"-RINGEN!!!" Jag kunde inte tro det. Den var lite smutsig och tilltygad, men hade inte tappat sin glans. Man kunde fortfarande lätt se att det var den. Jag skrattade lyckligt, och trädde på den på mitt vänstra ringfinger. Smärtan som följde när jag rörde axeln märkte jag inte ens av. En varm våg strömmade igenom min kropp, och det kändes som om jag redan hade börjat läka, endast genom detta lilla föremåls beröring. 

Nej.

Jag tänkte aldrig ge upp hoppet. 

Jag förde munnen mot ringen, och viskade, med en röst, tyst men full av lycka: 

"-Jag kommer tillbaka, älskling. Jag kommer tillbaka."

---

Jag vaknade morgonen därpå, lite bakis, men ändå med hela gårdagskvällen i detaljerat minne. Lina mndes dessto mindre ...

"-Godmorgon" Sa jag när jag kom in i köket där Lina redan satt.

"-Hej! Sovit gott?" Hon log.

"-Nja, bättre än de senaste nätterna... men jag vet fortfarande inte om man kan kalla det bra" Mumlade jag och gick och öppnade kylskåpet. Jag plockade ut den färdiga pannkakssmeten och la en smörklick i stekpannan. Det var inte alls lika kul att steka pannkakor som när Eric brukade vara med. Jag tänkte fortfarande på honom. Varje sekund.

"-Vill du ha pannkakor?" Frågade jag Lina som satt och smuttade på en kopp varm choklad.

"-Jättegärna" Sa hon och fortsatte sedan med rynkad panna.

"-Har du lika ont i huvudet som jag har?" Hon drog ena handen genom håret.

"-Lite kanske..." Jag hade faktiskt inte känt efter riktigt.

"-Och du... Jag kan inte stanna hur länge som helst... för jag måste hem till Helsingborg idag" Hon kollade ner i golvet. Jag visste att det skulle bli tomt utan henne. Man kanske skulle hitta på något med sina vänner, för en gångs skull?

*

När vi ätit frukost och Lina packat ihop sina få saker gick det snabbt tills hon var borta.

"-Ska jag inte beställa taxi ändå? Det är ju så kallt!" Sa jag en tredje gång men hon skakade bara på huvudet.

"-Säkert?" Jag sneglade på Lina och sedan på det kalla vädret utanför fönstret. Hon log bara, kramade om mig och sa hejdå.

När Lina gått var lägenheten lika tom som innan. Den annars mysiga lilla lägenheten kändes kall och ensam. Jag gick runt, full av tankar, men samtidigt så tom. Det kändes på något sätt obekant, som om jag var på en visning för lägenheten eller så. Allt var så annorlunda när Eric inte var här. Jag gick in i musikrummet. Gitarren stod lutad mot hyllan med alla papprena och noterna, och på keyboarden låg en mic. Jag satte mig på den välbekanta lilla oranga stolen och tog gitarren i knät... På notstället framför stod det par notpapper... Jag hade inte hört låten förut.

Innan jag ens han tänka så mycket på det började jag försöka ta ut akorden och testade att sjunga texten långsamt... Låten var inte färdig. Det fattades ett slut.