So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 32

"-Jag älskar dig. Du får inte dö." Min röst lät som en snyftning. 

"-Du får inte dö. Om du dör vet jag inte vad jag gör. Om du dör vill jag inte leva." Jag kände hur huden under mina ögon började bli fuktig. 

"-Jag älskar dig Milena. Jag älskar dig..." De sista orden försvann i snyftningarna och tårarna som nu rann nerför min kinder, och jag lutade min panna mot hennes. Och grät.

---

Milenas perspektiv:

Jag öppnade ögonen, långsamt. Det smärtade i hela min kropp, och jag ville hellst bara falla i sömn igen. Men jag visste inte vart jag var. Var kom all min smärta ifrån? Jag försökte röra på mig, men jag kunde inte flytta mig en centimeter. Jag försökte orientera mig, men det var mörkt i rummet jag befann mig. Jag kände något blött droppa på min panna, och de salta vattendropparna nuddade mina ögonlock blinkade jag till och mumlade svagt något oförståbart.

"-Milena" Jag hörde en svag röst när mit ansikte. En andedräkt som doftade mjukt, och som jag val kände igen.

"-Mmrm" Jag fick inte ur mig mycket mer än så. Men det var tydligt aldelles tillräckligt.

"-Milena, älskling, du lever! Jag trodde aldrig du skulle vakna!" Jag hörde fortfarande tårarna i hans röst, som jag aldrig hört förrut men också en överväldigande glädje.

"-Eric" Mumlade jag mot hans hals när han böjde sig ner över mig.

"-Vad hände? Var är jag?" När jag fått tillbaka lite av min kraft kunde jag ställa frågorna, men min röst var så svag som en viskning, och mina ögonen var bara halft öppna.

"-Du. D..du, blev överfallen. De tog dig till de gamla hamnlokalerna, och ... och" Han tappade orden.

"-Milena, du är på sjukhuset. Du har legat i koma i över 10 timmar. Ja..g trodde aldrig du skulle vakna!" Han tog ett ljupt andetag, och kramade om mig.

"-Aj" Jag skakade svagt på mig, och jag kände en blixt av smärta från tårna, ända upp till toppen av huvudet.

"-Förlåt" Viskade han mot min panna. "-Jag glömde"

"-Hur känner du dig?" Fortsatte han, tyst och lungt i mörkret. Antagligen var det natt, men jag kunde orientera mig i dygnet riktigt. Eller morgon, för bakom persiennerna lyste ett svagt ljus in.

"-Det gör ont. Det gör så ont." Jag ville inte göra honom mer orolig, men det var nästan en underdrivet. Hela jag gjorde ont.

"-Jag hämtar en sköterska" Sa han och ställde sig upp. Jag försökte lyfta min slappa arm och ta tag i honom, och dra honom tillbaka, men den kom inte mer än något centimeter från sängen.

"-Nej, snälla, lämna mig inte ensam" Gnydde jag tyst och blundade hårt.

"-Okej. Okej, älskling." Han la mig brevid mig på sängen, men försiktigt för att inte skada mig. I min arm satt en slang som gick till en flaska som hängde brevid sängen, så jag kunde knappt röra på mig.

"-Varför gör det så ont, Eric?" Jag förstod själv inte riktigt min fråga men kände tårarna som rullade ner för mina kinder.

"-Det blir bra. Det kommer att bli bra." Han smekte mjukt över min kind.

"-Du kom, hur?" Jag märkte hur han frågande såg på mig, men sedan förstod vad jag menade och stilla förklarade.

"-Polisen behövde 45 minuter. Jag och de andra kunde inte låta det vänta så länge, så vi tog oss dit, men ... det var för sent för att hinna" Jag märkte hur hans röst skar sig på "för sent".

"-Det var ju inte försent. Jag lever" Han nickade långsamt och kysste min panna.

*

"-Milena Seger, hur mår du?" Doktorn's röst var fruktansvärt irriterande, och hans kalla hand som höll i min gav mig kalla rysningar längst ryggraden. Jag såg Eric sitta på en stol och stirra ner i marken i andra sidan rummet. Jag var glad att han var här. Mina föräldrar skulle även komma på eftermiddagen och hälsa på.

"-Jag ... vet inte, det gör bara så extremt ont överallt" Mumlade jag och det såg ut som doktorn fick anstränga sig för att höra vad jag sa.

"-Du kommer antaglien att få bli omhändertagen här i ett par dagar till, på grund av dina svåra skador" Han talde långsamt och såg på mig.

"-Jag vill inte vara ensam" Jag slöt ögonen, för jag hade ingen lust att se på doktorn.

"-Din pojkvän kommer att ha möjlighet att stanna här med dig" Han talade tyst och harklade sig sedan, ställde sig upp och gick ut ur rummet. När han gått kom Eric fram och satte sig på min säng.

"-Jag stannar här med dig" Han tog min svaga hand och höll den i sina varma, mjuka händer. Jag såg på honom och pressade ur mig ett litet leende, som ett tack.

*

Något senare på dagen kom mina föräldrar. När de halvgråtande kom in i rummet där jag låg fick jag bara ur mig ett helt normalt:

"-Hejhej" Och försökte ignorera all smärta.

"-Oh, min dotter" Mamma omfamnade mig hårt där jag låg och pappa tog min hand. När mammas hand snuddade vid min vänstra axel skrek jag svagt. Det var där kniven hade gått som djupast.

"-Oj förlåt" Mamma grät några glädjetårar som hon torkade av mot sin höstkappa. Eric ställde sig upp från stolen och kom mot oss.

"-Åh, tack Eric, tack för allt" Mamma gav honom en mjuk kram och pappa pratade med honom, om hur tacksamma de var.

"-Så du blev inte skadad?" Det var pappa som ställde frågan. Jag skämdes lite. Själviska jag hade glömt att fråga hur det gått för honom.

"-Mest i hjärtat" Han halvlog och såg sedan på mig.

"-Nej, men det var nära ..." Fortsatte han.

"-Vad händer med gärningsmännen nu?" Kunde mamma nog inte låta bli att fråga.

"-Jo, de sätts väll inför rätt nu antar jag" Sa Eric och satte händerna i byxfickorna.

"-Ja, sånna kan ju inte få gå lösa" Sa pappa, och de diskuterade ett tag. Jag ville verkligen inte minnas. Aldrig, aldrig mer skulle jag gå hem ensam från Ica. Varför hände allt detta mig?

När mina föräldrar gått kom sköterskorna med en uppfällbar säng som de ställde ett par meter från min, vid väggen. När de gått sköt Eric den på mitt kommando så tätt intill min säng som möjligt. När vi låg brevid varandra var det tyst en lång stund. När Eric kysste mig ignorerade jag smärtan i armen och kysste honom ivrigt tillbaka. Det känndes som det var evigheter sedan jag kysst honom. Hans kyssar var det bästa som fanns.

"-Åh, jag älskar dig så mycket Eric" Mumlade jag och släckte lampan.

"-Jag älskar dig mer än du någonsinn kan ana" Viskade han tyst mot mitt hår och jag hörde hur han tyst tackade ett 'tack, tack så himla mycket för att hon lever' i mörkret.

---

Naw, det ska ju alltid sluta lyckligt, skulle kanske inte varit så trevligt om Milena dog ... haha, men nej, VAD TYCKER NI? Nästa kapitel kommer senast måndag, men antaglien redan på söndag kväll om vi får tid. KOMMENTERA! ♥♥ Då kommer nästa kapitel snabbare! Puss och kram //Nina

Love love love love love! Jag ääälskar saades stories ;) :D ni e bara för grymma!

Ni måste skriva det andra kapitlet på söndag :D Det är så himla bra !! Milena får inte dö :"(

Åh gud va sorgligt men fint kapitel! Jag fällde några tårar när jag läste, och då kan jag säga att det är otroligt bra, om man gråter liksom. :) <3<3 Ni är grymmast i världen! Åh, jag som knappt kan vänta tills imorgon. Får försöka, haha x) LOVE TO YOU!

Herre gud vilket sorgligt men väldigt fint kapitel!! Jag gråter ju, massa tårar. Jag måste säga att NI ÄR VERKLIGEN BÄST<3<3<3<3<3 Kan inte vänta tills nästa =) Love

Rörande! :D

JAg grät igenom hela! :' ) Jag brukar skriva lite ibland, men ni är ju i jämnförelse, Som lejon, medans jag är en kattunge :P Men vad jag ville säga var ATT NI ÄR BÄST!! :D