i att låsa den. Sen såg jag mig omkring. Först då såg jag vart jag hade kört.





Jag gick ut på klippan. Kollade ut över stupet. Såg vågorna brusa, slå mot stenarna, långt där nedanför.



Jag blundade.

---

Milenas perspektiv:

Jag snubblade upp för trapporna, tog två steg i taget. Hjärtat bultade i bröstet när jag tryckte ner dörrhandtaget.


Det var öppet.


Det gick som en stöt av lättnad genom mig när jag märkte det. Jag slet upp dörren med ett ryck, struntade i att ta av mig skorna och rusade in i lägenheten.


"-Eric??"


Han var inte i köket. Jag rusade vidare.


"-Eric?"


Inte i vardagsrummet.


"-Eric!?"


Inte i sovrummet heller. Och inte i badrummet. Inte i musikrummet. Jag rusade tillbaka. Jag skrek:


"-ERIC!!" Jag kände bara tårarna strömma ner för mina kinder. Eric. Eric. Eric. Han var borta. Jag skönk ner på köksgolvet. Borta. Borta. Tårarna blötte ner mina kinder. Golvet som jag låg på. Men det spelade ingen roll längre.





Han var borta.




*




Jag visste inte hur hur länge jag legat här.
Det kunde ha varit sekunder, det kunde ha varit minuter. Det kunde ha varit timmar.

Jag hävde mig upp med hjälp av armbågarna, tills jag stod upprätt. Jag drog med ärmen över kinden. Förstod inte hur det kunde finnas så mycket tårar i en enda människa.

Då såg jag lappen. På köksbordet. En gnista av hopp tändes i mig. Kanske nån ledtråd om var han var?? Men jag hoppades för m


"Mil, jag vet inte varför..."


Sen fanns inget mer. Inte en namnteckning, ingen hälsning. Bara ett papper med några ord. Och några fläckar. Det slog mig att det måste vara tårar. Hade han gråtit?

Det stack som en kniv i hjärtat, och jag kände mig hemsk.


Fan. Fan. Fan.


Jag skulle döda Joel. Jag grep tag i min iPhone, och slog hans nummer. Efter fyra signaler svarade han:


"-Tja?" Jag kände ilskan komma krypande, så fort jag hörde hans röst.


"-JÄVLA PEDDO!! Vem fan tror du att du är!!?" Det märktes att han blev förvånad, men strax efter började han skratta.


"-Hahaha, men honey, vad är det nu då?" Honey. Jag äcklades.


"-Fan heller!! Tror du inte jag har sett, va?? 'Mitt förhållande med Milena Seger?' Va!??" Han bara skrattade, och jag ville strypa honom.


"-Du kan inte precis säga att vi inte hade nåt. Eller?"


"-VI HADE FÖR FAN ALDRIG NÅT!!! JAG HATAR DIG!!" Han hyschade.


"-Tyst nu kvinna." Jag ville slå till honom. Så hårt jag bara kunde. Jag öppnade munnen för att fortsätta skrika på honom, men han avbröt mig.

"-Du kan väl ändå inte neka till att du också hade en del i det hela. Det var inte bara jag. Tänk på det iallafall." Han la på.

Jävla svin.


Jag tänkte ringa upp honom igen, men jag kunde inte släppa det han hade sagt.





Det var faktiskt mitt fel.
Det var mitt fel.
Och ingen annans.




*




Erics perpesktiv:

Jag visste inte hur länge jag hade suttit här.
Det kunde ha varit sekunder, det kunde ha varit minuter. Det kunde ha varit timmar.

Tårarna rann i strida strömmar utmed mina kinder.
Jag kollade ut över havet, och såg måsarna dyka långt där ute.
Vinden rufsade om mitt hår.

Jag kollade ut över kanten på klippan, och drog ofrivilligt efter andan.


Det var väldigt högt.


Nej.


Varför behövde livet vara så här?? Allt jag ville var ju att få vara med Milena. Så varför lämnade jag henne då? Jag kunde fortfarande höra hennes förtvivlade röst.


"-Eric!!!"


Nej.


Tårarna fortsatte rinna ner för mina kinder. Jag kollade ut över havet igen.

Och skrek rakt ut i vinden.

Som om det skulle göra saken bättre.


Jag älskade ju Mil. Så varför behövde det vara så här?
Det förstod jag inte.




Jag kollade ut mot havs igen.












Varför?

---

Helluuuu!! Kommer ett imorrn, promise!! KOMMENTERA!!:D LoveYa/Wanja♥