Jag hoppade plötsligt till av att min mobil började durra på glasbordet. Snabbt stängde jag av ljudet på tv:n och ställde laptopen på bordet innan jag kollade vem det var som ringde. "Frida" stod det på displayen. Jag stannade upp ett tag. Vi hade ju inte pratat med varandra sedan dramatiken om Joel. Vad ville hon nu? Berätta att jag haft rätt hela tiden, eller att jag var dum i huvudet bara? Jag tog ett djupt andetag och tryckte på svara.


"-Hallå?" Det var tyst ett bra tag när jag svarat. Kanske var det Joel som ville vara omogen och busringa mig? Jag var på väg att sucka ljudligt när jag plötsligt hörde höga snyftningar i andra änden av luren. Vad hade hänt?


"-Frida, hallå?" Min röst var inte hård längre, utan full av orolighet för att Frida satt och grät utan att jag visste varför. Det dröjde ytterligare några evighetssekunder innan hon gråtande svarade.

"-Milena..."

---

Jag kände direkt på mig att något var fel. Väldigt fel.

"-Frida? Frida!!"


Jag hörde henne snyfta i luren.

"-Frida? Vad har hänt!?"


Jag hörde hennes röst skälva när hon tog ett andetag.

"-Jag... Milena, jag..."


Jag var redan på väg mot hallen. Det var ingen tvekan om vad jag skulle göra.

"-Frida, stanna där du är. Jag kommer till dig nu."


Innan hon hann säga något eller protestera tryckte jag bort samtalet. Jag lät mobilen glida ner i fickan, och sprang till hallen, där jag drog på mig mina springskor och en tunn kofta.

Så fort jag kom utanför dörren ångrade jag mig. Tunga regndroppar öste ner över mig, och några sekunder senare var hela jag dyngsur. Jag suckade. Men det fanns ingen tid att vända om nu. Jag började springa uppför gatan.



*



Jag ryckte upp dörren till Fridas lägenhet. Som tur var hade hon aldrig hunnit flytta hem till Joel - inte vad jag hade vetat om iallafall. Jag äcklades av bara tanken på lägenheten som jag hade tillbringat en hel del tid i... Men det fanns inte tid att tänka på det nu. Jag rusade in i lägenheten, utan att ta av mig varken skorna eller koftan. Jag var dyngsur, och förstörde antagligen Fridas hallmatta, men jag brydde mig inte om det. Jag sprang in i vardagsrummet, och hittade Frida i soffan, med armarna om sina uppdragna knän. Jag kastade mig fram till henne och lade armarna om henne. Jag struntade helt i att vi hade bråkat och inte pratat med varandra på flera veckor. Hon var fortfarande en av mina bästa vänner. Och bästa vänner fanns där för varandra när det behövdes.

Jag satt där, med armarna runt henne, och strök henne över ryggen när hon skakade, hulkade och lät tårar rinna nerför kinderna. Jag visste inte hur lång tid det hade gått när hon äntligen kollade upp på mig, med rödgråtna ögon. Det kunde ha varit timmar. Det kunde ha varit minuter. Hon drog ett rosslande andetag och öppnade munnen.

Men brast åter igen ut i snyftattacker. Jag drog henne mot mig, så att hon kunde luta huvudet mot min axel medan jag lugnande strök henne över ryggen. Till slut verkade hon ha lugnat ner sig lite iallafall. Jag strök en hårslinga ur ansiktet på henne, och frågade försiktigt:

"-Vill du prata om det?"


Hon lyfte långsamt på huvudet, och nickade sen. Hon väntade lite innan hon svalde, tog ett djupt andetag och svarade med hes röst.

"-Han... stack."


Jag hade ju vetat det hela tiden. Men jag tänkte inte komma med någon kommentar som 'Vad var det jag sa', eller något annat. Det skulle inte göra situationen ett dugg bättre.

"-Stack?"


Hon nickade. Jag rynkade pannan. Hon kollade upp i taket.

"-Vi hade det ju så bra... Han sa att han älskade mig, Milena." Jag fnös inombords. Det gjorde han säkert. Och han menade det ju också. Frida fortsatte:


"-Vi hade precis bestämt för att flytta ihop. När han plötsligt en natt ringde mig och sa åt mig att dra åt helvete."


Jag kände ilskan bubbla upp. Ingen skulle få göra så mot min bästa kompis. Även om jag såklart helst ville att hon höll sig borta från honom. Jag spottade ur mig:

"-Jag ska döda honom."


Jag väntade på ett tacksamt leende från Frida, eller åtminstonde en reaktion av något slag, men jag fick inte ens en blick. Jag såg hur hon bet sig i läppen. Plötsligt sa hon, helt oväntat:

"-Det var inte hans fel egentligen..."


Jag blev helt chockad. VA? Skulle hon försvara honom nu? Efter allt han hade gjort mot henne. Jag kunde inget annat än att stirra oförstående på henne.

"-Va??"


Hon blundade, och tog ett djupt andetag. Sen kollade hon på mig med smärtfyllda ögon.



"-Jag är gravid, Milena. Det var därför han lämnade mig."

---

Sorry för rätt kort kapitel, men har Nationellt Prov imorrn och kan inte riktigt koncentrera mig på skrivandet... Iaf, ni ska vet hur himla mycket era söta kommentarer betyder för oss! Det peppar oss enormt! LoveYa/Wanja♥