Jag nickade glatt.

"-Ja." Jag lade armarna om hans nacke, och drog ner honom så långt att våra nästippar snuddade vid varandra. "-Och vet du vem jag träffade för första gången, för exakt ett år och en dag sen?"


Jag såg hur han först inte verkade fatta, men när han gjorde det, förändrades hans ansiktsuttryck. Hans mungipor gick från att ha varit ett litet tveksamt leende, till ett leende som lyste vackrare än solen.

Han tog tag om mina kinder och tittade rakt in i mina ögon. Innan han kysste mig viskade han:

"-Åh, Milena..."

---

Jag vaknade upp av ett fågelkvitter utanför fönstret. Jag log för mig själv och blundade.


Idag var det min och Erics årsdag.


Eller asså, man kanske inte kunde kalla det riktigt för årsdag... Vi hade inte blivit tillsammans förrän kanske en månad senare. Men det var den här dagen vi hade träffats för första gången. Bara tanken på det gav mig fjärilar i magen. Tänk... redan ett år! På ett sätt kändes det som om det aldrig hade varit något annat än vi, men å andra sidan kändes som om tiden hade gått så himla snabbt! Jag vände på huvudet men såg ingen Eric. Antagligen var han väl ute i köket eller nåt. Han hade säkert tänkt göra fin frukost eller nåt. Det skulle vara typiskt honom. Så gullig som han var...

Jag försökte sätta mig upp i sängen, men orkade inte och ramlade tillbaka ner baklänges. Och landade på ett...



Papperslapp?


Hm. Wierd. Jag satte mig upp, rätt så piggt den här gången. Och kollade på stället där jag hade lagt mig.

Yes. En papperslapp. Jag tänkte inte så mycket utan tog bara upp den och vecklade upp den. Det stod:


'God morgon älskling♥ Hoppas du har sovit gott. Ute i köket väntar en överraskning.'


Jag kände hur mina mungipor drogs uppåt, högre och högre, utan att jag behövde göra någonting alls. Jag skrattade lyckligt, och tog ett skutt upp ur sängen.

Så fort jag kom ut i köket såg jag det fantastiska frukostbordet. Mitt på bordet stod en vas full med rosor.



*



När jag hade ätit upp och lyfte upp tallriken för att gå med den till diskmaskinen, skymtade jag något som låg på bordet. Där tallriken bara för några sekunder sedan hade stått.


En pil, utklippt i solgult papper.


Jag log, ställde ifrån mig tallriken på diskbänken och tog upp pilen. Jag gav ifrån mig ett glädjetjut. Jag hade haft rätt. Han hade gjort en underbar frukost.

Men jag hade samtidigt haft fel. Han hade hade planerat något större. Något mycket större.



*


Jag tänkte inte så mycket på hur jag gjorde det, men på något sätt fick jag snabbt på mig kläder, lite makeup, skor och solbrillor innan jag snappade åt mig min bruna läderväska, låste dörren om mig och rusade nerför trapporna.

Pilen hade jag i handen.


*


Solen lyste mig rakt i ansiktet när jag slog upp ytterdörren, och jag hade gärna stannat en stund för att bara njuta, men jag hann inte. Jag hade viktigare saker att göra. Jag kollade ner på marken. Som jag trodde. Ännu en solgul pil, och den här pekade nerför gatan.

Jag log, böjde mig ner och tog upp den. Såg att det stod någonting på baksidan.


'Om du letar mer, kan du hitta fler/E♥'


Smått skrattande åt Erics gulliga försök att rimma gick - eller ja, skuttade kanske var ett mer lämpligt ord, haha - jag nerför gatan. Mina flip-flops var inte riktigt bra för det, så jag tog av mig de och gick barfota istället.



Flera pilar och ännu fler leenden senare stod jag plötsligt framför ett mina föräldrars hus. En pil visade rakt mot dörren. Konstigt. Men jag gick ändå fram, tryckte ner dörrhandtaget och...

...fann att dörren var låst. Jag suckade, men lutade mig sen ner för att ta fram nyckeln som alltid låg under den upp-å-ned-vända blomkrukan brevid brevlådan.

Jag satte nyckeln i låset och vred om, och steg sen in i hallen. Det verkade inte vara någon hemma. Men på golvet låg en pil. Den pekade mot köket.


När jag först kom in i köket såg jag inget särskilt. Jag tänkte att pilen kanske måste ha legat fel? Men i samma stund såg jag något som låg på bordet.

Ännu en pil?


Nej. Det var ingen pil. Det var ett kuvert. Jag gick förundrat fram till det, och lyfte upp det. Det var igenklistrat. Jag kollade på utsidan.


'MILENA'


Bara det, inuti ett stort hjärta, ritat med krita. Ingen hälsning, eller ledtråd. Bara namnet. Jag log, och lade sedan ner kuvertet på bordet igen för att hämta en kniv i kökslådan att sprätta upp det med.


När jag försiktigt hade fått upp kuvertet, vågade jag nästan inte kolla vad det var. Men till slut tog jag mod till mig, och stoppade ner mina fingrar för att känna efter. Tänk om det var tomt?

Men det var det inte. Jag drog snabbt upp det hårda lilla papperet. Sen såg jag vad det var.


Och mitt hjärta stannade.

---

Hej Underbaringar!! Förlåt att det blev lite dåligt skrivet här på slutet, har lite stressigt bara. Men iaf, hoppas ni gillar det ändå!;) "Up all night", med One Direction, inspirerade mig till det här kapitlet. Inte för att texten har någonting med storyn att göra, men låten är bara så himla underbar. Hela jag blir liksom glad. Och det är ju det som är meningen;) Puss, älskarer!!/Wanja ♥