So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 31
"-Nej. Nej. Nej!! Rör henne inte" Jag hörde smärtan i min röst. Sen gick allt snabbt.
"-Kom inte när...." Mannen avbröts av ett hårt slag i ryggen och tappade kniven. Alex. Jag hörde honom tyst viska "j*vla peddo" när mannen utan motstånd föll ner på golvet och slog i hakan.
Den andre fick en spark, och ramlade ofrivilligt ner på golvet. Edin. De andra kom ut ur skuggorna i den bakre delen av rummet och tog hand om männen. Jennifer tog en kniv och skar upp repen, och ur hennes ögon forsade tårar. Från olika delar av rummet kom nu poliserna. Aldelles för sent.
Jag sprang fram till Milena och tog henne i mina armar. Hennes huvud hängde livlöst bakåt, men hon andades fortfarande, tungt. Jag kände tårarna tränga bakom ögonlocket. "Snälla. Låt henne leva. Det är allt som betyder" Jag skickade iväg en kort bön med läpparna mot hennes panna.
"-Milena! Säg nånting!!!" Hon svarade inte. Jag försökte hålla upp hennes huvud med ena handen samtidigt som jag strök henne över pannan med den andra.
"-Snälla Milena, säg att du lever!" Jag hörde mig själv skrika förtvivlat, men jag kunde inte fatta vad som hände. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag kunde inte vända mig om, utan fortsatte att kolla på Milena. När personen som rörde mig insåg att jag inte tänkte säga något, sa den med Alex's röst:
"-Polisen har tagit hand om gärningsmännen. Du kan vara lugn." Hur kunde han säga så?
"-LUGN!??? Är du galen!???" Jag ville verkligen inte skrika åt Alex, men förstod han själv vad han just hade sagt??
"-Va...?", började Alex frågande men såg sedan på Milena såg låg livlös i mina armar. Jag hörde hur han drog efter andan.
"-Vad i..." Han flög fram till Milena och hukade sig ner. "-Herregud. Nej"
"-Vi måste göra något!" jag kunde inte dölja förtvivlan i min röst.
"-Jag vet." Alex tog tag i Milenas arm för att undersöka den. Hur kunde han låta så lugn??
"-Men vadå?? Vi måste göra något NU, ringa en ambulans eller nåt...!" Sen kom jag på vad jag just hade sagt, och drog blixtsnabbt upp mobilen ur fickan. Nej juste. Den var avstängd. Jag svor lågt, hann inte vänta på att den skulle sättas på.
"-Alex. Får jag din mobil." Han drog snabbt upp den ur fickan.
"-Visst. Här." Jag tog snabbt mobilen och slog in 112. Efter två långa toner svarade en röst, precis som förra gången:
"-112 SOS alarm"
Jag drog efter andan, och slängde sen ur mig:
"-Vi behöver en ambulans. Min flickvän har blivit knivhuggen."
Jag hörde hur kvinnan på andra sidan luren tippade in något i datorn.
"-Var är du?"
Jag förklarade snabbt var vi befann oss, och jag kunde nästan höra hur hon nickade.
"-Ambulans kommer om fem minuter." Jag kände lättnaden skölja över mig.
"-Tack", svarade jag. "-Tack så himla mycket."
När jag hade lagt på gav jag tillbaka mobilen till Alex. Sen såg jag ner på Milena som fortfarande låg i mina armar. Jag kände hur paniken kom tillbaka. Jag lyfte upp henne en aning, försiktigt för att inte skada henne. Jag kände tårarna som ville ut. Jag brydde mig inte om det. Milena var det enda viktiga just nu. Vilket fick det att hugga till i hjärtat igen. Hon fick inte vara... Nej. Jag kunde inte tänka på det. Jag fokuserade istället på att försiktigt lyfta upp henne och bära bort henne till dörren, för att vara redo när ambulansen kom.
*
Förutom jag var Jennifer den enda som åkte med ambulansen. De andra tog sig till sjukhuset med Antons bil, som de skulle hämta - den var parkerad vid baren vi hade varit på tidigare under kvällen. Under hela resan satt jag och höll Milenas hand, samtidigt som jag kollade på hennes ansikte. Hon såg så skör, så bräcklig ut. Så livlös. Jag kände hur det stockade sig i halsen på mig. Jag hörde en snyftning brevid mig och kollade på Jennifer, som lät tårarna rinna nerför kinderna i floder. Jag slöt ögonen och kände hur tårarna ville komma fram under ögonlocken.
Jag kollade på Milena igen, för att avstyra mina tankar. En sköterska hade lagt ett tillfälligt förband runt hennes överarm för att stoppa blodflödet. Min blick vandrade till hennes ansikte. Hon var blek, och ögonen var stängda. Jag tryckte försiktigt hennes hand. Den var slapp. Jag strök henne över kinden med den andra handen. Den var kall.
*
Jag gick otåligt fram och tillbaka i korridoren medan jag väntade på att de skulle komma med ett besked. De hade sagt åt mig att gå hem, men jag hade vägrat. Så de hade inte kunnat göra något. Jennifer hade åkt hem, hon sa att hon inte klarade av situationen. På sätt och vis förstod jag henne.
Nu hade jag alltså väntat här i flera timmar, och klockan var redan långt efter midnatt. Men jag var inte alls trött. Eller, det kanske jag var, men jag tänkte inte på sömn nu, nej inte alls. Jag tänkte bara på Milena. Milena. Jag slöt ögonen, och bad en tyst bön att hon skulle klara sig. Jag skulle inte kunna leva vidare annars. Inte kunde väl livet ta ifrån mig det jag älskade mest i hela världen bara så där? Jag hade ju precis funnit det.
Plötsligt hörde jag hur någon ropade på mig. Jag vände mig om, och såg en sköterska stå i andra änden av korridoren. Jag gick fram till henne.
"-Hon lever. Men hon har svåra skador i överarmen, och även flera skallskador. Vi vet inte än om hon kommer att överleva, men..." Jag hörde inte mera. Jag kände hur det började svartna för ögonen, men jag tog mig samman igen. Hon levde fortfarande i alla fall. Och jag skulle göra allt jag kunde för att hon skulle fortsätta med det.
Sköterskan vinkade till mig att följa med, och vi gick bort, genom en annan korridor, och kom till en dörr som det stod "112" på. I vanliga fall skulle jag nog ha tyckt att det var komiskt, men just nu kändes det inte ett dugg kul. Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna le.
Sköterskan öppnade den vita dörren och så fort jag steg in i rummet såg jag henne. Hon låg i en vit säng och hade en massa sladdar och sånt omkring sig. Jag rusade omedelbart fram till henne.
"-Milena!!" Hon svarade inte. Jag kollade på hennes arm. Hon hade ett tjockt förband om den, men jag gissade att de hade fått sy ganska mycket. Jag satte mig på stolen som stod brevid sängen och tog hennes händer. Jag tänkte inte lämna hennes sida förrän hon hade vaknat. Inte då heller, för den delen.
Jag hörde sköterskan harkla sig, och tittade upp. Hon stod i dörröppningen, som om hon väntade sig att jag skulle gå ut.
"-Du får komma tillbaka under besökstiden om några timmar, men nu måste..." Jag gav henne en hård blick och hon drog efter andan.
"-Jag stannar här." Hon vågade inte säga emot, utan drog snabbt igen dörren efter sig. Oj. Jag måste nog ha sett väldigt hemsk ut.
När sköterskan hade gått kunde jag slappna av. Besökstiden... Jag kollade på klockan som satt på väggen.
05:56
Oj. Klockan var snart sex. Det slog mig att Milena hade varit medvetslös i snart åtta timmar. Jag kollade ner på henne och böjde mig ner. Jag lät mina läppar nudda hennes. De kändes kalla, och jag rös till. Inte av kylan, utan av rädsla. Rädsla att hon kanske inte skulle vakna. Kanske aldrig nånsin. Nej. Nej Nej Nej. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag kollade på Milena, och viskade tyst:
"-Jag älskar dig. Du får inte dö." Min röst lät som en snyftning.
"-Du får inte dö. Om du dör vet jag inte vad jag gör. Om du dör vill jag inte leva." Jag kände hur huden under mina ögon började bli fuktig.
"-Jag älskar dig Milena. Jag älskar dig..." De sista orden försvann i snyftningarna och tårarna som nu rann nerför min kinder, och jag lutade min panna mot hennes. Och grät.
Nej. Kan seriöst inte låta bli att få en klump i halsen själv. Eric får inte vara så här ledsen!! Jag klarar seriöst inte av det!!!!!/Wanja
LoveYa the most!♥ Btw, följ vår twitter och vår facebooksida(SaadeStoories)! Och fråga oss jättegärna saker i blogresponse!♥
"-Milena! Säg nånting!!!" Hon svarade inte. Jag försökte hålla upp hennes huvud med ena handen samtidigt som jag strök henne över pannan med den andra.
"-Snälla Milena, säg att du lever!" Jag hörde mig själv skrika förtvivlat, men jag kunde inte fatta vad som hände. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag kunde inte vända mig om, utan fortsatte att kolla på Milena. När personen som rörde mig insåg att jag inte tänkte säga något, sa den med Alex's röst:
"-Polisen har tagit hand om gärningsmännen. Du kan vara lugn." Hur kunde han säga så?
"-LUGN!??? Är du galen!???" Jag ville verkligen inte skrika åt Alex, men förstod han själv vad han just hade sagt??
"-Va...?", började Alex frågande men såg sedan på Milena såg låg livlös i mina armar. Jag hörde hur han drog efter andan.
"-Vad i..." Han flög fram till Milena och hukade sig ner. "-Herregud. Nej"
"-Vi måste göra något!" jag kunde inte dölja förtvivlan i min röst.
"-Jag vet." Alex tog tag i Milenas arm för att undersöka den. Hur kunde han låta så lugn??
"-Men vadå?? Vi måste göra något NU, ringa en ambulans eller nåt...!" Sen kom jag på vad jag just hade sagt, och drog blixtsnabbt upp mobilen ur fickan. Nej juste. Den var avstängd. Jag svor lågt, hann inte vänta på att den skulle sättas på.
"-Alex. Får jag din mobil." Han drog snabbt upp den ur fickan.
"-Visst. Här." Jag tog snabbt mobilen och slog in 112. Efter två långa toner svarade en röst, precis som förra gången:
"-112 SOS alarm"
Jag drog efter andan, och slängde sen ur mig:
"-Vi behöver en ambulans. Min flickvän har blivit knivhuggen."
Jag hörde hur kvinnan på andra sidan luren tippade in något i datorn.
"-Var är du?"
Jag förklarade snabbt var vi befann oss, och jag kunde nästan höra hur hon nickade.
"-Ambulans kommer om fem minuter." Jag kände lättnaden skölja över mig.
"-Tack", svarade jag. "-Tack så himla mycket."
När jag hade lagt på gav jag tillbaka mobilen till Alex. Sen såg jag ner på Milena som fortfarande låg i mina armar. Jag kände hur paniken kom tillbaka. Jag lyfte upp henne en aning, försiktigt för att inte skada henne. Jag kände tårarna som ville ut. Jag brydde mig inte om det. Milena var det enda viktiga just nu. Vilket fick det att hugga till i hjärtat igen. Hon fick inte vara... Nej. Jag kunde inte tänka på det. Jag fokuserade istället på att försiktigt lyfta upp henne och bära bort henne till dörren, för att vara redo när ambulansen kom.
*
Förutom jag var Jennifer den enda som åkte med ambulansen. De andra tog sig till sjukhuset med Antons bil, som de skulle hämta - den var parkerad vid baren vi hade varit på tidigare under kvällen. Under hela resan satt jag och höll Milenas hand, samtidigt som jag kollade på hennes ansikte. Hon såg så skör, så bräcklig ut. Så livlös. Jag kände hur det stockade sig i halsen på mig. Jag hörde en snyftning brevid mig och kollade på Jennifer, som lät tårarna rinna nerför kinderna i floder. Jag slöt ögonen och kände hur tårarna ville komma fram under ögonlocken.
Jag kollade på Milena igen, för att avstyra mina tankar. En sköterska hade lagt ett tillfälligt förband runt hennes överarm för att stoppa blodflödet. Min blick vandrade till hennes ansikte. Hon var blek, och ögonen var stängda. Jag tryckte försiktigt hennes hand. Den var slapp. Jag strök henne över kinden med den andra handen. Den var kall.
*
Jag gick otåligt fram och tillbaka i korridoren medan jag väntade på att de skulle komma med ett besked. De hade sagt åt mig att gå hem, men jag hade vägrat. Så de hade inte kunnat göra något. Jennifer hade åkt hem, hon sa att hon inte klarade av situationen. På sätt och vis förstod jag henne.
Nu hade jag alltså väntat här i flera timmar, och klockan var redan långt efter midnatt. Men jag var inte alls trött. Eller, det kanske jag var, men jag tänkte inte på sömn nu, nej inte alls. Jag tänkte bara på Milena. Milena. Jag slöt ögonen, och bad en tyst bön att hon skulle klara sig. Jag skulle inte kunna leva vidare annars. Inte kunde väl livet ta ifrån mig det jag älskade mest i hela världen bara så där? Jag hade ju precis funnit det.
Plötsligt hörde jag hur någon ropade på mig. Jag vände mig om, och såg en sköterska stå i andra änden av korridoren. Jag gick fram till henne.
"-Hon lever. Men hon har svåra skador i överarmen, och även flera skallskador. Vi vet inte än om hon kommer att överleva, men..." Jag hörde inte mera. Jag kände hur det började svartna för ögonen, men jag tog mig samman igen. Hon levde fortfarande i alla fall. Och jag skulle göra allt jag kunde för att hon skulle fortsätta med det.
Sköterskan vinkade till mig att följa med, och vi gick bort, genom en annan korridor, och kom till en dörr som det stod "112" på. I vanliga fall skulle jag nog ha tyckt att det var komiskt, men just nu kändes det inte ett dugg kul. Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna le.
Sköterskan öppnade den vita dörren och så fort jag steg in i rummet såg jag henne. Hon låg i en vit säng och hade en massa sladdar och sånt omkring sig. Jag rusade omedelbart fram till henne.
"-Milena!!" Hon svarade inte. Jag kollade på hennes arm. Hon hade ett tjockt förband om den, men jag gissade att de hade fått sy ganska mycket. Jag satte mig på stolen som stod brevid sängen och tog hennes händer. Jag tänkte inte lämna hennes sida förrän hon hade vaknat. Inte då heller, för den delen.
Jag hörde sköterskan harkla sig, och tittade upp. Hon stod i dörröppningen, som om hon väntade sig att jag skulle gå ut.
"-Du får komma tillbaka under besökstiden om några timmar, men nu måste..." Jag gav henne en hård blick och hon drog efter andan.
"-Jag stannar här." Hon vågade inte säga emot, utan drog snabbt igen dörren efter sig. Oj. Jag måste nog ha sett väldigt hemsk ut.
När sköterskan hade gått kunde jag slappna av. Besökstiden... Jag kollade på klockan som satt på väggen.
05:56
Oj. Klockan var snart sex. Det slog mig att Milena hade varit medvetslös i snart åtta timmar. Jag kollade ner på henne och böjde mig ner. Jag lät mina läppar nudda hennes. De kändes kalla, och jag rös till. Inte av kylan, utan av rädsla. Rädsla att hon kanske inte skulle vakna. Kanske aldrig nånsin. Nej. Nej Nej Nej. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag kollade på Milena, och viskade tyst:
"-Jag älskar dig. Du får inte dö." Min röst lät som en snyftning.
"-Du får inte dö. Om du dör vet jag inte vad jag gör. Om du dör vill jag inte leva." Jag kände hur huden under mina ögon började bli fuktig.
"-Jag älskar dig Milena. Jag älskar dig..." De sista orden försvann i snyftningarna och tårarna som nu rann nerför min kinder, och jag lutade min panna mot hennes. Och grät.
Nej. Kan seriöst inte låta bli att få en klump i halsen själv. Eric får inte vara så här ledsen!! Jag klarar seriöst inte av det!!!!!/Wanja
LoveYa the most!♥ Btw, följ vår twitter och vår facebooksida(SaadeStoories)! Och fråga oss jättegärna saker i blogresponse!♥
Kommentarer
Postat av: Josefin
Åh gud va hemskt kapitel men ack så bra!! Fällde nästan en tår när jag läste.. <3 åh vad ni är bra! <3333
Postat av: Elin
Va!! Jag börjar ju gråta<3<3 Hon måste vakna nu!!! Ni får inte sluta nu!!Ni är så duktiga på detta <3 Kramar =)
Trackback
