Jag kollade på pappret. 04.03. Det var rätt. Jag kunde inte andas. Jag kollade en extra gång på flygnumret, som jag de senaste sekunderna hade lärt mig helt utantill. SKX3997. Plötsligt kom flygnumret upp på skärmen. Jag stelnade till.
Tick.
Tack.
Tick.
Tack.
Det kändes som tiden hade stannat. Jag hörde inte ens klockans tickande längre.
Det var som om numret på TV-skärmen hade etsats fast där. Det var det enda jag såg.
'SKX3997'
1 december, Stockholm:
När jag vaknade lördagmorgonen var mina kinder uttorkade och mina ögon sved. Precis som de senaste fjorton dagarna. Jag hade levt i mörker, jag hade inte gjort något, inte pratat med något, knappt ätit något. Jag hade gråtit mig till sömns i fjorton dagar. För Eric kom inte. Han kom aldrig fram. Jag fick aldrig smset som sa 'jag har landat, resan gick bra, jag älskar dig', för resan gick inte bra. Planet störtade.
Tidningarna skrev nonstop om flygolyckan. Flygplanet hade hittats på botten av havet mitt i atlanten, men ingen fanns kvar i det... Inga människor hade hittats döda, men inte heller några levande. Ingen visste om de överlevt, alla hoppades att de skulle gjort det, men innerst inne visste nog alla att de inte skulle klarat sig mitt ute i atlanten i två veckor. Jag hade nästan tappat hoppet själv nu, fast jag lovat mig själv att inte göra det.
Jag fick ständigt telefonsamtal från mina vänner, min familj, Erics familj, pressen... Alla ville trösta mig. Alla ville väl. Men jag kunde inte bli glad. Inte nu. Det känndes som jag aldrig skulle kunna bli glad igen. Först Marcus, min tvillingbror, sen Eric, den som jag älskade mest på hela jordklotet. Det var mer än jag någonsinn skulle klara av. Eric hade fyllt upp tomrummet efter min bror, och gjort mitt liv levande igen efter olyckan, men vem skulle fylla upp tomrummet efter Eric? Det var omöjligt.
Jag satt mig upp i sängen och torkade av kinderna med det vita täckets ena hörn. Jag kände mig smutsig. Jag hade inte brytt mig om att duscha den senaste tiden. Inte tvätta, städa eller diska heller för den delen... Mitt huvud smärtade och jag drog handen genom mitt rufsiga hår, som jag inte borstat på flera dagar. Jag behövde göra något åt det här.
Jag började med att duscha. Jag hade glömt hur skönt det var att låta det varma vattnet forsa nedför ryggen, men doften av duschtvålen fick mig att få tillbaka det ledsna i mig. Den doftade Eric. Jag kände tårar bränna i halsen men svalde dom snabbt. Jag hade gråtit alldelles för mycket redan.
När jag duschat klart öppnade garderoben på vid gavel och slängde ut alla mina kläder på sängen. Vad skulle jag ta på mig? Inte de smutsiga mjukisbyxorna och den färglösa Gina Tricot-Sale T-shirten. Jag drog på mig ett par tajta jeans med hög midja och stoppade ner en vit blus i den. Sedan blåste jag mitt hår, och blåste bort tårarna från kinderna, som kom ur mina ögon när jag såg uppsättningarna av Erics scenkläder i garderoben.
Efter en rejäl frukost, som jag inte ätit på mycket länge, diskade jag all disk som stod samlad på diskbänken och hämtade dammsugaren ur städskåpet. Jag råkade komma åt metallhantagen med min vänstra hand plingade det till. Ringen. Diamanterna som prydde den blänkte i solskenet som trängde in genom panormafönstrets glasrutor. Det kändes som ett hugg i hjärtat. Ringen, som betydde att vi alltid skulle älska varandra. Tänk om han levde? Tänk om han fortfarande hade på sig ringen? Jag tappade fort hoppet i mina tankar. Antagligen låg ringen rostig på havets botten någonstans om inte en stor fisk svalt den.
Jag svalde tårarna och återgick till städningen, som verkligen behövdes. Jag plockade bort alla chokladpapper från mitt deppätande från soffbordet och golvet, men kunde inte med att plocka bort allt som påminde om Eric. Jag fick inte tappa hoppen helt. Än. Jag fick inte släppa taget. Än.
*
Jag satt utmattad i soffan, när det ringde på dörren. Vem kunde det vara? Trött och med dunkade huvudvärk gick jag för att öppna. Jag orkade inte med fler blombuketter och tröstande ord.
"-Hej, får jag komma in?" Linas ansiktsuttryck var lika känslolöst som mitt.
"-Visst" Hon klev in i hallen och kramade om mig.
"-Jag har saknat dig" Viskade hon tyst, snyftande i mitt öra.
"-Jag har saknat dig också" Jag kände hur tårarna var på väg igen.
Vi gick in och satte oss vid bordet i köket.
"-Vill du ha något att äta?" Jag ställde mig upp och gick mot kylskåpet.
"-Vad finns det?" Lina försökte tränga ur sig ett leende men jag såg att det inte gick så bra.
Jag öppnade kylskåpet. Det fanns knappt någonting och det stank kylskåpslukt. En blandning av sur mjölk och gamla potatisar. Jag tog ut mjölkpaketet.
"-Inte mycket .." Mumlade jag medans jag hällde ut mjölken i diskhon. Den var klumpig och jag fick kväljningar av den sura lukten.
"-Jag har inte handlat på ett tag" Jag stängde kylskåpet igen.
"-Du har inte varit ute någonting va?" Lina såg på mig med ledsna ögon. Jag skakade långsamt och satte mig ner på stolen igen. Lina tog min hand, och såg på ringen.
"-Du måste komma över det här, även om det är svårt, Milena. Vi alla måste göra det." Hon såg på mig och jag såg hur hon försökte dölja tårarna. Eric var ju trots allt hennes bror.
"-Jag vet...men det är bara så jävla svårt" Jag slöt ögonen och blundade hårt. När jag gjorde det flög massor av bilder av Eric förbi. Hans skratt, hans kyssar... Jag kunde nästan höra hans röst i mitt huvud. Jag kunde till och med nästan känna hans doft och hans armar runt om mig.
"-Det är svårt för oss alla, Milena" Hennes ögon var blanka.
"-Jag vet... jag vet..." Jag såg upp på henne.
"-Men han kanske lever" Sa jag tydligt. Hon såg frågande på mig, harklade sig och torkade bort några tårar från kinderna.
"-Lyssna på mig nu. Det är väldigt svårt att säga det. Men han lever inte. Han är död, för fan" Tårar började forsa ner för hennes kinder.
"-Han är fan död!" Nästan skrek hon mellan tårarna, och släppte min hand.
"-Det vet vi ju inte" Jag försökte behålla lugnet i mig men jag kännde hur jag hade svårt att inte tappa taget och bara kasta mig på golvet och skrika.
"-Du vill bara inte veta det!! Eric är död, hans plan störtade, det är bara att förstå, han är död!!" Hon spände blicken i mig och grät förtvivlat. Jag klarade inte av mer. Kom hon hit för att skälla ut mig? Jag ställde mig upp och sprang till sovrummet där jag slängde mig på sängen. Hon fick bara inte säga så, för det fick inte vara sant.
Så, detta var kapitel två! Hur tycker ni att nya novellen blir? :D Tack, tack, tack för alla söta kommentarer på första kapitlet! Vet ni hur glada vi blir?! Puss på er! Som alltid, ju fler som kommenterar, ju snabbare kommer nästa kapitel! NI ÄR BÄST ! Puss o kram /Nina ♥
