At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 9

Innan lunch vek jag ihop pappret med texten och ackorden, den färdiga låten. Jag hade inga som helst talanger inom låtskrivning, men jag gjorde det till honom... Till Eric som aldrig skrivit klart den vackra låten. Jag visste att han börjat på den innan han åkte, och sagt, att när han kommer tillbaka skriver han klart den. Men han kom ju inte. Skulle han någonsin komma? Tanken slog mig och jag lade ner gitarren i sitt fodral igen.

Jag kastade en blick mot högen utskrivna papper som låg på keyboarden. Där fanns en bild av covern på Saade Volym 2 som skulle utkommit för två dagar sedan - men det kom ju inte ut, Roxy Recordings och Thomas hade antagligen tappat hoppet om att det skulle bli något... Innan jag visste ordet av, hade jag slagit Thomas nummer på min Iphone - och väntade på att han skulle svara.

---

"-Lingman" Svarade han efter fem signaler. Det var så länge sedan jag hört hans röst. Den lät trött.

"-Hej .. eh .. det är Milena .. Seger" Jag var osäker på hur bra han skulle veta vem jag var.

"-Milena, hur är det med dig?" Sa han med en röst full av medlidande.

"-Jag vet inte riktigt .. jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen menar jag men .." Jag suckade och fortsatte:

"-Jag har en god nyhet, om man kan säga så .. Ni måste ge ut Saade volym 2, även om Eric inte kommer tillbaka, ni måste" Jag var lite nervös på hur han skulle reagera.

"-Men den sista låten fattas ju" Han suckade djupt.

"-Inte längre .. den är klar .."

"-Vad menar du Milena?"

"-Låten. Det är färdig nu" Jag fick ett leende på mina läppar.

"-Så du har skrivit klart den?" Jag hörde glädjen som började ta över tröttheten i hans röst.

"-Ja .." Jag log för mig själv.

"-Kan du komma förbi vid studion senare idag?" Jag hörde prasslande från papper.

"-Javisst, jag kommer om en stund... ska bara äta något" Mumlade jag och plockade ihop papprena med noterna.

"-Bra, vi ses!" Sa han glatt och la på.

Jag kände mig nöjd.

*

Erics perspektiv, långt borta:

Jag hade varit i ungefär två veckor på ön nu. Till min förvåning hade jag upptäckt att den faktiskt var mycket större än jag hade väntat mig, och skogen som jag först hade trott var en liten dunge av träd verkade vara flera hundra meter djup.

Jag kunde ju inte precis säga att jag hade det bra. Tvärtom. Det hade varit väldigt svårt att hitta mat under de här senaste två veckorna, och jag hade magrat en hel del. Jag försökte att inte tänka på det för mycket, men jag kunde inte undkomma tanken på att jag måste se ut som ett skelett. Men vad kunde jag göra åt det? Ibland kunde jag ha tur, och hitta någon enstaka frukt - som jag oftast inte visste vad det var - eller bär som gav mig lite energi. Annars var jag tvungen att livnära mig på rötter som jag först befriade från jord genom att tvätta de i havet, och sen hängde upp de att torka i någon låg palm. Visst, det fanns kokosnötter, men hur skulle jag komma åt de? Jag kunde inte komma up i träden, och när någon väl hade ramlat ner kunde jag ändå inte öppna de.

Så nu, efter två veckor... jag kände att jag inte skulle klara mig länge till. Jag hade inte mycket energi kvar i kroppen, och det enda som höll mig vid mod var ringen som satt och glänste, lika vackert som alltid, på mitt magra finger. Den var det enda som fortfarande gav mig ett hopp om allt skulle ordna sig. Allt skulle gå bra. Någon gång, på något sätt skulle jag komma tillbaka. Komma hem. Få återse Milena.

Det värkte i mig när jag tänkte på henne. Jag tänkte på att hon måste väl leva vidare sitt liv hemma i Sverige, i Stockholm.

Trodde hon att jag var död? Det gjorde hon nog. Hade hon träffat någon ny? Det gjorde ont i mig när jag tänkte på det. Tänk om... Hon hade glömt mig? Nej. Det trodde jag inte. Men kanske...?

Nej. Jag skakade bort tanken ur huvudet.

*

Jag bestämde mig för att ta en promenad på stranden, för att bli av med alla oroliga tankar som malde i mitt huvud. Jag lät mina fötter vada genom vattnet i vattenbrynet, som kylde ner mina bara ben.

Jag var så inne i tankarna att jag inte såg papplådan som långsamt närmade sig mig. Så när den stötte emot mitt ben - jag hade vant mig så pass mycet vid smärtan att jag inte brydde mig längre - hoppade jag till. Sen såg jag vad det var, och det tändes ett hopp i mig. Tänk om där fanns något som kunde hjälpa mig att komma hem. Eller fanns det mat? Kläder?

Till min besvikelse var det enda jag såg ett papperskuvert i botten, nedblött av det inkomna vattnet. Jag suckade, men tog upp det och öppnade det. Inuti fanns... en fällkniv! Och ett sånt där elddon. Jag överraskades när jag fick syn på "SAS"-loggan på kniven. Va? Sen såg jag att samma logga fanns både på Kuvertet och på lådan.

Det slog mig att den måste ha kommit från det sjunkna planet. Säkert en första hjälpen-grej eller nåt. Jag log för mig själv. Jag visste precis vad jag skulle använda den till.

Kokosnötterna.

Jag joggade snabbt upp mot skogsbrynet, och stannade framför en palm. Jag kollade upp mot nötterna, som hängde där, kanske femton meter upp, precis under bladen. Jag funderade ett tag, och tog sen upp en sten från marken, och vägde den i handen en stund. Sen, med ett ryck, slungade jag iväg stenen, upp mot kokosnötterna. Den missade. Jag tog upp en till. Den missade också. Äh. Det här skulle aldrig funka.

Jo. Jag skulle få ner den där himla nöten. Jag väntade en stund, och lutade mig ner, och tog upp en trekantig, hård sten. Jag tog ett djupt andetag, kisade upp mot toppen av palmen för att kunna avgöra den perfekta kaststräckan, tvekade kort, och slungade sen iväg den mot nöten. Jag var helt säker på att den skulle missa. Så när kokosnöten landade med en dov duns framför mina fötter, blev jag väldigt förvånad. Först stirrade jag bara på den, som om jag inte riktigt kunde fatta att den verkligen låg där. Men när jag fattade det, kastade jag mig över den.

Jag tog fram fällkniven, och skar ett djupt snitt i nöten - som tur var var det inte den där hårda, bruna sorten som man typ måste köra över med ångvält för att krossa, utan en mjukare, grön sort. Jag förde nöten mot munnen, och började dricka ivrigt av saften som rann ur hålet jag hade skurit upp. Jag struntade i att den var lite sur, och att nöten kanske var lite omogen. Jag brydde mig inte. Allt var bättre än torra rötter och saltvatten.

Jag kände sakta men säkert hur energi fyllde min kropp. Jag kände mig bättre än jag någonsin hade gjort de två senaste veckorna. Jag märkte inte ens av smärtan i min vänstra sida längre.

*

Nu när jag kände mig bättre... kom jag på att jag kanske skulle utforska ön lite. Fast jag hade haft två hela veckor på mig hade jag inte ens tänkt tanken att göra det tidigare. Jag hade inte haft orken. Hur som helst, det var definitivt på tiden att göra det.

Så fort jag hade kommit längre in i den täta skogen, märkte jag att den var ännu större än jag hade trott. Mycket större. Jag hoppades att jag skulle hitta tillbaka till stranden. Om det nu skulle spela någon roll.

Jag strosade omkring en stund, och såg plötsligt... något som skulle förändra allt.

---

Kände att det blev extremt fantasilöst nu... förlåt:S  Men iaf, bara så ni vet skrev Nina den första - och den bra - delen, så jaja... Men iaf, Kommentera!!!:D LoveYa/Wanja♥

Jag tyckte det var bra endå! Längtar till nästa! ;)

GUD VA BRA!!! den var JÄTTE bra ändå!!! :D LÄNGTAR NÅT SJUKT GRYMT MYCKET TILL NÄSTA<333

STORA KJAMAR!!<3

Det var jättebra! Gud va spännande! LÄNGTAR sjukt mycket tills kapitel 10! <3 NI är grymma, det är ni verkligen! :D

VET NI HUR BRA NI ÄR? JAG KAN SVÄRA PÅ DET SÅPIP BRA VILL INTE SKRIVA ORDEN JAG TÄNKER MED DE ÄR JÄTTE BRA:D

Får nästa alltid ett cp ryk när jag ser att det har kommit ett nytt kapitel:D

VET NI HUR BRA NI ÄR? JAG KAN SVÄRA PÅ DET SÅPIP BRA VILL INTE SKRIVA ORDEN JAG TÄNKER MED DE ÄR JÄTTE BRA:D

Får nästa alltid ett cp ryk när jag ser att det har kommit ett nytt kapitel:D

ni säger att ni var trötta och att kapitlet blev fantasilöst... ändå skriver ni somvanligt sjuuuukt mkt bättre än mig!!!!! MER MER MER

lägg ut ett nytt snart!!!!! det e sååååååå spännande!!!!! :D <3