"-För att du finns." Jag blundade och log.

---

Erics perspektiv

Jag vaknade av att jag fick ett slag i magen. Förskräckt satte jag mig upp i sängen och kollade runt omkring mig, men jag såg ingen utom Milena. Haha. Nu förstod jag. Milena. Jag kollade på henne och log. Hon var så himla söt när hon sov. Jag lutade mig fram för att ge henne en puss på pannan, men hann inte fram, utan krockade med en arm som kom flygande på vägen. Som tur var var det inte så hårt. Jag skrattade och smekte henne över håret.
Jag tog snabbt bort handen när hon började mumla någonting, jag trodde att jag hade väckt henne. Men hon rullade över på andra sidan och gnydde lite innan hon började andas djupt igen. Jag andades ut och la mig ner brevid henne igen, och sköt in min arm under hennes nacke, så att jag kunde dra henne till mig och krama om henne.

Vi låg så en stund, och jag försökte somna om, men kunde inte. Så jag började tänka på lite på allt möjligt. Jag tänkte bland annat på hur nytt allt det här måste vara för Milena. Jag försökte att känna mig in i hur hon kände, men det gick inte. Jag hade ju levt med det här sen jag var tretton, det var liksom inget konstigt för mig. Men för Milena... När hon hade berättat för mig om journalisten som i princip hade överfallit henne på spårvagnen igår, fick jag dåligt samvete. Jag kanske inte borde ha kysst henne sådär inför alla de där människorna. Fast jag ville ju visa alla att hon var min. Jag ville visa hela världen hur mycket jag älskade henne.
Jag önskade ändå att jag kunde skydda henne från allt det här på något sätt ändå...

Jag avbröts i mina tankar av att Milena började prata.

"-Nej..." Först trodde jag att hon pratade med mig, men sen insåg jag att hon pratade i sömnen.

Jag lyssnade spänt.

"-Nej, mamma!" Drömde hon om sin mamma? Hon fortsatte:

"-Mamma, jag har ju sagt det! Jag vill inte vara här!" Jag rynkade pannan. Vad menade hon?

"-MAMMA!!!" Hon lät arg. "Nej!! Jag vill inte bo här! Jag vill bo hos Eric! Fatta det nån gång!" Jag ryckte till. Menade hon verkligen det?

"-Snälla mamma. Du måste förstå. Jag älskar honom. Jag kan bara inte leva utan honom..." Jag blev helt varm inombords. Vile hon verkligen bo hos mig? Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare, och njöt av tanken och log. Jag kramade om henne lite hårdare, och hon gnydde lite innan hon slappnade av och började andas djupare igen. Jag lät mina läppar nudda hennes hår, och drog in hennes doft. Underbart. HON var underbar. Jag lutade min kind mot hennes huvud, och efter ett tag slumrade jag till också.


*


Milenas Perspektiv

Jag vaknade när solen lyste på mig mellan persiennerna. Jag öppnade försiktigt ögonen och kollade på klockan som stod på nattduksbordet.

07.59

Då borde Eric vara hemma. Det pirrade skönt i maggropen när jag tänkte på honom. Vi hade haft en sån fantastisk vecka tillsammans. Imorgon skulle mina föräldrar komma hem... Och jag skulle flytta hem igen. Det högg till i hjärtat. Nej. Jag fick inte tänka på det. Men jag kunde inte låta bli, och kände efter ett tag att en tår börjad leta sig fram genom ögonvrån. Jag knep ihop ögonen, och tänkte på hur gärna jag ville stanna hos honom. För alltid. Eller liksom hela tiden. Jag skulle så gärna vilja berätta för honom att jag så himla gärna skulle vilja bo med honom, men jag visste inte hur han skulle reagera, så jag lät bli, hur mycket jag än ville det.

Var var han förresten? Jag vred lite på mig för att kolla efter, men märkte att jag var fast. Sen märkte jag vad det var som höll fast mig. Det var Erics armar. Jag slappnade av, la mig ännu närmare Eric - visserligen låg vi redan typ en millimeter från varandra, men ändå - och log för mig själv.
Men jag var för pigg för att bara ligga stilla, så jag lyckades vända på mig så jag låg med ansiktet mot hans bröstkorg. Jag försökte picka på honom, men han sov lugnt vidare. Jag försökte trycka mig lite bakåt så att jag kunde komma loss.

Han muttrade något i stil med "-Nej..." och drog mig närmare sig igen så att jag inte kunde röra mig alls. Jag suckade. Jag fick väl lov att komma på någonting annat.
Efter en stunds funderande fick jag plötsligt en idé.
Jag lyckades kravla mig upp så att mitt ansikte var i jämnhöjd med hans. Sen började jag kyssa honom. Efter inte särskilt lång tid - jag vet inte om han gjorde det i sömnen eller inte - tog han bort händerna som låg runt min midja och placerade de runt mitt ansikte istället. Jag var inte beredd på det, och kunde inte göra motstånd när jag lyftes upp och hamnade ovanpå honom. Han öppnade ögonen och kollade på mig. Sen skrattade han och kysste mig igen.

"-Jag trodde aldrig att du skulle komma på hur du skulle väcka mig!" Jag fattade plötsligt vad han menade och greppade tag i närmaste kudde för att kasta på honom.

"-Du lurades!" Jag skrattade medan jag lyfte kudden för att kasta den. Han stoppade min arm i luften och tog istället båda mina armar och höll ut de åt sidan så att jag inte kunde göra någonting.

"-Du är inte särskilt stark, du." Han skrattade när jag försökte ta loss armarna för att protestera. Han log kaxigt mot mig.

"-Eller beror det på att du blir yr av min kysskicklighet?" Han log ett bländade leende som fick mig att mjukna. Så jag svarade:

"-Kanske det... Just nu vet jag faktiskt inte riktigt." Han skrattade och släppte mina armar, som jag genast virade runt honom. Han la händerna på min rygg och tryckte mig närmare mot sig samtidigt som han mjukt placerade sina läppar och började kyssa mig. Som ett svar på hans fråga blev jag alldeles slapp och kunde inte göra annat än att fläta in mina fingrar i hans hår och besvara kyssen. När han släppte mitt ansikte skrattade han.

"-Jag trodde väl det." Jag kunde inte låta bli att fnissa, och han tryckte mig hårt men kärleksfullt mot sitt bröst innan han sa:

"-Vet du, du pratade i sömnen i natt." Jag stelnade till. Vad hade jag sagt? Hoppas att det inte var något pinsamt. Han verkade märka att jag blev lite ansträngd, och smekte mig lugnande över ryggen.

"-Det är ingen fara, älskling. Du sa inte precis något dumt eller så..." Han log mjukt mot mig. "-Det var bara det att..." Han såg plötsligt blyg ut, som om det var något han inte riktigt vågade säga.

"-Vadå? Vad är det?" Nu var det min tur att lugnande smeka honom över håret. Han såg en sekund på mig. Sen öppnade han munnen för att börja... Men ångrade sig.

"-Äh, glöm det." Han vände bort ansiktet, men jag tog det mellan båda mina händer och tvingade honom att titta på mig. Han mötte min blick, och plötsligt verkade allt tvivel försvinna hos honom. Han log mjukt mig, och satte sig upp innan han började. Jag satte mig också upp så jag satt mitt emot honom, och han tog tag i mina händer.

"-Milena...", började han. "-Jag bara undrar om... " Han harklade sig. "-Jag bara undrar om du vill bo här hos mig. Asså, jag menar flytta in, stanna här, inte bara sova här då och då, utan liksom... alltid."

Jag kunde riktigt se hans mungipor dras uppåt när han såg min ansiktsuttryck. Jag kände hur mitt hjärta bultade, och hur det pirrade lyckligt i magen. Jag log mot honom.

"-Vill du verkligen det?" Han såg lycklig ut.

"-Det är klart jag vill. Men vill du?" Han kollade allvarligt på mig och såg rakt in i mina ögon. Jag väntade en sekund, och svarade sen säkert:

"-Eric, det har jag velat så himla länge. Jag har bara inte vetat hur jag skulle fråga dig om det!" Han kollade på mig ett par sekunder, och drog mig sen mot sig och kramade om mig.

"-Tack. Tack så himla mycket." Han kramade mig ännu hårdare, och jag kände mig så himla lycklig. 'Jag älskar dig'. ville jag säga, men jag fick inte fram nånting. Jag var för lycklig.

---

åååh, gud vad jag älskar dig, Eric!♥ Så himla mysigt! Tack, alla underbara läsare för alla fina kommentarer, Love Ya! Förlåt för sent kapitel, men nu är det i allafall här!:D Puss och Kram/Wanja♥

PS. Glöm inte att följa oss på twitter!(SaadeStoories)