Jag kollade upp, och tittade rakt in i hans glittrande ögon, som fortfarande var fuktiga. Men den här gången av glädjetårar. Jag släppte inte hans blick för en sekund.
"-Du trodde väl inte på allvar att jag skulle kunna leva utan dig?"
Hans leende som följde lyste som om himlens alla stjärnor hade lämnat himlen för att komma ner på jorden. Sen lyfte han försiktigt upp min haka. Det sista jag hörde innan hans läppar mötte mina var:
"-Jag älskar dig, Milena Seger. Tro aldrig något annat."
Det var måndag. Dramatiken om allt med mobilen var som bortblåst med vinden. Allt hade ju varit så himla onödigt och orealistiskt. Så dumt helt enkelt, så det var helt enkelt inte värt att minnas. Klockan var bara strax efter nio på morgonen när jag vaknade av att någon slamrade i köket i vår lägenhet. Just det. Vi skulle ju vara i studion vid tio.
Jag klev trött upp ur sängen och gick med tunga steg mot köket. Antagligen morgonvacker med rufsigt hår och allt, men jag brydde mig inte.
"-Godmorgon älskling" Log Eric mot mig och kollade upp en sekund från pannkaksstekningen. Jag satte mig ner på en av stolarna.
"-Godmorgon ..." Mumlade jag. "-Är du vaken så här dags?" Han skrattade bara och fortsatte steka pannkakor tills det var en hel hög på den vita tallriken på diskbänken. Han slog sig ner hos mig och vi började äta.
"-Vad var det vi skulle göra idag?" Log jag mot Eric och blinkade mot det starka solljuset som strålade in genom fönstret vid kökets ena kortsida.
"-Vi ska spela in låten... du vet?" Eric såg på mig som om jag var lite konstig som alldeles glömt bort det.
"-Åh, just det" Jag tryckte i mig en sista pannkaka och hoppade sedan upp från stolen för att ta mig en dusch.
*
Klockan var fem i tio när vi lämnade huset. Även om mitt klädval inte var så viktigt idag hade jag rivit ut hela garderoben innan jag hittade något jag ville sätta på mig. Eric hade såklart tyckt att allt var fint. Med skyndande steg gick vi mot studion några kvarter bort. Vi skulle spela in vår allra första låt tillsammans - jag och Eric. Efter att turnén blivit så stor succé hade jag fått en hel del fans ... Så Tomas hade tyckt det var en bra idé för mig att sjunga i en av Erics låtar. Han skulle ju inte ge ut ett nytt album på ett tag, men länge hade fansen väntat på en singel som var utlovad för i höst.
"-Åh, jag är lite nervös" Jag bet mig i läppen när Eric drog upp glasdörren till studion.
"-Det behöver du inte vara ... Du är så duktig så" Eric pussade mig snabbt innan vi möttes av Tomas och J-son i hallen. Vi hälsade på dem och gick sedan in i den välbekanta studion jag varit i så många gånger det senaste året. Jag log när jag tänkte på allt nytt jag fått uppleva, och alla nya personer jag fått lära känna. Nu kunde jag ju inte föreställa mig ett liv utan teamet och de ständiga besöken i studion, nya låtidéer, inbjudningar till olika event och mest av allt - såklart kunde jag inte föreställa mig ett liv utan Eric.
Timmarna gick i studion. Många ominspelningar, alla olika delar av låten minst hundra gånger kändes det som. Vi skulle behöva minst en vecka för att få perfekta inspelningar. Jag suckade lite vid tanken. Trots att det var roligt att spela in låtar krävde det mycket kraft. Jag slog mig trött ner på stolen när jag kom ut i båset efter att ha spelat in samma fyra ord supermånga gånger. Jag satte på mig hörlurarna och hörde Eric sjunga. Jag blundade och bara njöt av att lyssna till hans röst. Han var verkligen en artist.
"-Höjer du lite Milena?" Jag avbröts i mina tankar av J-son's röst och jag tog av mig hörlurarna.
"-Vad sa du?" Trots att jag egentligen hört vad han sa, så sa jag det av ren reflex.
"-Kan du höja micken lite?" Jag nickade, satte på mig hörlurarna och sträckte mig efter volymknappen. Sedan såg jag på Jason som glatt nickade. Återigen lutade jag mig tillbaka och lyssna till de hackiga musikstyckena som antagligen så småningom skulle ligga på topplistorna som en hitlåt. Jag förstod inte riktigt än hur de små bitarna skulle sitta ihop med basen, trummorna och allt - men med Jason's jobb skulle det säkerligen bli bra.
*
Jag väcktes upp av Erics hand vid min kind och hans trötta röst.
"-Klara för idag"
Tydligen hade jag slumrat till medan Eric spelat in ... Jag nickade, tog av mig hörlurarna som jag fortfarande hade på mig och ställde mig upp.
"-Jag somnade visst" Skrattade jag och såg på Erics sneda leende när han mötte min trötta blick.
"-Var det så tråkigt?" Sa han ironiskt, men jag skrattade bara och vi började gå mot hallen när Tomas plötsligt mötte oss.
"-Vänta lite ... Kom med här" Han vinkade till oss att följa med till kontoret. "-Jag har en liten överrasking till er!"
Tråkigt och kort kapitel ... Men aja, nästa blir bättre, promise! Har ni tänkt på att vi redan är på kapitel 40 föressten?! Oj, vad tiden går fort! Är vi inte värda lite extra många kommentarer? *blinkblink* Puss på er /Nina ♥
