"-Jag vill inte att du ska åka."

Eric låg med armarna tätt omkring mig. Han kramade om mig lite hårdare, och borrade in sin ansikte i mitt hår. Det var inte länge sen vi hade kommit hem från vår underbara resa, men Eric hade redan en hel del att göra igen.

"-Och du vet att jag inte vill åka ifrån dig. Men ibland måste man göra saker man inte vill."

"-Jag vet..." Jag kurade ihop mig i hans famn, och drog lite i hans händer som kramade om mig bakifrån. Ja. Ja visste ju det. Men det var så svårt att bara lämna varandra efter att ha tillbringat varenda liten sekund tillsammans i två hela veckor. Eric fortsatte min mening:

"-...och du vet ju att jag snart kommer tillbaka. Då kommer jag inte åka bort förrän efter jul."

"-Mm." Det kändes redan lite bättre när han sa det. När han skulle komma hem skulle vi ha tid igen tillsammans. Han skulle ju såklart fortfarande jobba och sånt, men han skulle vara hemma i alla fall. Jag längtade redan. Vilket egentligen var ganska konstigt eftersom vi fortfarande var tillsammans. Plötsligt kom jag på något.

"-Kommer du ihåg Arianna?" Jag vände mig mot Eric, som så eftertänksam ut.

"-Va?" Jag ryckte på axlarna.

"-Ja... Du vet. Hon den där tjejen, vars föräldrar vi träffade på semestern, en kväll..." En kväll. Men ingen kväll som helst. Den mest underbara kvällen i mitt liv. Jag log när jag tänkte på det, och var tvungen att lyfta upp min vänstra hand för att ännu en gång kolla på ringen som satt på mitt ringfinger. Vilket jag hade gjort tusentals gånger den sista tiden. Jag hade fortfarande svårt att förstå att det verkligen var sant. Vi hade fortfarande ingen om när löftet skulle bli verklighet, men just nu behövde jag inte veta det. Vetskapen om att vi skulle stanna tillsammans för alltid räckte.

Eric såg vad jag gjorde, och sträckte sig efter min hand för att fläta ihop våra fingrar. Ringarna glänste brevid varandra, och jag tittade helt förtrollat på de.



Erics perpektiv:

Jag tittade på våra sammanlänkade händer, och sedan på Milena. Hon kollade fascinerat på ringarna, och jag undrade vad hon tänkte på. Jag kunde inte släppa henne med blicken. Hon var för underbar. Jag kramade om hennes hand en gång till och kysste henne på huvudet.

"-Jag älskar dig." Hon log, och lät sina läppar fara över mitt käkben.

"-Jag älskar dig också."

Jag kände mig plötsligt sorgsen. Det skulle bli så konstigt att vara ifrån henne, även om det bara var en vecka. Jag bet ihop, men lutade mitt huvud mot kudden, som om det skulle kännas bättre i hjärtat då. Det gjorde det såklart inte.

"-Jag saknar dig redan." Jag såg hur hennes ögon blev blanka.

"-Ja. Jag vet inte hur jag ska hålla ut en hel vecka..." Hon avbröt sig, tog tag i mina axlar, och fortsatte: "-Men kom ihåg, sen kan vi vara tillsammans länge. Det sa du ju själv." Jag nickade.

"-Jag vet. Men ändå." Hon kramade om mig, som om hon försökte trösta. Men jag var säker på att hon var lika ledsen som jag.



Milenas perspektiv:

Det kändes som om jag behövde göra något åt det här. Våran sista kväll tillsammans kunde inte bara bestå av att vi var ledsna. Jag kollade på den digitala klockan som stod på nattduksbordet.

23.25

Oj. Jag visste inte att det var så sent. Jag kunde visserligen sova ut imorgon, men Erics flyg skulle gå redan klockan fyra. Jag vände mig mot honom.

"-Vi kanske borde sova. Du måste få lite sömn om du ska upp tidigt." Han log mot mig, fortfarande lite sorgset, men med en kaxig underton.

"-Jag kommer ändå inte kunna sova. Inte så länge du är här." Jag skrattade.

"-Jag kanske borde gå ut och lägga mig i soffan då?" Jag gjorde en ansats att resa mig, men Eric drog snabbt ner mig i sängen igen.

"-Du skulle bara våga", morrade han. Han drog mig tätt intill sig och pressade läpparna mot min panna. Världen började snurra, och jag skrattade lyckligt. Han lät sina händer slinka innanför mitt linne, och sen kände jag bara hans läppar mot mina. Jag kastade armarna om hans hals, och flätade in mina händer i hans hår. Och jag ville aldrig att han skulle sluta. Till slut knde jag förmå mig att säga något.

"-Du... Jag fick plötsligt inte så stor lust att gå till soffan ändå." Han skrattade och kysste mig.

"-Gör inte det då."



*



Jag vaknade av att solen lyste på mig genom persiennerna. Jag gäspade stort, och trevade efter Eric... och möttes av en tom plats där Eric skulle ha varit i vanliga fall. Besvikelsen sköljde över mig. Just det. Jag kollade på klockan.


09.28


Eric satt säkert på flyget nu. Det skulle ha gått ungefär klockan fyra, och jag gissade på att flygresan kanske skulle ta tio timmar. Jag tänkte först sms:a honom, men kom sen på att:

1. Det skulle bli sjukt dyrt.

2. Han skulle ändå inte kunna svara på ett bra tag, eftersom han satt på flyget.


Så jag bestämde mig, eftersom jag ändå inte kunde somna om, att äta lite frukost. Precis när jag skulle gå upp, plingade min iPhone till. Mitt hjärta hoppade till. Tänk om det var Eric. Det var det inte. Det var en sån där nyhet man automatiskt fick om något speciellt hade hänt i världen. Jag orkade inte kolla noga på det, utan gick och satte på TV:n istället. Nyheterna borde hålla på precis nu. Jag hade tur, jag prickade precis in rätt, och fick se nyhetsuppläsarens fejs i rutan.


"-...Och så ett expressmeddelande: Vi har just fått ett meddelande om ett försvunnet flygplan. Flygledartornet på Arlanda fick in information om problem med motorerna efter cirka fyra timmars flygresa, och strax efter bröts radiokontakten. Flyget hade rutten Stockholm-Rio de Janeiro, och avgick från Arlanda klockan 04:03 imorse..."

Mitt hjärta stannade, och jag hörde inte mer... Nej. Det kunde inte vara Erics plan. Det gick så många plan varje dag, det var minimal chans att det skulle vara just det plan Eric hade tagit. Jag sprang snabbt till sovrummet. Jag hittade vad jag letade efter i Erics nattduksbordslåda. Kopiorna av biljetten, där flygnumret, tider och sånt stod. Sen skyndade jag snabbt tillbaka till TV-soffan. Mitt hjärta bultade som en ångmaskin, när nyhetsuppläsaren fortsatte med sitt babbel:

"...Ännu finns inga informationer om överlevande, och anhöriga till offren kommer att kontaktas snarast... " Någon sprang fram och gav honom en lapp, han kollade snabbt på den, och vände sen upp blicken mot kameran igen. "-Vi har nu även fått reda på flygnumret. Rutten var som sagt Stockholm-Rio de Janeiro, och avgick från Arlanda klockan 04.03 imorse..."

Jag kollade på pappret. 04.03. Det var rätt. Jag kunde inte andas. Jag kollade en extra gång på flygnumret, som jag de senaste sekunderna hade lärt mig helt utantill. SKX3997. Plötsligt kom flygnumret upp på skärmen. Jag stelnade till.


Tick.


Tack.


Tick.


Tack.


Det kändes som tiden hade stannat. Jag hörde inte ens klockans tickande längre.

Det var som om numret på TV-skärmen hade etsats fast där. Det var det enda jag såg.



'SKX3997'

---

Så... det var första kapitlet! Kommentera nu vad ni tycker, så blir vi sjuuuuukt glada!! LoveYa!♥/Wanja