Vi var strax framme i kön när jag plötsligt bländades av ett antal kamerablixtar från en bit bort. Var de seriöst efter oss här också? På Justins konsert? Jag suckade, såg på Eric, och förberedde mig sedan på att reportrarna som kom emot oss skulle överösa oss med frågor som skulle finnas på aftonbladets förstasida imorgon. Så var mitt liv nu.

---

Den kvinnliga journalistens namnskylt visade att hon kom från tjejtidningen Frida. Jag hade själv läst den när jag var yngre. Jag log mot henne.

"-Jodå. Han är jätteduktig."


Hon antecknade, och under tiden kollade jag mig lite omkring. En bit bort hade en journalist haffat Eric, och lite överallt runt omkring mig såg jag en hel del andra kändisar. Jag blev nästan lite nervös bland alla stora sångare, skådespelare och andra som Måns Zelmerlöw, Agnes, Danny, Linda Bengtzing, och en hel del massa annat viktigt folk. Bland annat såg jag Lotta Engberg. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite nervös, även om jag egentligen inte hade någon som helst anledning att vara det.

Jag var ju en av dem nu.

Det var sjukt svårt att ta in. För bara ett år sedan hade jag varit en helt vanlig tjej, som nyss hade gått ut gymnasiet - jag hade ju börjat skolan ett år tidigare än de andra som var lika gamla som jag -, och som inte riktigt visste vad jag ville med mitt liv. Och nu... ja. Det hade hänt så himla mycket sedan dess. Allt på grund av att jag den där sommardagen hade gått på konserten på Grönan, blivit nerslagen och hittad av Eric. Jag hade verkligen haft tur. Numera kunde jag inte föreställa mig ett liv utan honom.

Jag avbröts i mina tankar av att jag hörde mitt namn ropas.

"-Milena! Milena!"


Jag vände mig om åt det hållet jag hade hört ropen ifrån och såg ett par tjejer i kanske trettonårsåldern stå och le mot mig.

"-Milena!"


Jag log och vände mig om för att gå till dem. De skrek högt när de såg att jag var påväg, och jag kunde inte låta bli att le stort. Hade jag verkligen fans. De var väldigt söta i alla fall. När jag kom fram stirrade de på mig med stora ögon, och jag skrattade. Den ena tjejen tog sig samman, och frågade, lite nervöst:

"-Skulle vi kanske kunna få ta en bild med dig?"


Jag log stort.

"-Absolut!"


Jag tog varsin bild med var och en av dem, och sen ville de att jag skulle skriva min autograf på deras skor - de skyllde på att de inte hade något papper. Jag stod och snackade en stund med dem, men var till slut tvungen att gå. Innan jag gick gav jag dem varsin kram. Plötsligt sa den ena tjejen:

"-Du och Eric är så himla söta tillsammans, bara så att du vet!"


Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag kände i det ögonblicket. Men det kändes som om jag blev varm i hela kroppen, och mungiporna drogs uppåt, utan att jag behövde göra någonting alls. Jag log det största jag kunde mot tjejerna, och hoppades att det syntes på mig hur glad jag blev.

"-Tack."


Jag kramade om de en gång till, och vände sedan om för att gå och leta efter Eric.



*



Efter ungefär en kvart hittade jag honom pratandes med någon kille i svart kostym som jag först inte kände igen. När Eric såg mig log han stort, la en arm runt min midja och drog mig intill sig. Sen vände han mig mot killen i kostymen.

"-Alex, det här är min flickvän, Milena."


Killen kollade på mig med ett leende, och jag insåg plötsligt vem det var. Det var ju Alexander Skarsgård! Att jag inte hade sett det förrän nu!

"-Hej."


Hans röst ryckte plötsligt ut mig ur mina tankar. Jag lyckades till slut ändå stamma fram ett hej, och sträcka fram min hand för att skaka hans. När jag hade släppt honom vände han sig återigen mot Eric och förklarade att han var tvungen att gå. Han log mot mig en gång till innan han försvann i folkvimlet. Jag kollade efter honom som ett fån, och återvände först till verkligheten igen när jag kände Erics läppar mot mitt öra.

"-Är det någon som är lite starstruck kanske?" Jag nickade, och han brast ut skratt. "-Tro mig, jag har inte heller vant mig än."


Jag kollade ut i folkvimlet en gång till, innan jag vände mig mot Eric.

"-Jag tror dig."


Han log ner mot mig, och kysste mig lätt på pannan.

"-Är det okej om vi börjar ta oss till platserna? Det börjar snart."


Jag nickade, och log tillbaka. Sen tog jag hans hand och började gå mot dörrarna.



*



Konserten var riktigt bra. Killen var sjukt duktig måste jag säga. Han hade sången, dansen, och definitivt utstrålningen. Jag förstod att jag hade varit så obsessed av honom när jag var yngre.

Eric sa inte så mycket under konserten, utan stod mest med armarna runt mig medan alla JB-fans runt omkring skrek och sjöng med i alla låtar. Som tur fäste ingen särskilt stor uppmärksamhet vid oss. Det var skönt att slippa en massa frågor och bara ta det lungt.


Konserten flöt på och började lida mot sitt slut. Jag stod just och tänkte på hur härligt men ändå samtidigt lite jobbigt det måste vara med så mycket fans, när jag kände en hand på min axel. Som inte var Erics.

Jag vände mig långsamt om.

---

Sååå, vad tycker ni?:D KOMMENTERA på nu!LoveYa/Wanja♥