"-Vänta lite ... Kom med här" Han vinkade till oss att följa med till kontoret. "-Jag har en liten överrasking till er!"

---

Jag kollade snabbt och frågande på Eric, men han bara log och ryckte på axlarna.

"-KOM NU DÅ!"


Vi kollade upp samtidigt åt hållet vi hade hört rösten ifrån, och såg hur Tomas stod borta i andra änden av korridoren. Han flinade mot oss.

"-Vad väntar ni på?"


Jag gav Eric en nyfiken blick innan jag började småspringa bort mot Tomas, som redan var på väg in i kontoret. Jag hann precis stoppa dörren med handen innan den slog igen, och sköt upp den för Eric som kom precis efter.
När vi båda var inne i kontoret och hade stängt dörren efter oss.

"-Tomas?"


Han stod med ryggen mot oss och fifflade med något. Plötsligt vände han sig om, med ett stort flin på läpparna. Han såg nästan lite läskig ut, men samtidigt kunde jag inte hålla mig för skratt. Jag bet mig i läppen. Han kollade noga på oss med smala ormögon, och jag lade märke till att både jag och Eric stod helt blixtstilla. Tomas viskade genom tänderna:

"-Jag har en present till er..."


Han fortsatte stirra på oss. Plötsligt exploderade han och skrek glatt:

"-JAG HAR FIXAT BILJETTER ÅT ER PÅ FÖRSTA RADEN!!!!!"


Hans leende var obeskrivligt, och fick både mig och Eric att kolla på varandra. Sen bröt vi båda ut i ett lyckligt tjut, och kastade oss fram för att krama om Tomas. Han muttrade lite när vi överröste honom med lovord och tack, och skrattade lite smått.

"-Det var ju roligt att ni blev glada i alla fall."


Jag skrattade.

"-Det är klart vi blev! Liksom, första raden på..." Jag hejdade mig. Jag kollade på Eric, och såg att han precis verkade ha kommit att tänka på samma sak som jag. Vi rynkade pannan och vände oss mot Tomas igen. Eric frågade misstänksamt:

"-Vad är det för konsert vi ska på egentligen?"


Tomas flinade stort.

"-LOTTA ENGBERG! Kul va?"


Jag stelnade till. WHAT???? Jag fick skärpa mig för att inte ramla ner på golvet och falla platt. Jag kastade en snabb blick på Tomas för att se om han skämtade.

Det gjorde han inte.

Så för att inte göra honom besviken, kastade jag mig än en gång fram och kramade om honom.

"-Tack så himla mycket Tomas!"


Eric log också stort.

"-Ja, vi ser verkligen fram emot det!" Sen la han armen runt min midja. "-Eller hur, Mil?"


Jag nickade så övertygande jag förmådde mig till. Tomas log glatt, och verkade inte märka att våra tacksamma leenden inte var riktigt äkta. Han sträckte sig efter något på sitt skrivbord - ett kuvert - och gav det till oss.

"-Här har ni biljetterna."


*


Väl ute i korridoren kramade Eric om min midja.

"-Aja, det viktigaste är ju att han blev gald över det." Han blinkade åt mig, och jag skrattade.


"-Vem trodde du att det var?" Jag kollade upp på Eric, och han gjorde en lustig min.


"-Jag vet faktiskt inte riktigt." Han lutade sig ner och kysste mig. Jag lade armarna om hans midja, och stötte plötsligt emot något vasst. Ett kuvert. Jag tog tag om det och krånglade ur det ur hans ficka.


"-Vad gör du?", mumlade han mot mina läppar.


"-Jag vill kolla på biljetterna."


Han skrattade, men släppte taget om mig lite, så jag fick utrymme att öppna brevet. Jag drog försiktigt ur de ur kuvertet.


Och fick en chock.



*



"-AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH TOMAS!!!!!!!!" Jag stormade in genom dörren till kontoret som vi hade lämnat för bara nån minut sen. Jag var helt hysterisk. jag sprang fram till Tomas, som inte hade hunnit sätta sig än, och kastade mig om halsen på honom. Han skrattade.

"-Trodde ni verkligen att jag skulle köpa biljetter till er för att gå på Lotta Engberg?"


Jag ignorerade hans fråga fullständigt.

"-DU SKA BARA VETA HUR LYCKLIG JAG ÄR!!!!!"


Eric kom in genom dörren i samma stund, skrattandes.

"-Fan vilket pokerface Tomas."


Tomas skrattade också.

"-Borde kanske satsa på att bli skådespelare istället..." Eric tystade honom.


"-Nää. Då har jag ju ingen personlig assistent längre." Eric flinade stort, och Tomas boxade till honom på armen.


Jag var helt inne i mina egna tankar. Jag hade fortfarande inte riktigt tagit in chocken, lyckan.

Vi skulle på konsert. I Globen. Med Justin Bieber.


Jag kunde fortfarande inte fatta det.

Sen jag hade varit ca... femton år, kanske, hade jag varit en absolut Belieber - eller inte lika mycket som jag var Saadist, men ändå. Det hade avtagit en del de två senaste åren, och jag hade bara tyckt att han var helt okej, han var duktig, men inte så jättespeciell. Men nu, plötsligt, kom alla känslorna tillbaka. Jag riktigt kände fangirlet inom mig vakna till liv. Jag kände en arm runt min midja, och lutade mig vant mot den välbekanta axeln.
Jag slöt ögonen och bara njöt.



Mitt liv kunde inte bli mer perfekt.

---

Wihoooo, vad tycker ni?:D är inget stort fan av JB, men jaja. Milena är ju inte jag x) även om jag sjukt gärna skulle vilja att det var så♥ Men pusspusspuss, älskar er!!;)/Wanja♥