"-Neeej" Fnissade jag när Eric ramlade över mig och vi rullade runt på gräset. Han skrattade och kysste mig, och vi struntade i att allt folk från trottoaren kunde se oss.

---

Först efter en lång stund kunde vi sluta skratta, och satte oss upp. Eric hade fortfarande mjukglass lite här och var i ansiktet. Jag började skratta.

"-Vad är det nu då?" Han kollade frågande på mig, men kunde nästan själv inte hålla sig för skratt. Jag funderade lite på om jag skulle säga det till honom, eller låta bli. Det var en ganska frestande tanke att låta honom se det först senare, och gå omkring sådär. Fast när jag tänkte efter så fick jag lite dåligt samvete.

Eric tittade fortfarande på mig, ännu mer frågande än förut.

"-Vad är det!" Han skrattade, och jag log åt hans min. Han var för söt. Jag lutade mig fram och slickade bort glassen som fanns på hans näsa. Nu verkade han fatta och log stort.

"-Jaså du."  Han rullade runt så han låg ovanpå mig. För att det inte skulle bli för tungt för mig stödde han sig själv på armarna. Han kollade ett snabbt ögonblick på mig med sina glittrande ögon, och sen kysste han mig. Jag kunde inte göra något motstånd. Inte för att jag ville det heller.


Det var han som påbörjade kyssen och var också den som fick avsluta den. När han satte sig upp gnydde jag och flätade fast fingrarna i hans hår, för att hålla honom kvar. Han skrattade och lyfte upp mig, kysste mig en sista gång för att sedan höja på huvudet. När han såg min besvikna min skakade han på huvudet och skrattade.

"-Jag tror det räcker nu. Du blir alldeles för lätt berusad." Jag kollade förbryllat på honom.

"-Berusad?"

"-Du blir berusad av min blotta närvaro." han log kaxigt, och mitt hjärta stannade typ. Jag kollade in i hans underbara ögon.

"-Det kan jag inte precis förneka..." Han skrattade, och satte sen ner mig på marken, men behöll en arm om min midja. Det kändes tryggt. Jag la min arm om hans midja också och drog honom närmare. Jag kunde nästan känna hur han log, och han kysste mig på huvudet. Innan vi började gå hemåt sa han det som betydde mer för mig än allt annat som jag kunde få höra:

"-Jag älskar dig"


*


Nästa morgon vaknade jag av nånting som landade i mitt ansikte. Jag blev så överraskad, så jag först inte kunde säga nånting alls. Sen hörde jag Erics skratt och förstod. Jag tog tag i trasan som låg i mitt ansikte och slängde den framåt. Jag hörde hur den träffade något, och sen hörde jag ett:

"-Haha, näää!!" Jag öppnade ögonen. När jag såg var den hade träffat log jag. Mitt i prick. Jag försökte vända på mig men märkte att jag satt fast. Så jag sträckte mig framåt och drog i Eric som satt ovanpå mig. Han var blöt i håret - fast det var i och för sig jag också - och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans ansiktsuttryck.

"-Hämndattacken funkade inte riktigt som du hade tänkt dig va?" Jag skrattade, och han kollade på mig med ett lite halvt leende. Men sen skrattade han.

"-Njaa... Fast det blev ju bra ändå." Han skrattade och borrade in ansiktet i min halsgrop.

"-Aaaah, det kittlas!!" Jag försökte lyfta på honom, men då började han kyssa mig istället. Det var bättre. Han lät sina läppar vandra över käkbenet, uppöver kinden till min mun. Sen lyfte han på huvudet igen.

"-Godmorgon förresten." Han kollade kärleksfullt på mig. "-Har du sovit gott?"

"-Tills du väckte mig!" Jag drog skrattande ner honom över mig. När hans öra var precis vid min mun viskade jag:

"-Fast det var nog bara bra. Du är ännu bättre i verkligheten än i mina drömmar." Han skrattade och satte sig upp igen. Den här gången drog han mig med sig. Han ställde sig upp brevid sängen och sträckte en hand mot mig.

"-Du ska bara veta hur mina drömmar är..." Han kollade på mig med het blick och skrattade. "-Hungrig?"

Jag tog hans hand och han hjälpte mig upp.

"-Lite." Han gav mig en puss på pannan och kramade om mig medans vi gick nerför trappan som ledde till köket. Jag märkte inte att han iakttog mig, men när han plötsligt tilltalade mig förstod jag att han måste ha kollat på mig hela tiden.

"-Milena, vet du en sak?" Jag skakade på huvudet. "-Du är det bästa som har hänt mig, någonsin." Jag blev helt varm i hjärtat, och pressade ansiktet mot hans bröst. Han fortsatte:

"-När jag liksom nu har dig här fattar jag inte hur jag någonsin kan ha levat utan dig. Asså, jag menar, det har jag ju gjort jättelänge, och det är det som är så obegripligt." Han log stort mot mig, och jag kände hur även min mun sprack upp i ett leende. Det kändes som om han kunde se djupt in i mig, ända in i min själ.

"-Jag älskar dig. Milena, jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Och att jag alltid kommer att göra det."

"-Det kan du inte veta." Varför sa jag så? Dumhuvud. Han kollade allvarligt på mig.

"-Jo. Jag vet det bara. Och det kan ingenting ändra på." Jag kände hur mitt hjärta slog trippelslag, och jag fick ur mig:

"-Då ska du veta att... Jag älskar dig också, Eric. Mer än du nånsin kan ana. Jag vet inte om det framgår, men... Jag skulle seriöst inte kunna leva utan dig. Du är mitt allt." Jag gjorde en paus, och han kollade djupt in i mina ögon. Det pirrade till i maggropen, och jag fortsatte: "-Om jag skulle behöva välja mellan att andas och att älska dig så skulle jag välja det senare alternativet."

Det fick honom att skratta.

"-Vi får hoppas att du inte behöver välja då. Det skulle inte vara så trevligt om du slutade andas." Jag skrattade, men slutade när jag åter mötte hans blick. Han tog mina båda händer i sina och fortsatte att kolla rakt in i mina ögon. I hans ögon glittrade något, och jag se något stort djupt där inne, något som ville ut. Jag tog ett fastare grepp om hans händer. Jag älskade honom. Jag älskade honom så himla mycket.


Det magiska ögonblicket avbröts när en röst plötsligt hördes.

"-Så turturduvorna är vakna redan?" Det var Erics mamma Marlene. Jag blev röd i ansiktet och tog ett steg tillbaka, men Eric la en arm om min midja och drog mig till sig. Marlene verkade inte se något konstigt i det.

"-Gomorron! Ja, vi tänkte äta frukost." Han log stort mot henne och hon såg glad ut.

"-Visst, ta för er bara. Har dukat fram lite på köksbordet."

"-Tack så jättemycket, mamma!" Eric log stort och gav sin mamma en kram och en puss på kinden innan vi gick ner till köket.


*


Vi hade bestämt träff med Erics syster Lina på en restaurang i stan för att äta lunch. Jag var lite nervös, men ändå glad över att hon ville träffa mig. Vad jag hade hört av Eric så var hon tydligen jättesöt och snäll. Men ändå darrade mina ben lite när vi gick in på restaurangen.

"-Tänk om hon inte tycker om mig?" Jag kollade lite oroligt på Eric.

"-Klart att hon gör. Varför skulle hon inte göra det?" Han viskade i mitt öra: "-Du är underbar."

Jag slappnade av lite och Eric tog min hand.

*

Lina var faktiskt inte så läskig som jag hade trott - eller haha, jag hade ju inte precis trott att hon skulle var läskig, men i allafall -, nä, hon var jättesnäll och jättesöt, men inte ett dugg lik Eric. Till skillnad från honom hade hon blont hår och ljusa ögon. Man trodde nästan inte att de var syskon. Hon var till och med kortare än mina 1,67.
Hon kramade om både mig och Eric när vi kom.

"-Heeeeej!!! Gud vad länge sen det var, har saknat dig!" Sen vände hon sig mot mig, och log stort.

"-Hej, vad kul att äntligen träffa dig!" Hon verkade uppriktigt mena det, och jag kände mig glad. Det kändes som om hon och jag skulle komma bra överrens.


Vi beställde varsin matig sallad och satte oss för att äta i ett hörn av restaurangen. Bara ett par få tjejer kom för att fråga autografer, men fick vara förvånansvärt mycket ifred. Lina hade en massa att fråga om - och berätta! - och vi pratade en hel del. Hon pratade en del med Eric, men mest med mig. Jag skrattade inombords. Jag kollade på honom då och då för att försäkra mig om att han inte kände sig utanför, men han log bara mot mig och verkade tycka att det var ganska skönt att bara få vara tyst ett tag.

Efter ett ganska bra tag smekte han mig över håret och sa att vi kanske borde gå snart. Han hade bestämt träff med sina kompisar klockan tre, och nu var klockan halv tre. Vi skyndade oss att betala - Lina tvingade oss att låta henne bjuda - och gav oss iväg.


När vi hade kommit ut ur restaurangen tog jag Erics hand och frågade:

"-Vart ska vi?" Han log och svarade lite finurligt:

"-Du får väl se..."


*


När vi kom fram till fotbollsplanen - jag vet inte vad Eric hade tänkt att vi skulle göra här - möttes vi av samma tre killar som vi hade sett igår. De kom springande till oss.

"-Tjena, Eric!" En av killarna, han med lite längre, blont hår, kom fram och kramade om Eric. "-Redo för en riktig match?" skämtade han? Skulle vi spela fotboll? Jaja, det kanske kunde bli kul.

Eric log stort.

"-Visst." Sen vände han sig mot mig och Lina. "-Ni är väl med?"

"-Självklart!" Lina kollade på mig. "-Vi mot killarna, eller hur Milena?" Jag tvekade.


"-Nja..."

"-Kom igen!" En av killarna, en med brunt hår, klappade mig på axeln. Sen sträckte han fram handen mot mig.

"-Jag är Elias, förresten!" Jag tog hans hand och skakade den. De andra två killarna presenterade sig som Robin och Victor, och vi började gå bort mot planen. De var ganska barnsliga, men väldigt sjyssta. Och sjukt roliga.

Jag och Lina kom i ett lag, och de fyra killarna i det andra. Det kändes inte som om det här skulle gå särskilt bra.

*

Det blev som jag trodde. De vann med nånting på kanske 24-1 - jag orkade inte räkna särskilt noga - , det enda målet vi gjorde var när de lät mig dribbla förbi bollen en gång, och på något klumpigt sätt få in den i mål.

"-Wihoo!!!" Lina gav mig en high-five, och jag skrattade. Flera gånger blev jag omkulltacklad, och det var tur att jag hade satt på mig ganska lediga kläder. När vi hade spelat färdigt var nämligen hela jag full med gräs. Robin sträckte handen för att hjälpa mig upp, och när han hade gått iväg för att dricka lite kom Eric fram till mig.

Han hade något speciellt i blicken som jag inte riktigt kunde identifiera, men när han tog min hand lite löst och kollade upp mot himlen blev jag fundersam. Sen fattade jag. Jag skrattade.

"-Du är väl inte svartsjuk?" Han kollade lite tveksamt på mig, och verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. Till slut fick han ur sig:

"-Inte?" Han vände ner blicken mot marken, men jag tog tag om hans armar och vände honom mot mig. Sen tog jag tag om hans huvud så att jag mötte hans blick.

"-Var inte det." Han kollade lite tveksamt på mig, och jag fortsatte:

"-Jag älskar dig. Bara dig. Och ingen annan. Jag lovar." Det verkade göra honom lättad, och han skrattade lite.

"-Skönt. Jag började nästan undra." Jag skakade på huvudet, och kysste honom lätt.

"-Tvivla aldrig på att jag älskar dig. Aldrig, aldrig nånsin. Sa jag inte igår att du var mitt allt? Jo det gjorde jag. Så tro på mig."

"-Nu gör jag det." Han log stort nu, och jag kunde inte låta bli att le själv. Han var så himla söt. Jag la mina armar runt hans nacke, och drog honom till mig.

"-Älskar dig."

"-Älskar dig mer." Vi skrattade båda två, och sen lutade jag mig upp för att kyssa hans underbara läppar som välkomnade mig på ett sätt som gjorde att jag kände att jag aldrig ville släppa honom.

---

Såååå... Förlåt för att ni har fåttvänta så länge, men här kommer ett extra långt kapitel istället! LoveYa!! Nu vill vi ha en massa kommentarer!!;D♥//Wanja

PS. Gå gärna in på Ninas fanblogg om Eric!: www.allabouteric.blogg.se!!

PS2. Glöm inte bort att vi har blogresponse, fråga på!!:D