"-Ojdå, det börjar bli lite privat!" Edin stod några meter ifrån oss men Eric sträckte bara ut handen mot honom och jag kände hur han log när vi kysstes.

---

Edin skrattade och gick iväg, bort till resten av dansteamet, som diskuterade någonting. Eric höll om mig en lång stund, och plötsligt kom jag att tänka på en sak.

"-Blir du seriöst aldrig nervös? Det är ju herregud flera tusen människor därute!" Jag sneglade bort mot skynkena som bara var några decimeter ifrån oss. Han skrattade och kollade upp i taket.

"-Jo, alltid. Men det glömmer jag ganska snabbt när jag är ute på scenen, när showen är igång. Märks det inte på mig?" Han log lite blygt. Jag log mot honom och flätade in mina fingrar i hans. 

"-Det märks faktiskt inte alls. När du uppträder verkar du som om du aldrig skulle göra något annat i ditt liv än att stå på scen." Han log mot mig och sa kaxigt:

"-'Något annat'? som det här till exempel?" Han lutade sig ner och gav mig en djup kyss. Plötsligt hörde vi en röst som skrattade:

"-Hörru, kan du inte släppa ifrån dig bruden ett litet tag i alla fall? Det är dags för soundcheck snart..." Jag kollade upp och såg Kevin som försökte låta bli att skratta. Jag rodnade och tog ett millimetersteg bort från Eric, rädd att vi hade gått för långt. Det fanns ju ändå en hel del annat folk här. För att vara mer precis ett par tusen ungefär... Fast till skillnad visste de inte om nånting. Inte än iallafall. Jag undrade hur...

"-Aldrig!" Eric virade armarna tätt omkring mig och avfyrade ett sånt där typiskt kaxigt kill-leende mot Kevin. Kevin skrattade och boxade Eric på armen.

"-Haha, nämen seriöst, det ska vara soundcheck om..." han kollade på klockan som satt på väggen. "-Exakt tjugo minuter!" Sen kollade han på mig och han verkade komma på något.

"-Just det! Ska du vara backstage under konserten eller?" Jag kollade frågande på Eric. Det hade jag inte ens tänkt på än.

"-Vad vill du?" Han kollade frågande tillbaka på mig. "-Du kan vara här backstage, eller stå i publiken, om du vill det?"


Erics perspektiv

"-Vad vill du?" frågade jag, och la sen till: "-Du kan vara här backstage, eller stå i publiken, om du vill det?"

"-Är det okej om jag står i publiken?" Hon kollade lite skuldmedvetet på mig och jag skyndande mig att svara:

"-Ja, självklart!!" Hon log lättat och fnissade.

"-Du vet, man ser dig bättre därifrån..." Jag log mot henne och hon ställde sig på tåspetsarna för att nå att kyssa mig. Jag skrattade lätt och besvarade kyssen samtidigt som jag smekte henne över kinden.

Perfekt.

Hon skulle få en överraskning. Som hon förhoppningsvis inte skulle glömma på ett tag.


Milenas perspektiv

För att jag inte skulle dra till mig för mycket upmärksamhet gick jag runt och ställde mig en bit bak, istället för att låta mig lyftas över stängslet av en säkerhetsvakt så att jag stod längst fram. Men jag lyckades ändå lura en massa folk att jag letade efter min lillasyster som stod någonstans därframme, och så fick jag en plats vid stängslet ändå till slut. Precis i mitten. Nu var det ungefär en timme och en kvart kvar till konserten, och jag fick den där mäktiga känslan igen, som jag hade haft förra gången. Visserligen var det inte på långa vägar lika mycket folk här som på Grönan, men ändå! Det var fortfarande sjukt mycket folk. Jag kollade upp mot scenen. Soundchecken skulle börja om tio minuter. Jag bestämde mig för att skriva ett sms till Emelie, men kom sen på att hon var utomlands, och att det skulle kosta för mycket. Så jag lät bli.

Jag var borta i tankarna när musiken började spelas och dansarna kom ut på scen, men kollade upp när jag hörde Erics underbara röst. Antagligen förinspelad, men ändå.

We always do this
It's like a bad trick
It may look cool but it burns
We are like magnets
Gravity like planets
Somehow we always return

Plötsligt hörde jag hur Eric skrattade. Skrattade? Var det inte förinspelat? Sen kom jag på att det hette ju SOUND-check, så det var väl egentligen ganska uppenbart. Att jag inte hade kommit på et tidigare. Jag kollade upp mot dansarna och vinkade till Jennifer. Först såg hon mig inte, men mötte sen min blick och log, innan hon vände bort blicken igen för att koncentrera sig på dansen...

Oh then we bounced right back
Tried to break it off
But just like that we keep being blind, so
We can't escape
We'll be coming back like an echo, echo

I don't wanna go
I don't wanna stay
We're going up and down
We're going round and round
Been here before
It's always the same
We're going to break up and then
Kiss and make up again
We are like an echo, echo, echo
Returning like an echo, echo, echo
A never ending echo, echo, echo
We are like an echo, echo, echo

De körde igenom några låtar, och gick sen backstage igen, troligen för att köra lite pepptalk eller nåt. Jag återgick till att kolla mig lite omkring i väntan på att det skulle börja. Jag såg den där tanten med plakatet. Vad gjorde hon egentligen här? Alla var ju typ minst 20 år yngre än henne... Aja, alla var väl välkomna. Jag hade ju inte särskilt svårt att förstå att man gillade Eric. Fem minuter kvar. Fyra. Tre. Nu började det pirra i kroppen. Två. Jag kunde seriöst inte förstå att Eric skulle komma ut på scen om bara nån minut. Nu var JAG asnervös. Det borde väl egentligen vara tvärtom, haha.

Jag avbröts i mina tankar av att musiken började spelas. Oj. Jag hade inte märkt att Anton, Calle och alla de andra musikerna hade kommit ut på scen. Nu började det pirra i allvar på kroppen. Sen, plötsligt, exploderade allting, och Erics röst hördes. Jag blev helt stum av beundran. Minnena från förra konserten kom tillbaka. Jag hade glömt att han var så otroligt bra på scen! De senaste veckorna hade jag liksom bara tänkt på honom. På honom. Så jag hade nästan glömt att han var artist. Eller nä, det kunde man ju inte precis säga. Jag lyssnade ju fortfarande på hans låtar varje dag. Men iallafall.

Låtar gick, och jag kunde inte låta bli att bara stirra på honom. Jag kunde inte förstå att han var min! Några gånger kollade han på mig med ett leende, som gjorde att jag fick fjärilar i magen. Till slut var det dags för Break of Dawn. Jag log åt hur otroligt mycket jag hade hoppats att han skulle ta upp mig förra gången, och log åt tanken att alla runt mig kände precis samma nu som jag hade känt då.

Eric började gå runt på scenen, med ögonen hos publiken. Han gick några gånger fram och tillbaka, och jag undrade vem han skulle ta upp. Efter ett par blickar som fick en massa tjejer att skrika, stannade han precis framför mig och pekade på mig. Menade han allvar!? Jag skrattade inom mig och kom ihåg vad han hade sagt imorse: '-Det här är bara början...'

Jag kände mig lycklig när securityvakterna och den där tjejen som jag fortfarande inte hade lärt känna riktigt än ledde mig mot scenen. Jag såg på vägen hur ett par tjejer slängde bitchblickar mot mig. Jag kände ett litet styng av dåligt samvete, men det försvann snabbt när tjejen som ledde upp mig stannade utanför dörren till scenen och sa:

"-Hoppas du får kul, Milena! Eric har förberett nåt speciellt åt dig! Hon log och öppnade dörren. jag hann bara tänka: 'något speciellt?' innan ett starkt ljus slog emot mina ögon. Sen såg jag Eric och log. Jag glömde bort min scenskräck är jag såg in i hans glittrande bruna ögon. Tjejen ledde fram mig till Eric och han tog emot mig med en kram, som han brukade göra med alla 'Break of Dawn-tjejer'. Än syntes inget speciellt i hans blick, men ett leende lekte i hans mungipa. Jag fick sätta mig på trappan, och han sjöng för mig, medan han satt med armen runt mina axlar. Precis som han brukade göra. Jag tänkte att han ville väl inte komma ut med att vi var ett par än, så jag spelade med genom att lägga händerna för munnen som för att hejda ett lyckoskrik - Sen kom jag på att det faktiskt var äkta. Eric skrattade lite smått och viskade tyst i mitt öra, utan att någon annan märkte det:

"Du hade bättre lycka den här gången, va?" Jag skrattade och han smekte mig nästan omärkligt över ryggen innan han fortsatte sjunga...


Men plötsligt så hände något, precis innan sticket. Snabbt som en virvelvind kom dök Alex upp brevid mig, och tryckte en mikrofon i min hand. Jag stirrade oförstående på honom, men han log bara och försvann bakom scenen igen. Så jag vände mig mot Eric. Han nickade mot mikrofonen i min hand. Vad menade han? Skulle jag sjunga?? Han kunde väl inte mena allvar!? Jag kände scenskräcken komma krypande. Men sen kom jag att tänka på kvällen på ön, hur vi hade sjungit tillsammans. Han hade sagt att jag hade en fantastisk röst. Men ville han ändå att jag skulle sjunga? Här, framför alla hans fans? Jag tog risken. Och började...

My hands were cold and dry
Your cheeks were red
We promised that we'd love forever
That's what we said
That's what we said

Eric log stort mot mig, och jag förstod att jag hade gissat rätt. Han kom fram till mig och stannade först när hans ansikte bara var några centimeter ifrån mitt. Jag kunde inte andas. Det var inte förrän jag märkte hur han började sjunga som jag förstod att jag hade kommit av mig. Först njöt jag bara av att lyssna på hans underbara röst, men började sen också sjunga. Han gick upp på en andrastämma, och vi sjöng tillsammans.

Think about home when you're far away
Think about me when I wake up and you're gone
At the break of dawn

Han log ett leende som var vackert som solen och mitt hjärta stannade upp för en sekund. Sen smekte han mig övr kinden och fortsatte.

Think about us when we said forever
Think about me and remember I'm alone
At the break of dawn
At the break of dawn
At the break of dawn

När vi hade sjungit klart visste jag inte riktigt vad som hade hänt. Eller inte riktigt, inte ALLS faktiskt. Jag var helt yr, men enormt lycklig. Jag kollade fortfarande in i Erics ögon, och han vände oss mot publiken. Många kollade på oss med stora ögon, som om de inte heller kunde fatta det riktigt. Han kollade snabbt på mig, och ropade sen:

"-En stor applåd för Milena!" Applåder. Sjukt stora applåder. Jag tror att alla hade blickarna på mig i den där sekunden, och jag kände mig lycklig. Eller ja, alla utom den där tanten. Hon såg bara sur ut.
Jag kunde fortfarande inte fatta det. Eric höll sin arm hårt runt min midja, och viskade till mig, så ingen annan än jag hörde:

"-Jag är så stolt över dig..."

'Och jag över dig', ville jag säga, men kunde inte förmå mig till det. Det fick bli senare, när jag hade fått tillbaka talförmågan...

Sen, plötsligt, gjorde han något som jag verkligen inte hade väntat mig. Aldrig. Så fort att jag inte kunde märka det, tog han ett mjukt grepp om min haka och vände mitt ansikte mot sitt. Sen, så snabbt att jag inte hann blinka, sänkte han ner sina läppar mot mina och kysste mig. Det kändes som om tiden stannade upp när han gjorde det. Jag hann precis se publikens förvånade ansikten och uppspärrade munnen innan jag tappade tankeförmågan.

Efter ett par alldeles för korta sekunder släppte han mig, och jag hörde hur alla i publiken drog efter andan. Sen fattade jag vad som hade hänt. Nu gjorde jag det. Han hade kysst mig. Framför alla de här tusentals människorna!! Vi närmare eftertanke kunde jag nog ändå inte fatta det...

Jag kollade upp på Eric, och han viskade: "-Jag älskar dig". Sen drogs jag i armen, och lämnade ofrivilligt scenen. Tjejen som hade lett mig upp på scen drog med mig bakom skynket och backstage.

"-Det var nåt speciellt va?" Jag hörde leendet i hennes röst.

'-Ja, det var det. Det var det verkligen'. Men jag kunde inte svara. Jag förde fingrarna mot mina läppar och kände på de. Nej, jag kunde inte svara - Jag var alldeles för lycklig.

---

Ååååh, så himla avundsjuk!! VILL VARA MILENA!!!! Och förresten, tack så sjukt mycket för alla jättefina och gulliga kommentarer. Man blir liksom så himla glad och peppad när man läser de! Kom ihåg: utan er läsare är vi ingenting! PoK/Wanja♥