At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 3

"-Han är fan död!" Nästan skrek hon mellan tårarna, och släppte min hand.

"-Det vet vi ju inte" Jag försökte behålla lugnet i mig men jag kännde hur jag hade svårt att inte tappa taget och bara kasta mig på golvet och skrika.

"-Du vill bara inte veta det!! Eric är död, hans plan störtade, det är bara att förstå, han är död!!" Hon spännde blicken i mig och grät förtvivlat. Jag klarade inte av mer. Kom hon hit för att skälla ut mig? Jag ställde mig upp och sprang till sovrummet där jag slängde mig på sängen. Hon fick bara inte säga så, för det fick inte vara sant.

---

Tårarna rann och blötte snabbt ner kudden. Jag hörde stolsbenen skrapa i köksgolvet och Lina ställa sig upp.

"-Förlåt, jag... jag" Snart satt hon på sängen och strök mig över ryggen.

"-Förlåt Milena, det är bara så himla svårt för mig nu... med allt. Jag älskade honom, han var min bror" Lina svalde och la sig på rygg brevid mig i sängen.

"-Det är lungt" Hulkade jag. Jag förstod henne. Hon ville ju bara komma bort från all sorg.

"-Jag försöker bara... hela tiden dölja hur ledsen jag är" Hon tog ett djupt andetag. Jag satte mig upp och släppte ut håret som varit uppsatt i en hög knut.

"-Hur är det med Marlene?" Frågade jag Lina som såg sig omkring i rummet.

"-Hon försöker komma över det..." Sa hon tyst och fortsatte:

"-Alla har försökt på tag på dig och frågar hur det är med dig... Du har varit så isolerad på sistonde" Hon såg på mig och rynkade panna. Jag suckade.

"-Jag vet... Jag har inte vetat vart jag ska ta vägen..." Mumlade jag och ställde mig upp. Jag öppnade garderoben där alla Erics scenkläder hängde och kollade menande på dom innan jag stängde igen. Hon nickade.

"-Men du, jag är hungrig... Jag tror du skulle behöva storhandla lite Milena, och att komma ut lite skulle nog inte heller skada" Lina ställde sig upp och var på väg ut mot hallen.

"-Du har rätt"

*

Det kändes konstigt när jag gick ner för trappuppgången. Jag hade seriöst varit väldigt isolerad i lägenheten. Bara suttit hemma hela dagarna och sörjt. Det kändes som en annan tid jag gått ner för stentrapporna, det kändes som något sorts barndomms minne för länge sedan...

"-Så hur känns det?" Klämde Lina ur sig i ett halvt leende och såg på mig. Jag njöt av solstrålarna som lyste mig i ansiktet och luften som blåste genom håret. Känslan var underbar.

"-Bra" Var det ända jag fick ur mig när jag kisade mot den ljusa decemberhimlen. Tänk att det redan var december... Julmånaden.

"-Det var länge sedan du 'såg dagsljus' va?" Lina avbröt mina tankar.

"-Mm, jag antar att man nästan kan säga det" Jag kände hur nästan ett leende letade sig fram på mina läppar. Men bara nästan.

Vi promenerade bort till Ica, där vi tog en rejäl inköpsvagn och gick in i värmen i affären.

"-Vad ska vi köpa?" Frågade Lina när vi kommit in i affären.

"-Allt" Jag log första gången på en mycket lång tid, samtidigt som det sved i hjärtat när jag gjorde det.

Vi gick genom affären och plockade på oss allt som vi kunde tyckas behöva. Plus ett par paket chokladmousse och några redbull. Det kunde gott behövas. Det kändes skönt att Lina hjälpte mig att komma på fötter igen... Jag kunde inte leva ensam i lägenheten hur länge som helst. Då skulle jag nog dö av depression. Men hon påminde mig hela tiden om Eric, och det fick mig att hela tiden vilja gråta.

Flygbladen utanför Ica hade de samma rubriker som de haft de senaste dagarna, men det började avta en aning. Tydligen hade de haft en minnesdag för alla som blev förlorade i flygolyckan på Sergels för ett par dagar sedan, hela fanskaror hade stått och gråtit för Eric. Själv hade jag suttit hemma i soffan och ångestätit choklad. Jag fick nästan lite dåligt samvete. Jag visste att Erics familj och min familj också hade varit där.

"-Var du där?" Frågade jag Lina och pekade på Aftonbladets förstasida.

"-Nej" Hon kollade ner i marken.

"-Inte du heller va?" Hon såg på mig med ledsna ögon.

"-Nej" Sa jag känslolöst och vi började gå hem med två välfyllda kassar var.

*

När vi äntligen kommit innanför dörren med allt var vi trötta och hungriga. Så vi började laga mat. Vi ansträngde oss och lagade saffransrisotto, eftersom dom äntligen börjat sälja saffran i affärerna. Innan december var det svårt att få tag i på Ica.

"-Vad gott det ska bli" Log Lina när hon dukade fram tallrikar och bestick.

"-Mm" Det doftande underbart i köket.

Inte innan jag smakade insåg jag varför det så snabbt föll i mig att laga just risotton. Det var det jag åt kvällen jag och Eric blev tillsammans. Det smakade precis så. Smaken spred sig i munnen och det gjorde ont, när jag tänkte på den magiska kvällen på skärgårsön. Strax efter maten hade vi kysst varandra första gången. Jag mindes precis hans ord när vi satt och åt:

"-Har du någon pojkvän?" 

"-Nej. Och du, är till tillsammans med någon...?" 

"-Nej! Eller jag vet inte..." 

Plötsligt mådde jag illa. Jag vet inte vart det kom ifrån. Jag bara saknade honom så förfärligt mycket, jag ville att han skulle vara här nu - kyssa mig, hålla om mig, säga att han älskar mig... Jag reste mig från stolen och sprang till badrummet där jag gråtande satte mig på toalettlocket med händerna för ansiktet. Jag klarade inte mer.

"-Gumman, är du okej?" Lina stod snart vid min sida och såg på mig med blanka ögon. Jag nickade stumt och torkade hulkande tårarna med en handduk som Lina räckte mig.

"-Förlåt" Sa jag tyst och kramade henne. Tillsammans gick vi ut till köket igen för att fortsätta äta. Tillsammans fick vi lov att klara oss genom allt det här.

*

"-Vi borde gå ut" Sa jag när vi satt i soffan och zappade mellan kanalerna.

"-Va?" Lina såg helt borta ut.

"-Jag sa att vi borde gå ut, dra till nån pub, glömma allt lite" Det gjorde ont att säga det men det var sant.

"-Och det kommer från dig? Bra!" Lina såg plötsligt glad ut och reste sig ur soffan.

*

Klockan började närma sig sju, och det var helt mörkt ute. Svensk vinter. Jag och Lina stod i hallen och gjorde iordning oss för att dra ut på stan för en kväll. Jag kände mig arg på mig själv på något sätt, och något sa mig att jag skulle stanna hemma, men jag kastade bort tankarna och knäppte snabbt knapparna i kappan.

"-Är du redo att gå?" Lina stod i dörröppningen. Jag kastade en snabb blick mot ringen som satt på mitt vänstra ringfinger och viskade för mig själv 'Jag älskar dig alltid Eric, förlåt om jag gör något som är fel nu' innan jag klev ut i trapphuset.

---

SOM TACK FÖR ALLA FINA KOMMENTARER (16 st!!), publicerar vi kapitel tre idag också , som vi egentigen först tänkt publicera imorgon..! Tack så sjukt mycket verkligen, det peppar när ni skriver så fina saker! Fortsätt så bara ;D Puss! /Nina ♥

fan vad grymt !!! men erik får inte vara död :( lägg ut ett nytt snart!!!! <3

upp med det fjärde snart !! det är så grymt skrivet !

jag grät igenom hela kapitlet.

tänk om eric skulle dö på riktigt ! omg, mitt liv skulle vara slut. <3

Herre Gud vad grymt kapitel! Snälla säg att Eric inte är död!! Längtar tills nästa :P Ni är så underbara!! Kramar <3

Det går inte att beskriva med ord hur bra det är!!!

Tack för att ni la upp kapitel 3 längtar sjuuukt mycket på nästa!!!!<3

SJUKT BRA! Åh ERIC! (SNYFT) <3

HERRE GUD, ETT SÅ SORGLIGT KAPITEL!<33 Men jag kunde hindra tårarna denna gången..vänta..nee, det går inte! Ett underbart kapitel<3 LOVED IT!!!! MÅNGA OCH STORA KJAMISAR<33

:D<3

ni ska garranterat bli författare!!!!!!! sjukt bra! men jag tror somsagt inte att Eric dör för om det nu är en novell om eric saade så kan han ju inte dö......... snälla lägg ut många kapitel idag LÄNGTAR!!!!!

Min första novell är ute nu! alla som ser detta, får GÄRNA gå in och kolla :D

Kjam<3

När kommer kapitel 4 längtar ihjäl mej här!!!

Längtar allvarligt ihjäl mig!