*

Idag skulle jag följa med Eric till studion och provsjunga inför Thomas, hans manager. Jag var sjukt nervös, och fast Eric hade försökt lugna mig och sagt åt mig att det inte var ett dugg farligt, kunde mina ben irriterande nog inte låta bli att darra.

"-Haha, bara så du vet så bits inte Thomas." Eric kollade på mig och log. Han verkade tycka att det här var väldigt kul. Jag puttade til honom lätt och försökte se argt på honom, men det gick inte så bra. När jag såg honom kunde jag jag inte låta bli att le. Han var så himla söt när han kollade på mig med den där blicken.

"-Jag vet... Men det är ändå lite läskigt". Jag rös till och Eric sträckte sig efter min ena hand samtidigt som han försökte köra om en annan bil.

"-Tänk om typ allt går fel och jag sjunger jättedåligt?" Han saktade ner och kollade mig rakt i ögonen.

"-Milena." Han kollade på mig med allvarlig blick. "-Om du visste vilken talang du verkligen har skulle du inte säga så. Det här kommer att gå jättebra." Han lyfte våra sammanlänkade händer och smekte mig över kinden när jag log tvekande. "-Jag lovar."


*


Efter typ fem minuters bilresa kom vi fram till Roxy Recordings, som låg på Kungsholmen. Jag kände igen huset från förra gången jag hade varit här, och även de stora glasdörrarna. Visserligen skulle jag ju bara provsjunga för Thomas, vi skulle ju inte spela in något, men de hade en studio ledig så vi kunde ju lika gärna vara här.

Jag klev ur bilen och började ensam gå mot dörrarna. Eric var strax efter mig och ropade:

"-Milena! Vänta!" Han kom fram och tog snabbt min hand. Sen vände han upp mitt ansikt mot hans. Han kollade lite oroligt in i mina ögon.

"-Är nånting fel? Snälla, säg om jag har gjort någonting fel." Jag skakade på huvudet.

"-Nej. Jag är bara så sjukt nervös." Jag kollade upp mot himlen. Eric kramade om min hand lite hårdare.

"-Som jag sa, det kommer att gå jättebra. Du har verkligen inget att vara rädd för." Han kramade om mig och jag kände hans läppar mot mitt hår. "-Visserligen kan jag ju inte riktigt avgöra det, men ändå." Han log snett mot mig, och jag förstod vad han menade. Han hade fått gott om tid att vänja sig vid det här. Ända sen han var tretton år... Jag undrade om han hade haft det lika nervöst som jag kände mig nu. Det kanske behövde vara så här i början. Början förresten? Vem hade påstått att jag skulle gå långt? Eric gjorde det visserligen hela tiden, men vad kunde jag vänta mig.

När vi klev in i studion mötte vi Thomas i den lilla hallen. Han hälsade på Eric, och kom sedan till mig.

"-Milena, jag har sett fram emot att du ska sjunga för mig" Han log brett och visade mig till ett litet rum där jag hängde av mig min kappa och min halsduk. Jag kände nervositetet växa i kroppen. Jag hade knappt kunnat drömma om att få en sådan chans, och nu när jag var här - visste jag inte hur jag skulle hantera det. Antaglien skulle väll nervositeten släppa när jag började sjunga, för det brukade den.

"-Så där ... Vi kör en duettlåt till att börja med, så du inte behöver sjunga ensam från början" Jag fick ställa mig bakom en mic och en text. Jag kände igen låten, när det började spelas. Eric strök mig över ryggen och log. Han viskade tyst i mitt öra:

"-Du fixar det här"

Musiken till låten 'Musiken i mig' började spelas. Thomas satt nöjt i en uppfällbar fåtölj ett par meter ifrån oss. Jag började utan att tänka sjunga med i melodin, och jag såg hans leende växa när vi sjöng refrängen och nervositeten och osäkerheten i min röst släppte.