"-Jag kommer sakna dig när du har konserter" Sa jag när vi låg brevid varandra i den breda sängen i mörkret.

"-Milena, jag kommer sakna dig också, mer än du anar, men som tur är det bara ett par dagar" Sa han och flätade in sina fingrar i mina.

"-Mm" Jag makade på mig så att jag låg tätt intill honom.

"-Du är underbar" Viskade Eric i mitt öra och kysste mig. Vi kysstes länge, och innan jag somnade fick jag ur mig ett tyst:

"-Jag älskar dig"

---

EN VECKA SENARE

*

"-Ja, må hon leva, ja, må hon leva..."


Jag väcktes av en helt underbar röst. Jag var egentligen trött, men ville verkligen inte sova vidare. Jag kunde inte öppna ögonen än, men log och skruvade lite på mig. Sen kände jag ett par mjuka händer om mitt ansikte och ett par ännu mjukare läppar mot mina. Jag blev plötsligt klarvaken och öppnade ögonen. Jag såg rätt in i ett par underbara bruna ögon som log mot mina. Jag flätade in mina fingrar i hans hår och drog honom närmare mig. Han höll sig tillbaka lite för att retas, men lät mig sedan dra ner honom på sängen. Han kysste mig en lång stund, och lyfte sedan huvudet för att kolla mig i ögonen. Han log och skrattade åt mitt ansiktsuttryck när han satte sig upp.

"-Grattis på födelsedagen" Han smekte mig mjukt över kinden, och kysste mig på pannan.

Jag kunde inte hejda mitt enorma leende, och ett lyckligt skratt slank ur min mun.

"-Tack" Han skrattade och jag kunde inte låta bli att tänka på hur lycklig jag var att han var min. Det var seriöst som i en dröm. Tänk. Nu var jag arton år. Mitt liv hade förändrats så himla mycket på bara några få veckor. Det var inte länge sen jag hade stått där bland alla övriga skrikande fans och tittat upp mot Eric Saade som uppträdde med Made of Pop på Grönan. Det var inte länge sen jag hade stått där efter konserten och varit sur eftersom jag inte skulle få någon autograf att sätta upp i taket brevid affishen. Affishen som jag brukade kolla på varje kväll innan jag somnade. Jag brukade låtsas att de där bruna ögonen kollade rakt på mig och att den underbare killen på affishen verkligen visste att jag var hans största fan i hela vida världen. Och det var jag ju då. Just det. Bara ett fan. Och nu var han min. På riktigt. Jag kunde seriöst inte fatta det. Jag återvände till verkligen och kollade in i de där underbara bruna ögonen som jag drömt om så länge.

"-Vad tänker du på?" Han lade huvudet på sned och jag försjönk i hans blick. Jag glömde tydligen bort att jag skulle svara, så efter en stund fortsatte han:

"-Ibland önskar jag att jag kunde läsa dina tankar..." Han skrattade smått och jag tänkte att det var nog bra att han inte kunde det, det skulle vara alldeles för pinsamt...

"-Jag tänkte bara..." Jag tvekade.

"-Vaddå?" Han log. "-Du kan berätta allt för mig."

"-Jag vet." Jag kände absolut ingen tvekan. " Jag tänkte bara... på hur glad jag är att du är min"

Han tog mina händer och skrattade.

"-Jasså?" Han log retsamt. "-Jag var ganska säker på att det var du som var min". Jag kastade löst en kudde på honom, men kurade sen ihop mig i hans knä.

"-Det också...", mumlade jag med örat mot hans mage. Jag kunde känna hur hans bröstkorg skakade när han skrattade, och kunde inte låta bli att skratta själv. Plötsligt reste han sig och sa:

"-Vänta lite. Jag har nåt till dig."

"-Till mig?" Jag kunde inte dölja min nyfikenhet. Han kollade finurligt på mig och sa:

"Ja, det är ju din födelsedag!" Han log stort. Han gick ut i vardagsrummet och kom strax tillbaka med ett litet paket i händerna. Jag kollade med stora ögon på det och frågade ännu en gång:

"-Är det till mig?" Han skrattade och rufsade mig löst i håret.


Erics Perspektiv

Hon kollade på mig med stora ögon som ett litet barn på julafton och jag kunde inte låta bli att le när hon en gång till frågade:

"-Är det till mig?" Jag rufsade henne löst i håret och skrattade.

"-Ser du någon annan?" Jag låtsades kolla mig omkring och hon fnissade. Jag gick fram till henne och satte mig brevid henne på sängen.

"-Jag lovar. Det är till dig". Hon log, och jag kollade på hennes ansikte. Hon var så himla vacker. Jag kunde inte minnas att jag hade älskat någon nånsin som jag älskade Milena. Aldrig nånsin.

"-Här." Jag placerade det lilla paketet i hennes hand och hon började försiktigt öppna det. Jag log. Hoppades att hon skulle tycka om det. Hon hade snart fått av allt papper och höll i en liten ask. Hon kollade förväntansfullt på mig och jag nickade åt henne.

"-Öppna den!" Hon kollade leende på mig en gång till innan hon öppnade asken.


Milenas perspektiv

Jag kunde inte tro mina ögon. Det var det vackraste smycke jag nånsin sett. Eller det var egentligen två, för att vara exakt. Men iallafall. Kedjan var gjord av små, små metallringar som löpte runt i en cirkel, med ett spänne i mitten. Längst ner på halsbandet fanns en berlock. När jag såg den kunde jag inte sluta titta. Den hade formen av ett E och var täckt med flera pyttesmå diamanter. Från långt håll såg det ut som silver, men när man kollade närmare kunde man se hur de var ordnade brevid varandra. I samma ask låg ett till likadant halsband, men den här berlocken hade formen av ett M. Jag kollade upp på Eric, och hans ögon glittrade. Han tog halsbandet med berlocken E ifrån mig och fäste den om min hals. Jag höll upp den lite så att jag kunde kolla på den.

"-Den är så himla vacker...", fick jag ur mig.

"-DU är vacker", viskade han. Han fäste halsbandet med berlocken M runt sin egen hals, och tog sen mina händer i båda sina.

"-Så att du alltid ska veta att vi hör ihop." Han kollade mig djupt i ögonen. Jag kände hur tårarna ofrivilligt började rinna.

"-J-jag älskar dig!!", snyftade jag fram. Han kollade oroligt på mig.

"-Blev du inte glad?" Han såg lite sårad ut, och jag skyndade mig att säga:

"-Jo!!! Det var ju det jag blev." Jag skrattade genom tårarna. "-Jag blir bara rörd så himla lätt!"

Han tog mig i famnen så att jag låg i hans knä och kollade upp mot honom.

"-Och jag älskar dig. Du skulle bara veta hur mycket..." viskade han, och böjde sig ner för att kyssa mig. Jag flätade in fingrarna i hans hår och drog honom närmare. Mina fingrar letade sig in under hans tröja och jag pressade händerna mot hans bröstkorg. Han verkade lika ivrig som jag, och virade armarna om mig midja.

'Jag älskar dig!' Jag kunde inte sluta tänka det, och när han efter en lång stund ofrivilligt släppte mig ur sitt grepp för att istället lyfta upp mig var det precis det han sa:

"-Jag älskar dig." Han började bära mig bort mot köket, och jag frågade, fortfarande lite yr efter kyssen:

"-Vart ska vi?" Han skrattade och kysste mig på pannan.

"-Är du inte hungrig? Tänkte att du kanske behövde lite födelsedagsfrukost?" Jag hade inte tänkt på det innan, men nu kände jag hur min mage kurrade. Han hörde det också, och skrattade.

"-Jag tänkte väl det."

*

Köksbordet var dukat med en massa goda saker, och mitt i stod en liten tårta med några ljus runt. På tårtan var ett hjärta av glasyr, och i hjärtat var skrivet: "Milena". Jag var nära att börja låta tårarna rinna igen, men tvingade mig själv att skärpa mig och kollade istället upp på Eric. Han såg stolt ut.

"-Har du gjort allt det här? För mig?" Han skrattade smått och nuddade min nästipp med sin.

"-Allt för dig, min dam." Jag fnissade åt hans replik, och bad sen om att få komma ner. Han satte ner mig på en av stolarna, och satte sig mitt emot.

"-Det är bara att hugga in" Och det gjorde jag. Eric matade mig med tårta och vi fnissade när jag fick en stor gräddklick på nästippen. Efter ett tag var jag jättemätt, men maten var inte slut på långa vägar.

Jag lutade mig över bordet och gav Eric en puss. Han kollade på mig med lekfulla ögon, och jag måste le. Jag gav honom en puss till, på näsan.


"-Tack. Det här har varit min bästa födelsedag nånsin!". Men inom mig visste jag att det här var bara början.

---

Wihiii;D♥ Vad tycker ni?? Kommentera!!/Wanja