*

Konserten var slut och folket började lämna platsen framför scenen. Det hade varit den mest underbara konserten jag varit på. Allt fler och fler försvann från platsen, men jag stod kvar och väntade. Vad hade han planerat nu? Efter att ha stått i en kvart på den nu aning folktomma platsen och fingrade på min mobil. Inga tecken på vart jag skulle gå någonstanns. Jag såg mig omkring, men ingen i teamet var i sikte. Jag såg bort mot utgången, och gatan utanför, där jag för ett år sedan blivit överfallen - och Eric hittat mig. Det var egentligen ganska tur att jag blivit överfallen ... Annars hade jag ju kanske aldrig träffat Eric ... Hemsk tanke. Jag såg bort mot utgången en gång till, och då slog mig tanken. Just det! Om allt skulle varit som förra året, varför skulle inte detta också vara det? Jag skrattade för mig själv och började gå mot dörren. Innerligt hoppades jag att inte Eric skickat någon för att överfalla mig också, men denna gång skrattade jag mest åt tanken - trots att minnena flög tillbaka när jag klev ut på gatan:

Plötsligt var det någon som drog i min arm. jag hörde en röst som väste: „-Tyst!“, och sen kände jag hur jag drogs bakåt. Någon la en hand över mina ögon, och när jag lät ett skrik slinka ut ur min öppna mun höll en annan hand för den också. Jag försökte kämpa emot, men händerna var för starka. Sen hörde jag en röst

„-Men vad har vi här då?“. Killen som hade sagt det skrattade elakt.

„-Släpp mig!“, skrek jag, medan jag försökte sparka och slå mig loss.

En annan kille svor och tog fast mina händer, samtidigt som den första killen fortsatte:

„-Tjejen, ta det lugnt nu så det inte händer nåt va.“

Jag blev knäpptyst. Vad tänkte de göra med mig? Jag kände skräcken komma krypande, men skrek:

„-Vad håller ni på med!?“

Jag fick en knuff i ryggen, och jag hörde hur den förste killen bad mig att följa med. Jag såg fortfarande ingenting, men följde lydigt med. Hade jag nåt val? Jag hörde hur en dörr öppnades och stängdes. Min första tanke var att de hade låst in mig i nåt litet rum, men sen hörde jag ljuden och skriken från bergochdalbanorna, och förstod att vi måste vara alldeles precis vid grönan någon stans. ‚Då måste det vara nån som hör mig om jag skriker nu’, tänkte jag och öppnade munnen en aning.

„-Du, försök inte, gumman“, sa den som höll i mig, och tog ett grepp om min mun. Jag bet honom i fingrarna. Han väste tyst men knep tag om mina läppar så att det inte var en chans att jag kunde öppna dem.

„-Så nu vill du förstås veta vad vi tänker göra med dig?“, hördes den första killens röst igen. Han log, det hördes på rösten. Han njöt tydligen av det här.

‚Nej, det vill jag inte, skitstövel’, tänkte jag. Jag sparkade framåt med avsikt att träffa honom i skrevet. Det lyckades tydligen, och han svor lågt.

„-Vad i...“, var det sista jag hörde. Sen kände jag en fruktansvärd smärta i bakhuvudet och allt blev svart.

-

Jag mindes den hemska stunden som det precis hänt, men ännu mer mindes jag vad som hände när jag vaknat ...

När jag vaknade kände jag ett starkt, ljus mot ögonlocken, och att jag låg i en säng. Visserligen var den ganska hård, men säng som säng. Säng? Jag hade inget minne av att jag hade kommit hem? Sen hörde jag röster och beslöt mig för att blunda en stund till.

„-Tror du att hon vaknar snart?“

Va? Vänta, jag kände igen den där rösten. Men jag kunde inte riktigt placera den.

„-Jag vet verkligen inte, Eric“, suckade en annan röst, och fortsatte: „-Vi kommer tillbaka imorrn igen och kollar till henne då, okej?“

Eric? Trodde jag rätt om det var den jag trodde att det var? Eller drömde jag fortfarande?

„-Är du galen!? Vi kan ju inte bara lämna henne här, tänk om hon vaknar!“. Det var den underbara rösten som talade.

Den andra rösten suckade igen.

„-Jag tänker i alla fall gå hem“. Den fick svaret:

„-Gör du det, jag stannar i alla fall här“.

Jag hörde en dörr stängas och prasslet av tidningspappaer, och sen en dov duns. Sen blev det tyst, och efter ett tag kunde jag höra mina egna hjärtslag. När jag trodde att jag var ensam(vilket var ganska otänkbart med tanke på vad jag just hade hört), öppnade jag ögonen, och hävde mig försiktigt upp på armbågarna.

„-Jaså, du är vaken nu? Trodde aldrig att du skulle öppna ögonen“.

Jag ryckte till, var inte beredd på att nån skulle vara här.

„-Förlåt om jag skrämde dig“. Han såg lättad ut när han la ner tidningen på soffbordet, reste sig upp och gick bort och satte sig på en stol bredvid sängen jag låg på.

-

Jag stod en stund i solen utanför Gröna Lund's entré och tänkte tillbaka innan jag kände ett par varma händer över mina ögon. Jag skrek till.

 

"-Förlåt om jag skrämde dig" Hörde jag samma mjuka röst som i minnet. Jag skrattade och lät Eric knyta något runt mitt huvud, för att jag inte skulle se något. Jag litade fullständigt på honom.

 

"-Vad gör du?" Log jag när han snurrade mig några varv och jag började känna mig lite yr.

 

 

"-Du får väl se" Han skrattade kaxigt och lade händerna på mina axlar. Vi började gå, trots jag inte hade någon aning om vart vi var på väg. Fortfarande med ögonbindel satte Eric mig i bilen som körde iväg. Forfarande ingen aning om vart.

 

 

Först när Eric bar ut mig ur bilen, jag kände doften av saltvatten och surrandet av en motorbåt långt borta förstod jag vart han var på väg att ta mig.

 

---

Någon som kan lista ut det? :D Puss på er alla, ni läsare är bäst!! Wanja skrev de första meningarna btw ... Kommentera söta ni ♥ /Nina