"-Så det är DET du oroar för dig??" Han skrattade lättat, och jag riktigt såg hur en sten föll från hans hjärta. Han släntrade fram till soffan och satte sig brevid mig. Sen la han en arm runt mina axlar och viskade:


"-Så länge du finns kan inget tas ifrån mig."


När han sa de kände jag hur jag äntligen kunde andas ut. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, och fick ur mig ett tyst:



"-Tack."

---

"-Du kan väl tänka på det, Milena?" Det var Tomas som frågade. Samma fråga som han hade ställt minst fyra gånger redan. Jag svarade samma sak som jag hade svarat alla gånger:


"-Vi får se." Tomas nickade. Just nu visste jag inte alls riktigt vad jag ville. Jag sträckte mig efter Erics hand under bordet. När jag fann den kramade jag om den. Smekte den mjukt, och höll fast den. Tills jag märkte... att det inte var Erics hand. Den var inte lika mjuk, hade inte samma konturer. Jag blev illröd i ansiktet när jag insåg faktumet.


Det var Tomas hand.


Jag släppte den ögonblickligen, och lutade mig så långt bak det bara gick i den mjuka fåtöljen jag satt i - för att Eric, och förhoppningsvis inte heller Tomas, inte skulle hinna märka något.
Men det var naturligtvis redan försent.



Tomas brast ut i gapskratt. Eric kollade konstigt på honom, och jag ville bara sjuka genom marken. När Eric såg mig, rynkade han pannan.


"-Vad är det?"


Tomas kunde inte svara eftersom han skrattade så mycket, men jag lyckades stamma fram något som skulle föreställa ett svar:


"-J-jag märkte inte... J-jag t-trodde att det var din hand..."


Tomas fick ännu en skrattattack, och det såg ut som Eric började förstå. Ett leende smög sig uppå hans läppar, och han verkade också behöva kämpa mot att börja småskratta. Det gjorde det hela ännu värre. Jag försökte gömma mig bakom min tekopp, men det funkade inte särskilt bra, så jag tog en fåtöljkudde och gömde ansiktet med den.


"-Hahaha, det är ingen fara, älskling." Eric tog kudden ur mina händer gav mig en kyss. Jag kunde känna hur han log mot mina läppar, och slappnade av.


"-Okejdå." Nu kunde jag inte låta bli att skratta lite själv - det smittade av sig. Eric lutade sig bakåt, och jag såg rakt in i hans glittrande ögon.


Och jag fattade mitt beslut.



*



Eric höll armen om min midja medan vi med raska steg gick till studion. Jag hade lämnat kladdkakan halväten på caféet, då jag plötsligt hade bestämt mig.


Det har var ju vad jag ville.


Så varför skulle jag låta chansen glida mig ur händerna?



*



"-Beredd?" Tomas kollade upp på mig.


Jag tog ett djupt andetag, och slöt ögonen. Nu gällde det. Nu skulle jag allt visa vad jag gick för. Jag öppnade ögonen igen, och tittade på Eric, som stod precis brevid mig, även han iklädd hörlurar och placerad framför en mikrofon. Han blinkade åt mig. Jag log.

Om jag skulle göra det här, ville jag göra det tillsammans med honom.

Jag vände mig mot Tomas, och gav honom tummen upp.



"-Beredd."

---

Kände mig så usel... Så jag blixtsnabbt-skrev ett kapitel. Vill säga tack så mycket för att ni stöttar oss så mycket, det betyder så himla mycket! Så här fick ni iaf ett litet extra-kapitel... Puss&Kram, ni är bäst!!!/Wanja♥