"-Bara för en kväll, älskling?" Jag ryckte till när han kallade mig 'älskling', och gjorde mig redo att slita mig loss. Men plötsligt kom jag på något. Det blev vändpunkten. Jag fattade tag i händerna som låg på mina axlar och drog de runt min midja.

"-För att glömma allt." Jag märkte inte att jag hade tänkt högt förrän killen sa:

"-Vad sa du?" Jag bet ihop.

"-Inget." Han log på ett sätt som för mig kändes ondskefullt och drog mig närmare sig.

"-Dåså. Det finns inget att vara rädd för."

Det sista jag tänkte innan mina läppar mötte den främmande killens var: 'Förlåt Eric. Jag vet att du aldrig kommer att förlåta mig, men jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Förlåt."

Det enda jag verkligen kände sen var de salta tårarna som rann nerför mina kinder.

---

Erics perspektiv - två veckor tidigare:

Mackan med ost och skinka var inte särskilt god, förresten var den fortfarande halvfryst, så jag lämnade den halvuppäten. Jag visste att jag ändå skulle få en rejäl middag på hotellet senare, så det spelade egentligen inte så stor roll om jag åt nu. Jag tog en tidning som låg på sätet brevid mig. Det var expressen från kvällen innan. Det var inga särskilda intressanta artiklar, så jag bläddrade bara igenom den snabbt. Plötsligt fångade en liten notis, i hörnet av en sida, min blick.

"Eric Saade och Milena Seger förlovade"

Jag log för mig själv, och skakade samtidigt på huvudet. Hur hade de där tidningsmänniskorna fått reda på det? Jag skummade snabbt igenom notisen...

"...enligt en säker källa skall nu artisten Eric Saade, 21, och hans flickvän Milena Seger, 18, har lovat varandra evig kärlek genom att byta ringar. Paret skall ha setts på ett café tidigare under veckan, då de skall ha fikat och sett väldigt lyckliga ut. Ett vittne säger: '-Ja, de såg mycket förälskade ut, och hade bara ögon för varandra'. Nu undrar så klart alla: När är det dags att skrida fram till altaret? Paret har vägrat att uttala sig om påståendet och ge intervjuer, och..."

Jag skrattade, och skakade än en gång på huvudet. Jag la ihop tidningen på det tomma sätet brevid igen, och kollade ut genom fönstret, ut på molnen och den uppstigande solen. Varifrån fick tidningarna allt ifrån? Visst, själva påståendet var ju sant, men för det första hade vi inte ens varit på café sedan hemkomsten, för det andra hade ingen försökt nå oss än. Aja, det skulle väl förbli ett mysterium...

Jag avbröts i mina tankar av en röst som kom ur högtalarna. Jag spetsade öronen och försökte höra vad som sades genom det ständiga bruset.

"...Hallå, det är kapten som talar. Vi har olyckligtvis fått problem med en av våra motorer, och kommer att bli tvungna att göra en nödlandning på havet. Vi ber alla passagerare att behålla lugnet. Flytvästar finns under era säten..."

Jag började känna mig lite orolig, men föste snabbt bort de tankarna. Det skulle säkert gå bra. Piloterna var väl utbildade till sånt. Hoppades jag...


*


Det visade sig... att det inte alls skulle gå så bra. Fast det visste jag förstås inte då, än. Så jag satt kvar och försökte ta det lugnt. Jag förstod såklart att jag inte på några villkor skulle komma fram till Rio ikväll. Inte alls. Men jag försökte att inte fokusera på det. Helst skulle jag ha velat ringa Milena, men det gick ju inte, inte minst för att det inte var tillåtet att ringa på flyget. Förresten tror jag inte att det här var den bästa tidpunkten att ringa henne på. Hon var nog inte vaken, och skulle troligen bli ganska upprörd om hon fick reda på vad som just höll på att hända... Eller, ja... Hon skulle nog snarare få en panikattack eller något sånt...




Plötsligt hörde jag en kraftig smäll, och ett par sekunder senare känden jag stöten genom kroppen. Jag kollade förskräckt ut genom fönstret. Nej, vi var fortfarande uppe i luften. Det var inte vattenytan vi hade slagit i. Men vad var det då som hade hänt? Jag förstod inte riktigt. Jag kollade snabbt ut genom fönstret för att försöka avgöra avståndet till vattenytan...

Då såg jag det. Jag kunde knappt andas när jag såg förödelsen. Nästan hela vingen på min sida av flygplanet var svart, och det glödde lite om den, här och var. I nästa sekund såg jag ett starkt ljus utanför fönstret, och förstod vad som hade hänt.


'Blixten har slagit ner i vingen'


Jag kunde inte tänka. Vi skulle störta. Jag hann inte känna någon panik, utan bara tomhet. Jag hörde hur andra, bakom och brevid mig, nu hade upptäckt samma sak, som jag redan sett. Skrik och rop på hjälp hördes lite överallt ifrån. Det var såklart förgäves. Vi skulle dö. Allihop. Jag kände hur planet ändrade riktning och hur min rygg trycktes mot ryggstödet, och såg genom fönstret havet som närmade sig med allt större hastighet. Jag fäste min blick på mitt vänstra ringfinger och strök över ringen, innan jag förde handen till hjärtat och bad en stilla bön. Det sista jag tänkte innan planets nos träffade vattenytan var:

'Snälla, låt Milena få leva ett långt och lyckligt liv. Och låt henne få veta att jag älskar henne. Det får hon aldrig glömma. Vad som än händer med mig.' Jag gjorde en paus. 'Jag älskar dig. För alltid.'

---

......  

KOMMENTERA!! LoveYa/Wanja♥