So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 12
"-Nej!", och sträckte mig efter honom. Jag skrattade högt.
"-Ta mig då!" Jag sprang efter honom, men han var snabbare än mig. Han märkte det och väntade in mig, och tog emot mig med en kram när jag rusade rakt in i hans armar. Han kysste mig igen. Den här gången behöll han mig länge i sina armar och jag jag kunde bara tänka, att här, här ville jag stanna för alltid...
Dagen hade varit underbar. Vi gick tillsammans till båten och lossade den från bryggan. Det var nästan helt mörkt nu. Det enda man såg var ljusen från Stockholm, långt borta.
Jag satt insvept i en filt på motorbåten och ibland skvätte det upp lite svalt vatten på mig. Eric styrde. Jag skulle aldrig klarat det i det här mörkret ...
"-Det är något fel med båten ..." Mumlade Eric.
Jag hann inte säga något mer innan jag hörde ett obehagligt skrapande ljud, Eric svor lågt och båten med ett ryck stannade till. Jag hann inte tänka utan stöttes mot kanten av båten och ramlade ner i vattnet.
"-Eric, hjälp!" Jag fick bara ur mig ett skrik så tyst som en viskning. Vattnet var kallt, jag kände mig yr och allt var så mörkt omkring mig.
Eric's perspektiv:
Allt gick snabbt. Båten stötte emot klippan, båten stötte till, och jag klamrade mig fast vid ratten för att inte ramla omkull. Jag såg inte mycket, det var mörkt ute nu.
Plötsligt insåg jag att Milena inte satt där hon gjorde för några sekunder sedan.
"-Milena!!" Ropade jag förskräckt och såg mig omkring. Ingen där.
Jag sprang till kanten, och såg henne ligga i det kalla vattnet. Ögonen var halvt öppna det blödde från hennes bakhuvud. Jag tänkt ingenting, utan slet av mig t-shirten och dök i vattnet. Det var verkligen kallt.
Jag tog henne i mina armar och fick tillslut upp henne på båten. Hon var medvetslös.
"-Milena, prata med mig! Säg något! Milena!" Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte pumpa ur vatten ur hennes lungor. Det hade slutat blöda från hennes huvud men hennes läppar och ögonlock var blåa av det kalla vattnet. Jag försökte förtvivlat få av henne de blöta kläderna, och lindade in henne i en filt. Den enda tanken i mitt huvud var: - Jag måste få henne att vakna!
Milenas perspektiv:
Långsamt öppnade jag ögonen. Vart var jag? Jag kände mig lite yr, kall, och det smärtade från mitt bakhuvud. Jag försökte lyfta huvudet, men jag kom ingen vart. Jag såg mig omkring. Tätt brevid mig låg Eric med händerna för ansiktet. Grät han?
"-Eric?" Fick jag ur mig i en hes, tyst viskning.
Han såg på mig stort innan han omfamnade mig, som om han inte hade sett mig på flera år.
"-Milena ... Du lever" Sa han tyst och jag kände hans leende i orden.
"-Ja ... Det är ju klart" Sa jag förvirrat och fick ur mig ett:
"-Vad händer?"
"-Du, du, ramlade ner i vattnet, när båten gick på grund, och du slog i ditt huvud" Eric satte sig upp och tog mig i sin famn. Jag såg mig förvirrat omkring.
"-Hur mår du?" Frågade han och släppte inte min blick.
"-Bra, antar jag. Känner mig lite yr och kall bara. Annars är det väl bra" Jag förvånade mig själv att min röst fått tillbaka sin vanliga karaktär.
"-Åh, Milena, tack för att du lever" Han kysste min panna.
En stund senare hade Eric i mörkret fått igång båten igen, som tydligen inte skadads så värst. Den åkte långsamt vidare mot hamnen. Jag satt hela tiden i Erics knä, och tryckte mitt ansikte mot hans bröst, medans han styrde in till hamnen.
"-Vill du ha min t-shirt?" Frågade han mig, när vi skulle gå av.
Jag insåg att det nog inte var så praktiskt att gå till bilen i bara underkläder, så jag tackade ja och knöt en filt om benen. Han granskade min übersnygga outfit och skrattade, men blev sedan allvarlig:
"-Är du säker att vi inte ska ta oss till sjukhuset?" Frågade Eric mig för säkert femte gången, för att försäkra sig om att jag var okej.
"-Nej, seriöst, jag är okej" Sa jag och han lyfte mig av båten och log.
"-Jag kan gå själv!" Skrattade jag när han började bära mig mot bilen.
"-Försök inte! När man har chansen att bära dig tar man den ..." Vi skrattade och han kysste mig mjukt.
Ohh, spännande ... :D ♥ Såsåså avis! Kommer ett till kapitel imorgonbitti, vi kommer att resa bort över helgen, men fixar lite tidsinställda kapitel! PoK /Nina
"-Ta mig då!" Jag sprang efter honom, men han var snabbare än mig. Han märkte det och väntade in mig, och tog emot mig med en kram när jag rusade rakt in i hans armar. Han kysste mig igen. Den här gången behöll han mig länge i sina armar och jag jag kunde bara tänka, att här, här ville jag stanna för alltid...
Dagen hade varit underbar. Vi gick tillsammans till båten och lossade den från bryggan. Det var nästan helt mörkt nu. Det enda man såg var ljusen från Stockholm, långt borta.
Jag satt insvept i en filt på motorbåten och ibland skvätte det upp lite svalt vatten på mig. Eric styrde. Jag skulle aldrig klarat det i det här mörkret ...
"-Det är något fel med båten ..." Mumlade Eric.
Jag hann inte säga något mer innan jag hörde ett obehagligt skrapande ljud, Eric svor lågt och båten med ett ryck stannade till. Jag hann inte tänka utan stöttes mot kanten av båten och ramlade ner i vattnet.
"-Eric, hjälp!" Jag fick bara ur mig ett skrik så tyst som en viskning. Vattnet var kallt, jag kände mig yr och allt var så mörkt omkring mig.
Eric's perspektiv:
Allt gick snabbt. Båten stötte emot klippan, båten stötte till, och jag klamrade mig fast vid ratten för att inte ramla omkull. Jag såg inte mycket, det var mörkt ute nu.
Plötsligt insåg jag att Milena inte satt där hon gjorde för några sekunder sedan.
"-Milena!!" Ropade jag förskräckt och såg mig omkring. Ingen där.
Jag sprang till kanten, och såg henne ligga i det kalla vattnet. Ögonen var halvt öppna det blödde från hennes bakhuvud. Jag tänkt ingenting, utan slet av mig t-shirten och dök i vattnet. Det var verkligen kallt.
Jag tog henne i mina armar och fick tillslut upp henne på båten. Hon var medvetslös.
"-Milena, prata med mig! Säg något! Milena!" Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte pumpa ur vatten ur hennes lungor. Det hade slutat blöda från hennes huvud men hennes läppar och ögonlock var blåa av det kalla vattnet. Jag försökte förtvivlat få av henne de blöta kläderna, och lindade in henne i en filt. Den enda tanken i mitt huvud var: - Jag måste få henne att vakna!
Milenas perspektiv:
Långsamt öppnade jag ögonen. Vart var jag? Jag kände mig lite yr, kall, och det smärtade från mitt bakhuvud. Jag försökte lyfta huvudet, men jag kom ingen vart. Jag såg mig omkring. Tätt brevid mig låg Eric med händerna för ansiktet. Grät han?
"-Eric?" Fick jag ur mig i en hes, tyst viskning.
Han såg på mig stort innan han omfamnade mig, som om han inte hade sett mig på flera år.
"-Milena ... Du lever" Sa han tyst och jag kände hans leende i orden.
"-Ja ... Det är ju klart" Sa jag förvirrat och fick ur mig ett:
"-Vad händer?"
"-Du, du, ramlade ner i vattnet, när båten gick på grund, och du slog i ditt huvud" Eric satte sig upp och tog mig i sin famn. Jag såg mig förvirrat omkring.
"-Hur mår du?" Frågade han och släppte inte min blick.
"-Bra, antar jag. Känner mig lite yr och kall bara. Annars är det väl bra" Jag förvånade mig själv att min röst fått tillbaka sin vanliga karaktär.
"-Åh, Milena, tack för att du lever" Han kysste min panna.
En stund senare hade Eric i mörkret fått igång båten igen, som tydligen inte skadads så värst. Den åkte långsamt vidare mot hamnen. Jag satt hela tiden i Erics knä, och tryckte mitt ansikte mot hans bröst, medans han styrde in till hamnen.
"-Vill du ha min t-shirt?" Frågade han mig, när vi skulle gå av.
Jag insåg att det nog inte var så praktiskt att gå till bilen i bara underkläder, så jag tackade ja och knöt en filt om benen. Han granskade min übersnygga outfit och skrattade, men blev sedan allvarlig:
"-Är du säker att vi inte ska ta oss till sjukhuset?" Frågade Eric mig för säkert femte gången, för att försäkra sig om att jag var okej.
"-Nej, seriöst, jag är okej" Sa jag och han lyfte mig av båten och log.
"-Jag kan gå själv!" Skrattade jag när han började bära mig mot bilen.
"-Försök inte! När man har chansen att bära dig tar man den ..." Vi skrattade och han kysste mig mjukt.
Ohh, spännande ... :D ♥ Såsåså avis! Kommer ett till kapitel imorgonbitti, vi kommer att resa bort över helgen, men fixar lite tidsinställda kapitel! PoK /Nina
Kommentarer
Postat av: Olivia älskar Eric Saade
Naaaaaaaaj, asså fan vad avis jag är på den där tjejen! <3
Postat av: Josefin
JA FY KATTEN va avis jag är! Hade verkligen inte suttit fel att vara Milena ;) <3 SKITBRA stories asså! Man ser allt framför sig HELA tiden och det e ett bra tecken.
Trackback
