"Eric" Sa jag.

"Mm"

"Jag älskar dig" Fick jag ur mig.

"Och jag älskar dig" Han kysste mitt hår, och någon sekund senare somnade jag. Med ett stort leende på läpparna.

---

I drömmen låg jag i en stor vit fluffig säng med stora fluffiga hjärtkuddar och vitt täcke. Man sjönk ner typ en meter och efter ett tag märkte jag att jag inte kunde komma upp ur sängen. Det började kännas lite ihoptryckt och som om inte det var nog, lutade sig plötsligt en stor rosa kanin över mig och frågade:

"-Vill du ha lite te?"

Det var droppen. Jag skrek.

*

Jag vaknade av att någon ruskade om mig försiktigt.

"-Hallå. Milena, vakna!" Jag blinkade lite halvsömningt och såg rakt in i ett par bruna ögon. Just det. Nu började minnena komma tillbaka. Jag var ju hos Eric. Jag kände hur jag log inombords.

"-Milena!!!" Han såg orolig ut. Jag skakade på huvudet, som för att tvinga bort tröttheten, och svarade:

"-Va?" Jag log mot de underbara ögonen.

"-Du skrek. Hade du en mardröm?" Han smekte mig över håret och kollade mig djupt i ögonen.

Jag tänkte efter. Det var nog inte precis en mardröm, men jag hade seriöst fått panik. Jag bestämde mig för att det var lite halvt-om-halvt.

"-Nja... Inte precis", skrattade jag. Det fick honom att le. Han kysste mig på pannan.

"-Bra, jag blev lite orolig". Han reste sig upp och fortsatte:"-Men du får berätta om den vid frukosten. Vill du ha lite te?"

Det fick mig att stelna till. Jag granskade honom lite tvivlande och frågade:

"-Du är väl ingen stor fluffig rosa kanin?"

"-Va?" Först blev han chockad, men började sen skratta, så mycket att han behövde sätta sig ner på sängen igen.

"-HAHAHAHAHA!!!" Han kunde seriöst inte sluta skratta.

"-Vadå, ser jag ut som en eller?" Jag kunde inte låta bli att fnissa själv.

"-Bara lite..." Vi skrattade ännu mer båda två.

"-Var fick du det ifrån egentligen?" Han såg på mig.

"-Drömmen, vet du. Asså jag drömde typ att en rosa kanin frågadde om jag vill ha lite te. Och när du frågade precis samma sak så kunde jag ju inte låta bli att bli lite misstänksam..." Han skrattade och smekte mig över kinden.

"-Du har nog kvar lite av den där hjärnskakningen där inne va?" Han pekade på mitt huvud. Jag log och svarade:

"-Kanske det." Han kysste mig och vi gick hand i hand till köket för att göra frukost.

*

När vi hade ätit klart frågade Eric:

"-Vill du dra ner på stan idag? Skulle behöva fixa ett par grejer." Han log. Det gjorde han förresten väldigt ofta. Undra vad det berodde på?

"-Visst!", svarade jag, och fortsatte: "-Men är inte det ganska svårt för dig, jag menar, asså alla känner ju igen dig?"

Han reste sig och log lite finurligt.

"-Äh, det brukar fixa sig. Vänta, jag ska bara byta om, kommer strax!" Sen kollade han på mig. "-Juste. Jag skulle inte tro att du har några extrakläder med dig va?" Jag kollade på mig själv, och kom på att jag hade ju Erics linne på mig. Det kändes bra. Jag tänkte efter lite och svarade sen:

"-Njaaa... bara de blöta." Han såg på mig.

"-Vill du låna något av mig, eller känns det konstigt?" Jag log mot honom.

"-Nej, gärna. Det har jag ju redan gjort ändå". Jag pekade på mig själv, som hade på sig Erics lila linne.

"-Haha, juste..." Han log. "-Funkade det bra som nattlinne?"

'Såklart', tänkte jag, men fick bara ur mig:

"-Linne! Haha fattar du? Linne!!" Han kollade på mig och skakade på huvudet.

"-Du har definitivt kvar något av den där hjärnskakningen..." Han kom över till min sida av bordet och lyfte upp mig.

"-Nej, vad gör du!!" skrattade jag.

"-Bär dig, vad ser det ut som?" Han skrattade och kysste mig.

*

Vi parkerade lite utanför centrum och promenerade sedan dit. Jag behövde inget speciellt, så vi strosade omkring lite bara. Nu hade Eric gått in till en silversmed, och jag väntade utanför. Plötsligt såg jag henne. Hon såg mig också och vinkade glatt till mig innan hon kom rusande för att ge mig en kram.

"-Milena! Gud vad jag har saknat dig, vi har ju inte setts på jättelänge!" Emelie var precis som vanligt.

"-Emelie!!" Jag försöte låta normal, men egentligen var jag supernervös. 'Snälla, gör så att hon går härifrån innan Eric kommer ut!', tänkte jag.

"-Vem väntar du på?" Hon såg med frågande min på mig. Just då kom Eric ut ur affären. Han såg först inte Emelie, utan kom fram till mig och kysste mig lätt på kinden.


"-Hej, älskling, kommer du?" Sen såg han Emelie, som nu stirrade på oss med stora ögon. Jag kollade på Eric för att få hjälp, men han såg inte heller ut som om han visste vad han skulle göra. Han verkade försöka komma på något att säga, och log tvekande mot mig. Men Emelie hade redan lagt armarna i kors och såg misstänksamt på mig.

"-Milena, jag tror du har något att berätta för mig."

---

Nämen shit. Vad händer nu? Nytt kapitel kommer på måndag eller tisdag!/Wanja♥